Maria Eriksson: Lär av grannarna – inför läroplikt i stället för skolplikt

I Sverige råder som bekant skolplikt. Det kan tyckas självklart. Visst måste barn gå i skolan! Men vi behöver bara se till vårt grannland Finland – som ju ofta lyfts fram som ett föredöme i just skolfrågor – för att förstå att det faktiskt inte är så självklart.

I Finland gäller nämligen så kallad läroplikt i stället för skolplikt. Namnet antyder något om skillnaden. Med skolplikt är det viktiga var barnen befinner sig: i skolan. Med läroplikt ligger betoningen i stället på själva lärandet.

I Finland innebär det att barn ska gå i skolan eller på annat sätt ”förvärva kunskaper som motsvarar den grundläggande utbildningens lärokurs”. Det här öppnar för en möjlighet till hemundervisning för familjer som bedömer att det är den undervisningsform som fungerar bäst för dem. Familjer som önskar hemundervisa meddelar detta till hemkommunen (men behöver alltså inte ansöka om något tillstånd). Kommunen å sin sida har ett ansvar att övervaka framstegen hos en läropliktig som inte deltar i skolundervisningen.

En historisk anledning till att Finland valde läroplikt i stället för skolplikt sägs vara att det fanns en oro för att en skolplikt skulle kunna leda till en förryskning av läroplanen. När den finska folkskolan inrättades år 1866 var ju Finland ett storfurstendöme under den ryske tsaren och sådana tendenser syntes i Estland, som blivit en del av Ryssland efter det Stora nordiska kriget 1721. Den finska folkskolan blev därför frivillig.

Men Finland är inte unikt. I våra nordiska grannländer Danmark och Norge är reglerna ungefär likartade, med någon form av läroplikt i stället för skolplikt. Det vill säga, där finns inte ett tvång att gå i skolan som i Sverige, utan det viktiga är att barn lär sig något. I Danmark är det avgörande att barn i skolåldern som hemundervisas ges ”samma möjligheter till en allsidig personlig utveckling och kunskapstillägnande, som om de hade gått i folkskolan”.

Även i Danmark har frånvaron av skolplikt historiska rötter. När Danmark övergick från att vara ett kungligt envälde till att bli en konstitutionell demokrati argumenterades för att medborgarna skulle ha en ökad frihet även inom detta område, ”när vi skall ha frihet kan vi icke ha tvång”. Danmark hade också efter Napoleonkrigen förlorat sin roll som stormakt och det fanns de som menade att en ökad frihet på skolområdet hade betydelse för den nationella säkerheten. Utantillinlärning och påtvingade kunskap ansågs vara ett ”dåligt värn mot fienderna”. Den friskolelag som infördes år 1855 byggde på tre grundprinciper: 1) föräldrarätten, med historiska rötter till 1100-talet, som ger föräldrar stor frihet att bestämma hur deras barn ska uppfostras 2) minoritetsrätten, som enligt grundlagen 1849 ger stor frihet för minoriteter att leva i enlighet med sina värderingar och 3) skolfriheten. Danmark har sedan dess ett levande friskoleväsen med stor idémässig och pedagogisk frihet.

I Norge, slutligen, infördes lagar som reglerade skolgången under unionstiden både av den danska och senare svenska överhögheten, men en möjlighet att hemundervisa kvarstod. I dagens lagstiftning kopplas rätten att hemundervisa till individuella fri- och rättigheter i internationella konventioner som Norge undertecknat. Värt att notera är att dessa konventioner förstås också har undertecknats av Sverige.

I alla våra tre nordiska grannländer finns med andra ord en möjlighet för familjer att välja hemundervisning. Skälen till att familjer gör detta val kan variera. Att de bor långt ifrån skolan. Att barn har hälsoproblem. Att de inte trivs i skolan. Att familjen har en särskild världsåskådning eller pedagogisk idé om hur undervisningen bäst sker.

Det bör dock påpekas att det i praktiken är mycket få – kring en promille av alla barn – som faktiskt hemundervisas. Det är sannolikt inte en undervisningsform som passar alla, eller kanske ens särskilt många. Men det är en viktig frihetsventil för familjer.

Sverige däremot har en av de striktare lagstiftningarna i Europa vad gäller skolplikt. Den historiska bakgrund som har skisserats kan vara en bidragande orsak. Det är intressant att införandet av folkskolor i våra grannländer skedde under perioder när den nationella identiteten utmanades. Friheten för individer och familjer att själva välja undervisningsform blev en viktig motkraft till centralmakten. Så var inte fallet i Sverige och kanske har det bidragit till att det här ses som helt oproblematiskt med en skolplikt som lämnar mycket liten frihet åt familjerna själva. Här är det ju närmast tabu att ifrågasätta att staten/kommunen ska ha full beslutanderätt på detta område.

Men även om de historiska rötterna är skiljer sig åt så finns det i dag stora likheter mellan Sverige, Finland, Danmark och Norge. De anledningar till att familjer väljer hemundervisning i våra grannländer finns här också: barn som inte trivs eller mår dåligt i skolan, lång skolväg, alternativa pedagogiska idéer eller familjer som helt enkelt vill ha mer tid tillsammans.

Om läroplikt fungerar i Finland, Danmark och Norge skulle den kunna fungera här också. Det skulle ge det lilla fåtal familjer som önskar hemundervisa möjlighet att göra så utan att känna sig tvungna att lämna landet. I dag väljer många av de familjerna att flytta från Sverige, till Åland, Bornholm eller ännu längre bort. Så skulle det inte behöva vara.

En större frihet att pröva nya modeller för undervisning och pedagogik skulle också kunna gynna utbildningsväsendet i sin helhet, inte minst friskolor. Läroplikt kan bidra till ökad motivation och engagemang för lärandet när fokus skiftar från var man befinner sig till vad man lär sig.

Kort sagt: Sverige bör ta inspiration från sina närmaste grannländer och ersätta skolplikten med en läroplikt.

Maria Eriksson är skribent och nyligen publicerat rapporten Läroplikt eller skolplikt? En jämförelse mellan Finland, Danmark, Norge och Sverige.