Maoism i deckarform

Henning Mankell
Kinesen
Pocketförlaget 2009

Henning Mankells bästa deckare på 15 år. Så skrev Svenska Dagbladet i sin recension av Kinesen. Det kan mycket väl stämma; Kinesen är en spännande och läsvärd bok.

Kanske är det dock en överkonsumtion av Agatha Christiedeckare som gör att jag först väntar mig att varje detalj ska vara betydelsefull för att kunna lösa mordgåtan. Läst så framstår vissa avsnitt som väl långa, även om Mankell lyckas upprätthålla spänningen under de närmare 600 sidorna.

Men så småningom framgår att Mankells främsta syfte inte är att berätta en fiktiv mordhistoria. Det sägs att en av anledningarna till att just deckargenren blivit så populär – både bland läsare och författare – är att intrigen kan förläggas till vilken tid och plats som helst. I Kinesen är det Kinas ekonomiska och politiska förändring som står i centrum. I slutet av pocketupplagan finns en artikel där Mankell förklarar hur han fick idén till boken. Det var när han i Mocambique, där författaren sedan ett kvartssekel tillbringat en stor del av sin tid, sett de kinesiska investeringarna öka. Vad händer när de som en gång var förtryckta kommer i maktställning, frågar sig Mankell.

Snart blir det också tydligt att det främst är sina idéer om kolonialism och kapitalism Mankell vill skriva om. Kanske är det också därför mordgåtans lösning anas lite väl fort. (Obs! Den som inte vill få mördaren avslöjad bör hoppa över nästa mening.) Att bokens titel är kinesen är ungefär lika klurigt som om arketypdeckaren hette ”Butlern”.

Visst är det vanskligt att avgöra vad, om något, i en roman som är författarens egna åsikter. Men som en tumregel kanske man kan anta att det är de sympatiskt tecknade figurerna, snarare än skurkarna, som tillåts uttrycka dessa. I Kinesen blir detta extra tydligt, i synnerhet mot bakgrund av Mankells egna ord om boken.

Huvudgestalten Birgitta Roslin är en hygglig rådman som ständigt kämpar för att upprätthålla rättssäkerheten i ett domstolsväsende utsatt för eviga nedskärningar. Parentetiskt kan nämnas att om de svenska figurerna är någorlunda levande är de kinesiska karaktärerna tyvärr rätt kyligt och karikatyrartat skildrade. Den kallhamrade affärsmannen Ya Ru, till exempel, delar vissa übermenschdrag med Ayn Rands Dagny Taggart; skillnaden är väl att han är beredd att gå över lik för att utöka sitt imperium. Förklaringen är antagligen så enkel som att Mankell har djupare kunskaper om hur en 55-årig, skånsk domare med äktenskapliga problem beter sig och tänker, än hur en kinesisk affärsman gör det. Men i synnerhet som Mankells självpåtagna uppgift är att blottlägga imperialistiska och rasistiska strukturer i då- och nutid borde han kanske ha vinnlagt sig ytterligare om att göra de ledande figurerna mer nyanserande, oavsett om de är kineser eller svenskar.

Men en betydligt mer allvarlig kritik kan riktas mot boken. I takt med att intrigen utvecklar sig växer min irritation över den ibland relativistiska hållning och ibland nästan obegränsade förståelse för det maoistiska projektet som finns i boken.

Roslin är som sagt en sympatisk figur med rättspatos. Hennes mentor var dessutom en rättskaffens häradshövding som sannolikt hämtat drag från Mankells egen far med samma yrke. Som ung student i Lund var hon dock medlem i en sekteristisk, radikal vänstergrupp. Kvar sedan den tiden finns väninnan Karin Wiman, sinolog. När de två gamla kurskamraterna diskuterar sin ungdomstid förundras de över sin egen naivitet. Men uppgörelsen med ungdomens politiska idéer blir aldrig mer än halvfärdig:
”Du förstod ändå mer än vad jag gjorde. Du blev ju förnuftig sen och gick i i vänsterpartiet, ett parti med fötterna på jorden”, säger Roslin till väninnan. ”Riktigt så enkelt var det inte. Där mötte jag en annan katekes. Fortfarande härskade där synen på Sovjetunionen som ett slags samhälleligt ideal.”, svarar Wiman. ”Ändå var det bättre än att dra sig undan. Som jag gjorde.”, blir Roslins svar.

Är det viktiga patos och ett politiskt engagemang oavsett vilka konsekvenser det får? Mankell låter ana svaret mellan raderna. ”Låt oss inte börja förakta oss själva. Vårt förflutna är trots allt det enda förflutna vi har. Allt vi gjorde var inte dåligt.”

Ännu svårare att svälja är nog hur Mankells figurer i striden mellan det maoistiska Kina och dagens kapitalistiskt inriktade ständigt väljer den förra sidan. I Mankells tappning är det nationens enighet och traditioner som hotas av imperialism och girighet. Den kapitalism som under de senaste decennierna tagit hundratals miljoner kineser ur extrem fattigdom avfärdas som ledd av rovgiriga mördare. Medan gammelkommunisterna är reflekterande och vill väl; även Mao sörjde nog den väg Kulturrevolutionen tog hävdas det. Och när det gäller bristen på demokrati är den relativistiska hållningen rent av obehaglig: ”Vi kan inte använda våra egna vattenpass i Kina.” Mankell låter sinologen Karin Wiman resonera kring Kinas utveckling:

”Även om alla liberala tänkare i västvärlden förnekar det, är partiets diktatur förenlig med en ekonomisk utveckling. Det skapar naturligtvis oro hos oss. Det är därför det talas och skrivs så mycket om dom kinesiska nackskotten. Bristen på frihet, öppenhet, dom i väst så omhuldade mänskliga rättigheterna, blir vår angreppspunkt på Kina. För mig är det hyckleri, eftersom vår del av världen är full av länder, inte minst USA och Ryssland, där mänskliga rättigheter kränks varje dag.”

Den förståelse Mankells figurer visar för Mao omfattar för övrigt också Robert Mugabe, som skymtar förbi i ett kapitel, och som beskrivs som liknande ”en vänlig skollärare”.

Mankell använder skickligt deckarformen för att genom ett till synes resonerande förhållningssätt, föra ut ett budskap som i vilken annan form som helst hade fått en bråkdel av det genomslag han nu får – sammanlagt har hans böcker sålt i 30 miljoner exemplar på 39 språk i 100 länder uppger pocketpärmen. Men som också hade ifrågasatts mer. Nu kan han istället låta sina romangestalter tala oemotsagda.

Läs boken. Sedan är det kanske dags att fundera på om inte deckargenren är nästa kommandohöjd att erövra.


Maria Eriksson är redaktionssekreterare Svensk Tidskrift.