Maria von Beetzen: Vem talade om finska krigstrauman? 

Rysslands krig mot Ukraina har väckt upp en lång svensk-finsk historia till medvetande i Sverige. Hastigt vreds uppmärksamheten österut när Finland tog storebror i handen och drev på för att gemensamt ansöka om Natomedlemskap. Nyvaket letades det efter något att orientera sig kring och de historiska återblickarna blev många. Men knappt var Finlandsbilden justerad, så kom nästa överraskning. Finland blev NATO-medlem utan Sverige. Svensk media översvämmades av reportage som mellan raderna andades, vad har vi missat om Finland?

Vår grannes avvärjningssegrar mot de ryska angreppen under andra världskriget har därmed getts ökad aktualitet. Finlands långa efterkrigskamp för självständighet och välstånd likaså. Det är positivt, men dagens syn på grannlandet, fylld av beundran, står i skarp kontrast till den som var rådande vid tiden för den stora finska arbetskraftinvandringen under senare hälften av 1900-talet.

Vad förstod vi egentligen av den skärseld det finska folket gått igenom och hur bemötte landet Sverige alla de invandrare som flydde svåra efterkrigsförhållanden i Finland på 1900-talet? Sverige-Finländarnas offer i fråga om framtidsutsikter och själslig hälsa var mycket stort. Men vem talade om det?

Boken ”Sargade själar” av finländska historikern Ville Kivimäki utkom redan 2013 i Finland, men i svensk översättning först 2023. Den är baserad på Kivimäkis doktorsavhandling, Battled Nerves. Finnish Soldier´s War Experience, Trauma, and Military Psychiatry, 1941-1944 (Åbo Akademi, 2013). Boken redogör i första hand för krigstrauma och själslig ohälsa som utifrån krigets fasor drabbade finländska soldater. Kivimäki diskuterar såväl vetenskapligt som djupt mänskligt, den utsatthet, respektive de skyddsfaktorer mot krigstrauma som förekom bland vinterkrigets och fortsättningskrigens frontsoldater och han redogör för den begränsade psykiatriska vård som fanns att tillgå.

Under vinterkriget och fortsättningskrigen var i stort sett alla män mellan 18- 60 år mobiliserade. 96 000 soldater förlorade livet under de fyra krigsåren. Den som reser i Finland kan knappast missa alla hjältegravar, stora kyrkogårdar även i små städer med tusentals vita kors. Av de som överlevde drabbades de flesta sannolikt av krigsneuroser, mer eller mindre.

”Sargade själar” skapade då den kom ut i Finland en omfattande debatt om de sår krigsåren 1939-1944 lämnat på individnivå men också kollektivt. Författaren var väl medveten om att ämnet kunde vara kontroversiellt, våldsamma krigstrauman är ju ingen upplyftande läsning, som han själv skriver i sitt förord. Den främsta kritiken mot boken var emellertid att den kom för sent, och mottagandet blev överväldigande positivt. Den första upplagan i Finland såldes snabbt slut. Författaren ser förklaringen i att boken kom ut när krigsgenerationens barn var i den begynnande pensionsåldern och gav bakgrund till deras barndomsförhållanden och sammanhang i förhållande till krigen. 

Med historikerns känsla för ett samhälle som lever under svår stress berättar Kivimäki om Finlands kamp 1939-1944 ur soldaternas och krigssjukhusens perspektiv, med tillgänglig vårdhistoria och statistik som underlag. Han genomlyser krigsfrontsamhället genom kulturella, religiösa och filosofiska perspektiv. Journalanteckningar och soldaters brevväxlingar exempelvis till hemmet bidrar till en bild, över att leva vid fronten som soldat och med livet som insats försvara sitt land som befinner sig på avgrundens rand.

Författaren diskuterar individuell predisposition och skyddsfaktorer och har ett omfattande underlag för sina slutsatser. Tex visar Kivimääkis avhandling att de yngre frontsoldaterna generellt klarade sig bättre med mindre andel grava psykiska trauman än de äldre. Orsaken till detta ses genom en större oförvägenhet att genom krigshandlingarna genomgå en slags manlighetsrit. De äldre soldaterna, särskilt under fortsättningskrigen, var ofta redan belastade av krigströtthet och kände oro och kluvenhet till soldatuppdraget i förhållandetill sina familjer.

