Marcus Björk: Så hotar kinesisk ekonomi på tomgång ändå västvärlden

Den senaste tiden har det rapporterats om Kinas haltande ekonomiska utveckling. Samtidigt som landets ekonomi uppges vara i kris har USA infört nya tullar mot kinesiska varor för att skydda sin inhemska marknad. EU väntas följa efter.

Hur kan Kinas ekonomiska utveckling vara den sämsta på över tre årtionden och samtidigt vara ett större hot än någonsin mot västerländska företag? Det beror inte bara på den kinesiska ekonomins växande storlek, utan också på hur den styrs alltmer politiskt mot presidenten Xi Jinpings mål.

Ett lands ekonomiska storlek är inte alltid ett mått på dess framgång, vilket det finns många exempel på. År 1839 bröt exempelvis det första opiumkriget ut mellan Qingdynastin och Storbritannien. Trots att Qingdynastin vid denna tid var världens största ekonomi vann Storbritannien en övertygande seger.

År 1856 följde det andra opiumkriget, där Qingdynastins ekonomi visserligen minskat som andel av global BNP, men fortfarande beräknas ha varit lika stor som hela Västeuropas. Trots det vann även denna gång Storbritannien över det ekonomiskt större Kina.

Det som ofta glöms bort är produktivitetens roll för ett lands ekonomi. En stor befolkning som Kinas producerar inte bara mycket utan behöver också konsumera mycket. Dagens 1,4 miljarder kineser behöver exempelvis mycket mer mat än USA:s drygt 330 miljoner medborgare. Att upprätthålla lag och ordning är också dyrare för ett land med fyra gånger så stor befolkning.

Detta är också en del av förklaringen till att Qingdynastin förlorade opiumkrigen trots sin större ekonomi. En stor andel av den totala produktionen konsumerades nämligen direkt av dess invånare. Storbritannien hade däremot högre produktivitet per arbetstagare, vilket gav mer resurser över till krigföring efter dess invånares livsnödvändiga konsumtion.

Trots Kinas enorma ekonomiska utveckling de senaste årtiondena beräknade världsbanken förra året att Kinas BNP per capita fortfarande bara är en sjättedel av USA:s.

För att kompensera för denna skillnad när har kommunistpartiet byggt en ekonomisk modell som minskar privatkonsumtion till förmån för statsstyrda investeringar i militär och industri. Xi Jinpings ovilja att spendera pengar på välfärd, med svepskälet att det gör människor “lata”, har visat prov på vad kommunistpartiet prioriterar. Den kinesiska staten är rik men invånarna är fattiga.

Den kinesiska statens senaste grepp för att nå sina utrikespolitiska mål är att bygga upp en statligt subventionerad överkapacitet i sin industri. Genom att dumpa priser verkar de försöka ta marknadsandelar från västerländska företag som inte åtnjuter samma statliga stöd.

Varje kinesisk skattekrona som spenderas på att subventionera exportvaror till väst innebär dock mindre pengar till en kinesisk militär upprustning och billigare varor för oss. Gott så, men samtidigt måste vi slå vakt om våra strategiska intressen och nyckelindustrier. Något som Joe Biden verkar ha tagit fasta på när han nyligen höjde importskatten på kinesiska elbilar till 100 procent.

Marcus Björk är frilansskribent med fokus på Kina/SNB