Maria Malmer Stenergard: Den nya otryggheten

Den kallades i förväg ”Superonsdagen” – den 24 november 2021 – då riksdagen skulle rösta fram såväl en ny statsminister som en statsbudget för kommande år. Dagen kanske hade fått en annan benämning om man, när den grydde, hade vetat att den nyvalda statministern Magdalena Andersson efter några timmar skulle begära sitt entledigande från det ämbete hon ännu inte tillträtt. Detta skedde sedan hennes koalitionspartner Miljöpartiet aviserat sitt utträde ur Rosenbad till följd av att övergångsregeringen förlorat budgetomröstningen.

Vi som följde utvecklingen på plats i riksdagen under dagen kände naturligtvis glädje över att den budget som vi förhandlat fram med Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna vann bifall i riksdagens kammare. Men samtidigt infann sig en viss oro över hur denna (super)röriga onsdag skulle betraktas av väljarna, vars förtroende för politiken redan naggats i kanten under den gångna mandatperiodens många politiska krumbukter.

När Gösta Bohman i sina memoarer ”Så var det” reflekterar över just politikerföraktet citerar han Olof Palme som i Tiden beskriver Socialdemokraternas skicklighet som regeringsbildare: ”[Socialdemokraterna] har format en politik som burits upp av en övertygelse och vilja och som man varit beredd att hålla fast vid oberoende av de parlamentariska konsekvenserna”. Redan då konstaterade Bohman att de senaste årens utveckling ”jävat” det påståendet.

Innevarande mandatperiod i allmänhet, och Superonsdagen i synnerhet, utgör en smärtsam bekräftelse på Bohmans konstaterande. De händelser som utspelade sig under Superonsdagen kan inte sägas ha sin grund i något annat än Socialdemokraternas strävan efter att till varje pris behålla den formella makten, även om priset är att de inte kan utöva den verkliga makten.

Bohman menade att politikerföraktet inte i första hand riktade sig mot enskilda politiker, utan mot politiken i stort, och att det hade sin grund i den växande politiseringen av samhället. I takt med att allt fler beslut lyfts från individen till det offentliga kommer också allt fler att lägga ansvaret på det offentliga när de ”möter hinder på sin väg genom livet”. När det offentliga, som företräds av politikerna, misslyckas, samtidigt som det offentliga växer – då kommer också politikerna i allt större grad att lastas för misslyckandena.

Den nya ekonomiska otryggheten

När Bohman talade om ”den nya otryggheten” syftade han på just den växande offentliga sektorns misslyckande med att garantera den ekonomiska tryggheten för medborgarna. Den socialdemokratiska fördelningspolitiken hade lett till bidragsberoende och minskat ansvarstagande, varvid ökad otrygghet hade följt.

Ur den ekonomiska otrygghet som Bohman beskrev, kom den nya individualismen att växa, med krav på en politik som utformas efter individens önskemål. I ett tal om demokratin på moderaternas stämma år 1990 citerade Bohman den amerikanske beteendevetaren Martin Seligman i syfte att beskriva det som han menade var den nya individualismens starkaste fundament:

”Värde, kompetens och självkänsla är inte något som man kan få till skänks. De måste förvärvas.
Om man erbjuds dem utan motprestation, upphör de att vara värda något och upphör att bidra
till individens värdighet. Om vi tar bort hindren, svårigheterna, oron och ansträngningen från
barnens och de ungas liv, kan det hända att vi inte längre får se generationer av unga människor
som har något av självrespekt, självtillit och egenvärde.”

År 1983, två år efter att Bohman lämnat partiledarposten, konstaterade han att den offentliga sektorns utgifter utgjorde hela 70 procent av BNP. I dag, år 2021, har andelen sjunkit till runt 50 procent, men minskningen speglar inte en ökning av frihet och ansvar i alla delar av samhället.  

