Maria Malmer Stenergard: Nog hade hon förväntat sig att vi kommit längre
Farmor var så självständig som hennes tid tillät, men hon bekymrade sig över konsekvenserna för kvinnor som inte var det, skriver Maria Malmer Stenergard i den nya antologin De som visade vägen, och oroar sig för att patriarkat frodas i dagens utanförskap och tar valfriheten från både kvinnor och barn.
»De hade så roliga fester«, brukade farmor Alice säga om tiden med unghögern i Kalmar när hon visade mig de gamla partinålarna. Jag, som då var aktiv i Lunds MUF, betviv- lande av förklarliga skäl inte detta det minsta. Farmor var däremot inte fullt så imponerad av det sociala livet i Moderata seniorer i Lund, där hon tyckte att det var lite väl träigt. Men hon var en trogen medlem, och hennes stora hjärta var fast förankrat på höger sida i politiken.
Min farmor Alice Malmer föddes i Höboda i Kråksmåla socken i Småland den 6 mars 1919, som nummer sju av elva syskon. Nedteckningarna av hennes minnen är kortfattade för att täcka ett 96-årigt liv. När jag läser dem lyser en stark vilja igenom. En vilja som i unga år, alltför ofta trycktes undan till förmån för andras önskemål och förväntningar, men som – kanske just därför – alltid genomsyrade farmors inställning till livet.
Farmor gick i realskolan och ville bli sjuksköterska »men nej sa mor Agda. Alice kunde ju bli skrivbiträde«. Hon fick jobb på ett företag i Oskarshamn, men kort efter att hon börjat där lovade mor Agda – utan hennes vetskap – bort henne till ett annat jobb. Efter några år tog hon dock anställning hos häradshövdingen i Högsby, där hon träffade min farfar som var tingsnotarie. Nyförlovade cyklade de hem till farmors föräldrar på Kråksmåla gård för att presentera min farfar. Först långt efteråt berättade farfar att hans blivande svärmor vid det tillfället hade erbjudit honom
en annan syster. Svärmor tyckte nämligen att Alice skulle gifta sig med en präst. Jag är glad att farmor och farfar följde sin egen vilja!
Farmor och jag stod varandra nära. Under en period av min studietid i Lund bodde jag på hennes bäddsoffa. Vi brukade åka till Alnarpsparken och titta på näsduksträden när de blommade. På fredagar drack vi lite portvin och fnissade. Och så tittade vi på folk, för det älskade farmor att göra. Hon hittade på små historier om dem som gick förbi. Hon älskade män, men hon älskade också frihet. Hon skulle nog aldrig själv kalla sig feminist, men det var hon. »Sicken luns« sade hon om en karl som inte kunde bete sig. Och sen skrattade vi gott.
Farmor levde ett innehållsrikt liv, fyllt med upptåg. Hon brukade med värme tala om sin tid i Bilkåristerna, där hon fick sova i tält, köra lastbil och skjuta pistol tillsammans med vänner. Hon bodde då i Växjö och ansvarade för ett stort hushåll med tre små pojkar. Jag är övertygad om att Bilkåren (som utbildar fordonsförare till Sveriges totalförsvar) var hennes andningshål från en vardag fylld med alla de måsten som vid den tiden uteslutande föll på kvinnans lott.
1962 flyttade farmor med familj till Åkarp utanför Lund. Med barnen i skolan och mannen på jobbet gick hon »ensam hemma i ett stort gammalt hus och hade inte en människa att prata med«. Den enda sociala kontakten hon hade var med banken, där hon brukade stanna till och småprata. Hon hade i alla tider skött familjens ekonomi. Dessutom hade hon varit kommissionär hos häradshövdingen och där hanterat stora summor pengar, i form av stämpelavgifter för lagfarter och inteckningar.
Efter en tid i Åkarp blev farmor till sin stora förtjusning erbjuden jobb på banken, där hon kom att stortrivas. Men hon saknade inte synpunkter: »De manliga tjänstemännen tycker att det är under deras värdighet att sitta i kassan. Sitter de där någon gång påpekar de att det bara är tillfälligt och för att veta hur kassan fungerar.« Farmor menade att männen riktigt längtade efter vit skjorta och slips, och att få tala lån med husköpare eller företagare. Hon noterade att »som väl är börjar kvinnorna avancera men ännu finns det inte så många kvinnliga bankdirektörer«.
Farmor var så självständig som hennes tid tillät, och hon bekymrade sig över konsekvenserna för kvinnor som inte var det:
»Det är flera nyblivna änkor, som har stått vid bankdisken och gråtit för att de inte vetat hur de skulle fylla i ett allegat (verifikationshandling). En kvinna visade fram två bankfacksnycklar och hade inte en aning om till vilken bank eller vilket fack nycklarna gick.«
Samma bekymmer präglar mina tankar när jag idag jobbar med migration och tidigare som ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott också hanterade frågor om pension. I delar av Sverige har jämställdhetskampen rullats tillbaka. I utanförskapet frodas patriarkatet och små flickor och pojkar tillåts inte staka ut sina egna vägar. Kvinnor får inte klä sig som de vill, inte älska vem de vill och inte röra sig ute i samhället som de vill.
Även om den ekonomiska jämställdheten i min generation i stort har gått framåt, vilar många kvinnors ekonomi fortfarande i männens händer. Det finns kvinnor som stannar kvar i äktenskap för att de inte har råd att skilja sig. Det är långt ifrån det fria samhälle som jag vill leva i.
Jag vägleds av den starka övertygelsen att kvinnors ekonomi och pensioner aldrig kommer att bli jämställda om inte arbetsmarknaden blir det. Enligt nuvarande prognoser sluts pensionsgapet, det vill säga skillnaden i pension mellan kvinnor och män, först år 2062. Det är därför jag är så tveksam till åtgärder som syftar till att sminka över befintliga problem. Att exempelvis införa regelverk för att dela upp mannens pension riskerar att bli en förevändning för att cementera det ojämna uttaget av föräldradagar, vilket tenderar leda till en skev fördelning av ansvar för vård av barn och arbete i hemmet – vilket i sin tur också påverkar karriärmöjligheterna. Jag tror att farmor hade förväntat sig att vi skulle ha kommit längre.
Farmor var min stora förebild och en sann vän. Det är inte något särskilt som hon har sagt eller gjort som präglat mig. Det är hela hennes person. Likt näsduksträdet som hon älskade, så var hon helt unik. Jag kan fortfarande inte – flera år efter att hon gått bort – skriva detta utan att tårarna rinner. För det är jag tacksam. Det är de människor som berör oss som gör livet värt att leva, vilket man bör påminna sig om även i det dagliga politiska arbetet.
Maria Malmer Stenergard (M) är migrationsminister
Boken De som visade vägen presenteras på scenen på Sverigemötet den 12 april kl 13.05.