Marcus Björk: Hade Ryssland invaderat ett kärnvapenbestyckat Ukraina?

När kalla kriget tog slut 1991 hade Ukraina världens tredje största kärnvapenarsenal. Tjugo år efter att landet avhänt sig samtliga kärnvapen invaderade Ryssland och ockuperade Krim samt delar av östra Ukraina. Åtta år senare var den fullskaliga invasionen ett faktum. Geopolitiska realiteter har lett till ett förnyat intresse för kärnvapen och länder tycks inte längre ha råd att vara “naiva” när det kommer till det allra mest grundläggande – sin egen suveränitet. Att skaffa egna kärnvapen framstår därför i ökande grad som det enda sättet för mindre stater att garantera sin säkerhet.

Denna frågeställning är långt ifrån ny. Redan när USA utvecklade världens första kärnvapen under andra världskriget väcktes frågan om vem som egentligen kan garantera ett lands säkerhet. Charles de Gaulle, fransk krigsledare och sedermera långvarig president, var skeptisk till att förlita sig på andras försvarsgarantier – i hans fall USA:s kärnvapenparaply. Han ansåg att endast den egna nationen kan erbjuda trovärdigt försvar och insisterade därför på att Frankrike skulle utveckla egna kärnvapen, helt oberoende av amerikansk teknologi. Storbritannien valde en annan väg och är i dag beroende av USA för både teknisk support och underhåll av sin kärnvapenarsenal. Med den nuvarande politiska utvecklingen i USA verkar de Gaulle i efterhand ha fått rätt.

Men det är inte bara västerländska länder som dragit lärdom av dessa tankegångar. Under flera årtionden har anskaffandet av egna kärnvapen varit absolut högsta prioritet för regimen i Nordkorea. Med det mångfaldigt rikare Sydkorea i syd och Ryssland och Kina i norr har man dragit den enkla slutsatsen, att när konventionell militärmakt faller kort återstår bara kärnvapen som trovärdig avskräckning mot invasion. För den nordkoreanska regimen betraktas kärnvapen helt enkelt som existentiella.

Även Israel verkar betrakta kärnvapen som den yttersta garanten för landets fortlevnad. Landet har varken bekräftat eller dementerat ett innehav men tros ha anskaffat kärnvapen redan under andra halvan av 1960-talet. Precis som Nordkorea upplever landet att det befinner sig i en mycket fientligt inställd region, vilket i Israels fall också tagit sig uttryck i flera regelrätta anfall mot landet.

Sverige hade på ett liknande sätt långtgående planer på att utveckla egna kärnvapen under kalla kriget, då vi valt att stå utanför USA:s kärnvapenparaply. Mellan 1945 och 1972 pågick ett kärnvapenprogram som under 60-talets början hade sin mest intensiva fas. Kostnadsutvecklingen och politiska överväganden gjorde dock att man slutligen valde att satsa på konventionella men dyra vapensystem – som att utveckla egna stridsflyg.

Den tilltagande amerikanska isolationismen, Rysslands invasion av Ukraina och Kinas allt mer aggressiva utrikespolitik har resulterat i att allt fler länder ser sig om efter trovärdiga avskräckningsförmågor. Den brännande frågan är egentligen: hade Ryssland invaderat ett kärnvapenbestyckat Ukraina? Svaret torde vara nej.

Marcus Björk är frilansskribent/SNB