Det finns grupper som i allt större utsträckning blir beroende av det offentliga för sin försörjning. Mellan åren 1990 och 2016 har en majoritet av de utrikes födda i arbetsför ålder inte blivit självförsörjande.[1] I minoriteten döljs framgångssagor med människor som snabbt och självklart, och tack vare hårt arbete och ansträngning, har blivit en del av samhället. Men majoriteten måste alltså helt förlita sig på det offentliga i sin försörjning. Och den majoriteten har kommit att representera en allt större andel av den svenska befolkningen. I dag är var femte invånare född i ett annat land. 14 procent av befolkningen är född utanför EU, vilket är den största andelen av de länder i EU som mäter detta[2]. Utifrån det moderata perspektivet utgör det inte ett problem att människor kommer från andra delar av världen, i en värld där vi utbyter erfarenheter, varor och tjänster över landsgränser – så länge integrationen fungerar. När integrationen av utrikes födda misslyckas, då blir andelen utrikes födda i relation till resten av befolkningen av desto större betydelse. Ju sämre integrationen fungerar, desto lägre måste också invandringen vara.

I en samhällsmodell som bygger på att var och en som har en arbetsförmåga är med och bidrar, är det stora bidragsberoendet i stora grupper förödande. Men det är framför allt förödande för individen, som inte får det sammanhang som ett arbete innebär, som inte känner sig behövd, som saknar egenmakt. Makten över det egna livet finns inte hos den enskilda, utan hos politiken.

Det misslyckande som den låga självförsörjningsgraden speglar har många och komplexa orsaker. En är den generellt lägre utbildningsnivån hos dem som invandrat de senaste decennierna, vilket försvårar för människor att snabbt komma in på den svenska högkvalificerade arbetsmarknaden. En annan är avsaknaden av drivkrafter. Många som kommer till Sverige har en längtan och önskan att – som de själva uttrycker det – betala tillbaka till det land som gett dem skydd. Men mycket tidigt sänder det offentliga signaler om att den egna ansträngningen inte är nödvändig för att man ska uppnå en god levnadsstandard.

Beräkningar visar att familjer med sammanboende vuxna och minst två barn inte får något ekonomiskt utbyte när familjen går från att vara helt försörjd på bidrag till att en av föräldrarna får ett heltidsjobb med lön på lägstanivå enligt kollektivavtal. Samtidigt ställs det i många kommuner inte krav på motprestation för bidrag, och alltför många sitter av värdefull tid på SFI – även där utan krav på prestation.

Följderna för den invandrade generationen är förödande. Konsekvensen för nästa generation riskerar att bli än mer långtgående. För den som verkligen vill att Sverige ska vara ett land som ska fortsätta hjälpa människor i nöd, på flykt undan krig och förtryck, är det fundamentalt att ta fasta på det som Bohman framhöll som individualismens starkaste fundament: Värde och självkänsla måste förvärvas genom egen ansträngning. Om dessa erbjuds utan motprestation, upphör de att bidra till individens värdighet. Med andra ord: Att ställa krav är att bry sig.

Därför är de moderata svaren i form av bidragstak och successiv kvalificering till välfärden genom egna ansträngningar så grundläggande – inte främst för att de offentliga finanserna ska gå ihop, utan för att den enskilda människan ska växa och ta kontrollen över det egna livet, i det nya landet.

”Trygghet till liv och lem”

Bohman konstaterade i en riksdagsmotion år 1971 att trygghet inte bara handlar om ekonomisk trygghet, utan också om trygghet till liv och lem.

”Det är ett grundläggande krav i ett samhälle att medborgarna skall kunna känna trygghet. (…) Mot bakgrund av den ständigt ökande brottsligheten är det inte märkligt att många medborgare förnimmer en växande känsla av rättsotrygghet.”[3]

När Bohman uttryckte oro över denna ständigt ökande brottslighet handlade det bland annat om skymfande tillmälen mot okända, öl- och spritförtäring på öppen plats, nedskräpning och grovt störande motorbuller.

Den oro som präglar dagens moderata riksdagsmotioner har sin grund i en helt annan brottslighet: skjutningar, sprängningar, våldtäkter, övergrepp i rättssak och hedersförtryck. Vad hade Bohman haft för lösningar för att vända den utveckling som lett till en skottlossning om dagen och en dödlig skjutning i veckan?

