Många möten blev det

Ulf Dinkelspiel
Den motvillige europén
Sveriges väg till Europa
Atlantis 2009

Han var en av dem som förde Sverige till Europa och Europa till Sverige, och nu har han skrivit en bok om den långa resans resans mödor och glädjeämnen: Ulf Dinkelspiel, 70, Europa- och handelsminister i regeringen Bildt, veterandiplomat och affärsman.

Dessbättre är han tydlig redan från början med att detta inte är någon memoar. Annars kunde mindre uppmärksamma läsare lägga ifrån sig boken i besvikelse över dess sakliga ton och fokus på detaljerad historieskrivning. Många möten blev det; i avhandlingens form redovisas processen när konungariket tog steget in i en postneutral värld genom anslutning till en politisk allians som före Murens fall hade varit okänd mark för de flesta svenskar.

Istället för interiörer från de politiska bataljer som präglade ett av vårt lands mest dramatiska systemskiften skildrar Dinkelspiel de överväganden som gjordes med ämbetsmannens lugna blick. Har man under fyra år arbetat som Sverker Åströms assistent och tjänat allehanda herrar, så har man.

Det är själva poängen med valet av modus; här finns fakta och facit från Efta-tiden till den stora utvidgningen, medan de mer ideologiska ställningstagandena överlåts till läsaren själv eller sparas till kortfattade slutkapitel. Således; ett historiskt auktoritativt dokument från ett närtida ögonvittne hur det var att ”brottas med en bläckfisk” som han kallar 30 års förhandlingsarbete.

Några större sensationer bjuds inte läsaren, utöver avslöjandet att Carl Bildt en gång som statsminister bjöd regeringen på lunch i hemmet. Att Bildt har humor torde inte längre vara en statshemlighet.

Påståendet att ”socialdemokraterna gjorde stora förluster i riksdagsvalet 2002” förvånar, apropå oredan före euroomröstningen 2003. Det var 1998 Göran Persson mötte en smärre katastrof i sitt första val som partiledare, minus nio procentenheter, medan det fyra år senare skedde en återhämtning med tre procent till nästan 40. Åt skogen gick det i alla fall med besked, då nej-segern blev plumpen i ja-ledaren Dinkelspiels annars utmärkta protokoll.

En notering i kanten gäller frågan om hur många kanadagäss som Sverige enligt EU skulle få skjuta av. En storbonde ringde Dinkelspiel och klagade över den ringa kvoten och fick då ett inortodoxt råd: ”Låt bli att räkna dem.”

Vi får också veta att det visst går bra att i statsnyttans tjänst på diskreta vägar ordna inbjudningar till den kungliga älgjakten åt utländska honoratiores. Vilket känns tryggt.

Turerna inom socialdemokratin skildras begränsat, to say the least. Det kunde ha förtjänat större utrymme att skildra hur och varför detta parti i nära ett halvt sekel förhindrade svensk normalisering och att det skedde av ideologiska och partiegoistiska skäl. Den heliga neutralitetsdogmen skulle in i det sista bevaras som inrikespolitiskt verktyg mot framförallt moderaterna och sätta gränser för den utrikespolitiska debatten som gynnade en socialistisk omvärldsbild och problembeskrivning, särskilt efter de galna 68-åren och långt in på 80-talet.
Symtomatiskt nog gjorde Thorbjörn Fälldin under de borgerliga regeringsåren 1976-82 aldrig något statsministerbesök i Bryssel. Först när Muren hade fallit kunde fotbyte beordras.

Det präglar än idag inställningen till EU-bygget hos en majoritet av svenskarna, de som med Dinkelspiels titel kallas motvilliga européer. Även om motståndet mot medlemskapet har halverats sedan inträdet 1995 delade de aldrig eliternas mål om ”nära, omfattande och varaktiga förbindelser” med Europas union, detta unga men lovande experiment i övernationellt beslutsfattande.

Mats Johansson är riksdagsledamot (m) och författare till Nästa Europa. Bortom ja och nej (Santérus, 2005).