Mänsklig trevlighet utmanar modernismens betonggetton

Det går att protestera mot planeringsmaktens betonghöghus. Elise Claeson beskriver hur hon och hennes grannar bildade ett nätverk för att hindra en planerad utbyggnad på Dalarö och istället komma med ett eget motförslag.

Jag bor i ett trähus med verandor och snickarglädje från 1800-talet. Lättsålt, tycker fastighetsmäklaren; ett sånt hus vill många bo i. Kitschigt, tycker arkitekten; grosshandlarstilen är ett exempel på småborgerlig smaklöshet.

Vi är många som tycker att traditionella hus är vackra och trivsamma, men vi tvingas ofta försvara oss inför vår tids uttolkare av god smak: arkitekterna. De speglar ju sin moderna samtid och framförallt framtiden med sina kantiga betonghus som ”sticker ut”. Vi andra lever i det förgångnas smaklösa mörker. Arkitekterna tycks sakna förståelse och intresse för de människor som ska bo i husen. Deras uppmärksamhet riktas mot byggbolagen och kommunerna – inte mot människans tidlösa behov av gemenskap och trivsel.

Kommunernas planmonopol och de stora byggbolagens oligopolliknande ställning har skapat en sluten maktsfär inom plan- och byggsektorn, som förklarar varför det byggs så mycket fula hus och planeras så många otrivsamma platser. Man behöver inte göra sig besväret att utgå ifrån vad folk trivs med. Folk har ju ändå ingen smak. Bättre att fråga arkitekterna.

”Arkitekten har helt enkelt reducerats till att bli en estetisk expert och det ligger i sakens natur att en estetisk expert inte kan ha samma smak som folk i gemen”, säger Peter Elmlund från Urban City Research (timbro.se). Det Ax:son Johnson-finansierade nyurbanistiska projektet är en reaktion mot modernismens miljonprogramförorter och kontoriserade stadskärnor. Urban City Research ritar bland annat småskaliga stadsplaner utifrån människans behov och skänker dem till kommunerna. Nyligen fick Nynäshamn en ambitiös skiss till en mänskligare stadsplan.

När ett byggbolag köpte en tomt i min skärgårdsby för att bygga lägenheter utlystes en arkitekttävling. Alla förslagen liknade varandra: stora, höga betonghus som brutalt bröt med den gamla trähusbyns låga småskaliga bebyggelsetradition. Tomtens gamla trähus med verandor och snickarglädje från 1800-talet skulle rivas.

Det var då jag och mina grannar blev kulturmiljöaktivister och bildade ett nätverk för bybor och sommargäster som bryr sig om sin närmiljö. Hundratals skrev på protestlistan. Vi hamnade på lokaltidningens förstasida. Stadsbyggnadsnämndens ordförande (FP) kallade oss ”nimbys” (not-in-my-back-yard).

Så här har människor hittills gjort för att protestera mot planeringsmaktens estetik. Men nu vet vi att vi kan göra egna planförslag. Protestlistor kan politiker strunta i, men det är svårare att strunta i en konkret och professionell skiss över hur man kan bygga trevligt och vackert. Det finns faktiskt arkitekter som vill rita hus och platser som vanligt folk gillar. En del gör det till och med gratis. I min skärgårdsby förbereder vi nu ett motförslag till byggbolagets betonghöghus. Så gjorde man i stadsdelen Järla sjö i Nacka och det småstadstraditionella motförslaget vann medborgarnas och politikernas hjärtan – och genomfördes. Mänsklig trevlighet utmanar modernismens betonggetton. (SNB)

Elise Claeson är socionom och fri skribent.

Foto fyren vid Dalarö Skans: Johan Fredriksson.
Foto Dalarö Odinsvägen: Larske. Bilderna finns tillgängliga under licensen CC BY-SA 3.0.