Precis som då tror jag att han hade föreslagit en tudelad lösning. För det första kan vikten av att prioritera resurser till ordningsmakten för att upptäcka och beivra brott inte förringas. Men de bakomliggande problemen kräver mer än så.

”En hög brottslighet utgör exempel på att staten har misslyckats i sin uppgift att skapa goda former för mänsklig gemenskap och att upprätthålla normer för denna,” konstaterade Bohman i sin motion. Därför, menade han, måste samhället ”söka skapa respekt för de etiska normer som främst har sin grund i kristendomen och som utgör grundvalarna för rättsmedvetandet i den västerländska kulturtraditionen”.

Såväl invandrare som svenskar begår brott. Men studier av Brottsförebyggande rådet visar att störst andel brottsmisstänkta finns bland inrikes födda med två utrikesfödda föräldrar, följt av gruppen utrikes födda.[4]

Män med utländsk bakgrund är överrepresenterade bland våldtäktsdömda.[5] Som konstateras i en omfattande studie av FN (fritt översatt): ”Brist på jämställdhet, patriarkat och mäns makt över kvinnor skapar en miljö där våld mot kvinnor är utbrett och accepterat”.[6] Det finns också paralleller att dra till synen på maskulinitet och våldsanvändning mer generellt, vilket vi ser tydligt i den gängkultur som vuxit sig stark i främst utanförskapsområden.

Det går inte att bortse från att en växande andel av befolkningen har vuxit upp i samhällen präglade av helt andra värderingar. Och värderingar spelar roll.

Såväl upprätthållandet av ordningsmaktens funktion som ett medvetet arbete för att skapa gemenskap och söka respekt för våra demokratiska värderingar och etiska normer skulle sannolikt ha utgjort fundamentala delar av ett bohmanskt åtgärdspaket mot dagens brottslighet. Den uppgiften – i synnerhet i den senare delen – är enorm och kräver mycket av samhället. Men individens ansvar måste stå i centrum. I det nyligen antagna moderata idéprogrammet betonas tydligare än någonsin det egna ansvaret att anpassa sig till det nya landet: ”Vägen in i Sverige – från första dagen i landet till medborgarskapet – ska präglas av kravet och ambitionen att bli en del av vårt samhälle. Det offentliga ansvaret är att driva en politik som främjar integration, men också i insikten att integration inte är en dubbelriktad process. Den som kommer hit har en möjlighet och en skyldighet att bli del av vårt samhälle.”

Det handlar inte om att överge den egna kulturen eller religionen – det handlar om att förstå och respektera de värderingar som gäller här, och kunna fungera väl i ett sammanhang där de styr.

Budskapet ska vara mycket tydligt för dem som lever och verkar i Sverige, men också för dem som söker sig hit av olika skäl: här gäller demokratins och rättsstatens principer, allas lika värde, jämställdhet och jämlikhet. För den som inte lockas av dessa ledord, är Sverige inte rätt destination. För dem som lockas av dem, ska famnen vara öppen. Och proppfull av förväntningar.

Maria Malmer Stenergard ärurist, riksdagsledamot för Moderaterna, migrations- och socialförsäkringspolitisk talesperson och ordförande i Socialförsäkringsutskottet

[1] Entreprenörskapsforum, När blir utrikes födda självförsörjande?,2020

[2] Eurostat, 1 januari 2019.

[3] Mot. 1971: 172

[4] https://bra.se/publikationer/arkiv/publikationer/2021-08-25-misstankta-for-brott-bland-personer–med-inrikes-respektive-utrikes-bakgrund.html

[5] Swedish rape offenders — a latent class analysis. https://portal.research.lu.se/en/publications/swedish-rape-offenders-a-latent-class-analysis

[6] Why do some men use violence against women and how can we prevent it? http://www.svri.org/sites/default/files/attachments/2018-05-09/Why%20do%20some%20men%20use%20violence%20against%20women_1.pdf