Människans ofullkomliga natur
Ett underliggande tema i Tolkiens böcker är att vi människor är bräckliga och ofullkomliga, vi handlar inte alltid ens efter de ideal som vi själva definierat för oss. Den insikten är central, också i vår egen värld, menar Emil Uddhammar.
Ett underliggande tema i J R R Tolkiens böcker och Peter Jacksons filmatiseringar av dem – den senaste, som vi kunnat se under helgerna, är Bilbo eller The Hobbit – är att maktens ring, den mest kraftfulla, är alltför mäktig för människor att hantera. I Silmarillion läser vi hur Isildur – en människa – vinner ringen i strid mot den onde Sauron, och hur alvernas kung för Isildur till domedagsklyftan för att han skall förgöra den. Men Isildur är för svag, han klarar inte provet. Han behåller ringen själv.
Människorna eftersträvar i Tolkiens värld framför allt makt och rikedom, och dukar ofta under för dessa böjelser, trots att de egentligen vill något bättre. Det är inte så att hobbitarna är okänsliga för sådana lockelser, men de tycks något mer robusta. Till slut är det två hobbitar som slåss med varandra för att behålla ringen, och som på så sätt ändå får den förstörd. Men budskapet är klart: vi människor är alltför bräckliga och ofullkomliga, vi handlar inte alltid ens efter de ideal som vi själva definierat för oss.
Detta är ett fundamentalt problem i etik och politik som diskuterats sedan urminnes tider. Paulus gör det i Romarbrevet: ”Ja, det goda som jag vill gör jag icke; men det onda som jag icke vill, det gör jag.”
Nobelpristagaren Elinor Ostrom var en samhällsvetare som menade att en av de viktigaste uppgifterna vi har är att skapa hållbara samhälleliga institutioner. På hennes seminarium i Bloomington, Indiana, som jag hade förmånen att följa under några perioder, betonade hon att dessa institutioner skulle vara utformade för ”felbara människor” (fallible humans). Det visade på en fundamental insikt, som tydligt skilde henne från varje utopistisk samhällsingenjörsmentalitet.
Detta ledde Ostrom till att föreslå lösningar på olika samarbetsproblem – exempelvis hur vi skall använda naturresurser på ett hållbart sätt – som innehöll olika kontrollstationer, såsom som nära informationsutbyte, transparens, tydliga regler, mekanismer för hur de skall efterlevas, och gradvisa sanktioner.
En liknande insikt ledde flera hundra år tidigare den franske politiske tänkaren Montesquieu att framlägga sin teori om maktdelning. Han skrev att ”för att makten inte skall kunna missbrukas, ligger det i sakens natur att makt måste hejda makt”. Institutioner och myndigheter skulle inte utformas utifrån en from förhoppning att tjänstemän och politiker alltid vill väl, och att de gör som de lovar i högstämda tal. Vi måste – som Tolkien – räkna med människors svaghet.
På flera sätt har vi lyckats skapa ganska hållbara institutioner för att förhindra maktmissbruk. Vi skiljer mellan politisk makt och domstolar, vi har mötes- och organisationsfrihet för ett självständigt civilsamhälle, och vi har revisorer som kontrollerar myndigheter och företag. Vi har återkommande val där vi kan välja bort en regering och ha inflytande. Vi kan överklaga myndighetsbeslut och har fri- och rättigheter som vi kan åberopa i domstol.
Några av 1900-talets värsta förbrytelser genomfördes av personer som tyckte att sådana små landvinningar är tråkiga och alltför begränsande. De skapade i stället ideologier, med vars hjälp de ville skapa perfekta och lyckliga samhällen. De kom att använda obegränsat våld i förhoppningen att nå det obegränsat goda. De tänkte bort sin egen ofullkomlighet; de satte maktens ring på sitt eget finger.
Det är och förblir det arketypiska mänskliga misstaget, i Tolkiens värld liksom i vår egen. (SNB)
Emil Uddhammar är professor i statsvetenskap, verksam vid Uppsala Universitet, samt VD för rese- och konsultföretaget Mitt Afrika.