Många konspirationer under den lugna ytan

Anders Jallai
Spionen på FRA
Lind & Co

”Konspirationsteorier” är ett argument som ofta används för att avfärda misstankar om att allt inte står rätt till och om att någon försöker dölja sanningen. Därmed har man antytt att den misstänksamme är smått galen och utrustad med sjuklig fantasi. Äsch, det är klart att det var Christer Pettersson. Prat, det var bogvisiret som slogs loss av vågorna. ”Den enkla förklaringen är i regel den riktiga.”

Hur det förhåller sig med de nämnda exemplen vet jag inte. Däremot är det ett faktum att konspirationer faktiskt förekommer – se mordet på Gustav III – och att konspirationsteori borde vara ett neutralt begrepp, just en teori som bör prövas och kan avfärdas endast genom falsifiering.

En som har konspirationsteorier om de nämnda fallen är i alla fall hjälten Anton Modin i en nyutkommen roman av Anders Jallai, ”Spionen på FRA”. Huruvida han delar dessa med författaren är svårt att säga. Däremot har hjälten och författaren gemensamma inslag i sina cv: f d stridsflygare, dykare, upptäckare av vraket efter DC 3:an.

”Spionen på FRA” är som titel litet missvisande. Visserligen finns FRA med, liksom många andra organisationer infiltrerad av ryssar, men det är inte huvudintrigen. Förmodligen har titeln valts för att sälja, utnyttjande den uppmärksamhet anstalten fått på senare år.

Den som älskar konspirationsteorier får sitt lystmäte. Förutom de nämnda förekommer Wennerströms okände medhjälpare, av regeringen beordrat utsläppande av rysk ubåt ur Hårsfjärden, kamp mellan det civila och militära kontraspionaget (varav ett infiltrerat av GRU), ett myller av agenter och dubbelagenter, rysk infiltration på alla nivåer, svenska organisationer som inte väjer ens för mord för att hindra sanningen att komma ut. Det är spännande, rappt och tankeväckande skrivet.

Huvudintrigen i boken, den första i en trilogi, utspelas 2008 och skildrar sökning efter en sänkt sovjetisk miniubåt utanför Vässarö, något som vissa kretsar i och utom landet till varje pris vill förhindra. Den delen är såvitt jag vet helt fiktiv. Men hur är det med resten? Här har vi författarens ord: ”Allting i boken är inte sant”.

Men i samma förord berättar författaren att han intervjuat 200 personer ur ett otal svenska och utländska myndigheter och organisationer. Där finns också citat ur autentiska dokument. Här skapas ett intryck av att författaren, liksom sin hjälte, har välgrundat stöd för sina konspirationsteorier. Det förstärks av att aktörerna i stor utsträckning är verkliga personer, ibland med lätt dechiffrerade namn. Vad ska läsaren tro?

Egentligen är den här sortens romaner, som bygger på påstått ouppklarade händelser i det förflutna rätt dubiösa verk. Vad är fakta och vad är fiktion? Man riskerar två olika reaktioner, båda olyckliga. Den ena är att man väcker obefogade konspirationsrykten. Den andra att man diskrediterar de misstankar som fortfarande råder om vissa händelser. Om en författare har så mycket faktaunderlag som antyds vore det bättre att göra en seriös privatspaning, lägga fram konkreta konspirationsteorier och låta dem prövas.

Vilket inte hindrar att jag är nyfiken på fortsättningen av trilogin.

Överste Bo Hugemark är försvarsdebattör. Hans senaste skrift, ”Trovärdig solidaritet?” (DNV), finns att läsa här.