Människor viktigare än pengar i riskkapitalbolag?

Janerik Larsson
De nya industrialisterna
Ekerlids 2013

Riskkapitalbolag. De flesta tänker förmodligen på debatten om äldreomsorg och blöjvägning. Men lämna detta åt sidan ett tag och fundera mer på vad riskkapital betyder för näringslivet i stort. En som har gjort just det är Janerik Larsson, som i boken ”De nya industrialisterna” intervjuat en lång rad personer som på olika sätt kommit i kontakt med riskkapital.

Som läsare möter man ett stort stycke modern svensk industrihistoria i Janerik Larssons bok. Massor av mer eller mindre kända svenska företag har på ett eller annat sätt kommit i kontakt med och utvecklats med hjälp av riskkapital. Även om man inte är särskilt intresserad av riskkapital per se så ger boken inblick i hur det kan gå till att få väldigt olika företag att på ett antal år bli bättre. Som entreprenör, om än i väsentligt mindre skala, var det ibland svårt att lägga ifrån sig boken.

Riskkapital är egentligen allt kapital som ägare satt in i ett bolag som inte är lån. I detta sammanhang handlar det dock om särskilda bolag och fonder som under en begränsad tid går in som ägare, själva eller tillsammans med andra riskkapitalbolag, och ofta dessutom tillsammans med ledningen för företagen. Pengarna kommer ofta från pensionsfonder som inte själva kan ta aktivt ägaransvar. Tillgång till kapital gör affärerna möjliga men det är den aktiva och engagerade ägarrollen som är avgörande för om riskkapitalbolagen lyckas.

Genomgående i intervjuerna möts man av exempel på spännande företag som skulle kunna få en större potential om de styckats av från en större organisation där de inte riktigt passat in, fått tillgång till kompetens och kapital för expansion eller helt enkelt bara fått nya ägare med ökat intresse och fokus på tillväxt. Ovako, Byggmax, NVS, Qlicktech, Comhem, Elfa, Myresjöhus är några av bolagen som Janerik Larsson skriver om. Ägarskiftet i sig har gjort att någon med nya ögon satt sig in i företagets hela verksamhet, vänt på alla stenar och utvärderad marknader, kostnader, prissättning, strategier med mera.

Riskkapitalbolagen har å sin sida varit duktiga på att hitta personer som kan bidra till att utveckla företagen, inte sällan seniora företagsledare med bred erfarenhet som får göra en ny karriär som rådgivare kring tillväxt, internationalisering och liknande.

Riskkapitalbolagen har också varit duktiga på att leta rätt på intressanta objekt att ta sig an. Självklart gäller att ju lägre hängande frukt desto bättre affär och detta måste man tänka på när man läser alla solskenshistorierna i boken. Alla bolag passar helt enkelt inte för att tas över av riskkapitalbolag. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på vad som hänt med dessa företag om de inte fått nya engagerade ägare. Boken innehåller även intervjuer med några fackliga företrädare som överlag ger en positiv bild av riskkapitalbolagen som ägare. Sannolikt är deras bild präglad av vad som skulle ha skett med bolagen om de inte bytt ägare.

Marknadsekonomi handlar om att låta utbud och efterfrågan styra priser på varor och tjänster. Kanske har vi i Sverige alltför länge exkluderat handel med företag från denna marknad? Är det detta som gjort att riskkapitalbolagen kunnat agera så framgångsrikt i Schumpeters anda och städat upp i trötta strukturer? Är det vår rädsla för förändringar som gör att det finns misstänksamhet mot riskkapitalbolagen? För tio år sedan avskaffades arvs- och gåvoskatten i Sverige. Detta gjordes främst för att underlätta generationsskiften i familjeföretag, men en effekt har blivit att familjer nu mer förutsättningslöst, utan skatteeffekt, kan avgöra om företaget ska stanna i familjen eller säljas. Här finns definitivt många möjligheter för riskkapitalbolagen framöver.

Mycket talar för att riskkapitalmodellen med dedikerade pengar, tydligt fokus och tidplan skulle kunna användas på fler områden. Harvardprofessorn Josh Lerner, en av världens främsta experter på riskkapital, föreslår i boken ”The Architecture of Innovation”
(Oxford University Press, 2012) att riskkapitalmodellen även borde användas i forskning och utveckling. Forskningsprojekt skulle kunna få en ägare, en definierad påse pengar, ett tydligt mål och en egen tidplan. Forskargruppen skulle då kunna fokusera på att leverera resultat utan att hela tiden behöva hålla finansiärerna nöjda. Nås inte det uppsatta forskningsmålet kan resurserna istället användas för att se om andra mål kan nås med givna medel istället för att kasta bort resultaten. För Sverige, som lägger enorma resurser på forskning och utveckling men får ut relativt begränsad output, vore detta kanske en intressant modell att testa.

I dagens debatt om ägarmodeller efterlyser allt fler bättre villkor för aktivt och långsiktigt företagsägande. Jämfört med andra ägarformer är riskkapitalbolagen i högsta grad aktiva ägare och de är dessutom tämligen långsiktiga, även om det i grunden handlar om att köpa och sälja företag. De nya industrialisterna skildrar främst industriföretag som utvecklats med hjälp av riskkapitalbolag. Mycket talar dock för att riskkapitalbolagens aktiva ägarmodell behövs på fler områden än som ägare till industriföretag.

Anders Ydstedt är entreprenör och styrelseordförande för Svensk Tidskrift.