Även krigets karaktär påverkade utfallet av krigsneuroser. Den relativt kortvariga och framgångsrika avärjningssegern som vinterkriget innebar genererade inte lika många skadade soldater krigsneuroser som det utdragna utnötningskriget vid fronten 1944.

En stark skyddsfaktorn beskrivs som de nära band kamratskapet gav bland första linjens soldater, men också kärleksfulla relationer till hemmet. Detta vävdes ofta samman med själva motivet för uppdraget, själva känslan av det meningsfulla med kriget. Som frontsoldat var ofta motivationen ett resultat av personliga förhållanden och erfarenheter mer än inspiration från regeringens och militärledningens krigspropaganda, som soldaterna tvärtemot ofta retade sig på. Finlands ekonomi hade under mellankrigsåren utvecklats positivt genom framsteg inom jord-, skogsbruk och företagande. Såren efter det blodiga inbördeskriget hade börjat lägga sig. Demokratin hade stärkts och förhållandena i Stalins Sovjet och ockupationen av de baltiska länderna  avskräckte. De flesta såg sitt land, sina gårdar, och sin plats på jorden värda att försvara. En del hade svårt att förlika sig med livet vid fronten, men stod ut. Deserteringar förekom, speciellt under det plötsliga ryska anfallet 1944, där outbildade soldater kastades in direkt i stridslinjerna, ofta med förödande konsekvenser.

Möjligheten till sjukhusvård för svårare psykiska skador var begränsad. Omkring 18.000 soldater fick vård för krigsneuroser på sjukhus. Kivimäki konstatera att det krävdes mycket grava symptom för att komma ifråga för psykiatrisk vård, jämfört med somatiska skador. Krigssjukhusen prioriterade sina insatser för att i möjligaste mån få tillbaka stridsdugliga soldater.

Att ha deserterat eller att inte ha klarat krigets påfrestningar psykiskt har inte varit i linje med det finska förhållningssättet och har tidigare inte respekterats och inte heller skrivits mycket om. Krigsneuros avslogs tex så sent som på 1990-talet vid prövningar om att få vetaranstatus och därmed statligt stöd för rehabilitering.

Kivimäki gör också en kortfattad notering om den svenska synen på arbetskraftsinvandrarna från Finland som flydde fattigdom och arbetslöshet på 1960-1990 talet för enkla jobb framförallt i svensk industri. Från 1945-2014 har Sverige tagit emot över en halv miljon finländare. Speciellt under 1960-1990-talen fanns en överrepresentation av finländare eller barn till dessa, från östra och norra Finland, som var mest drabbat av krigen. Författaren påtalar att de hårda konsekvenserna av krigsåren för dessa sverigefinländare ”aldrig fann något rum i det svenska offentliga samtalet”. I slutet av 1900-talet stämplades istället ofta finnarna som slagskämpar och alkoholister (min reflexion). En orättvis generalisering. I själva verket fick Sverige välbehövlig och lojal arbetskraft i en tid när framgångsrik svensk industri växte och utvecklades starkt. Företag som Astra och Scania hade knappast varit vad de är idag utan sverigefinländarna som också bidragit till vårt samhälle i ett brett spektrum.

Kivimäkis bok drar obönhörligt läsarens tankarna mot den fasa det ukrainska samhället och dess soldater idag genomgår. I Finland väcker Rysslands angrepp på Ukraina stor oro och men också djup medkänsla. Finländarna känner igen sig själva i Ukrainas öde.

 Vi tvingas också reflektera över hur lång vägen är tillbaka, för att ett krigsdrabbat land skall bli helat. De tunga erfarenheterna försvinner inte ens med ett par generationer. Intressant är att Finland flera gånger på senare år utsetts till världens lyckligaste land.  Den finska sisun har kraftfullt lett landet framåt och möjligen uppskattas friheten och välståndet extra mycket mot den mörka fonden av krigserfarenheter. Men boken är ett kärleksfullt och uppskattat bidrag i en kollektiv bearbetning och ger en fullödigare bild av det självständiga Finland än den heroiska. Den är skriven med största respekt för de som drabbades men också inför de svårigheter många sidor av samhället ställdes inför under krigsåren.

Även i Sverige hade Kivimäkis bok behövts långt tidigare, exempelvis inom vården och på arbetsplatser, där hade förståelsen för sverigefinländarna kunnat vara större. Men nu när Finland och Sverige glädjande nog kommit närmre varandra är den ett viktigt bidrag till att lära känna vårt grannland, och också att rannsaka oss själva. Men vi skall framförallt hålla ihop. De nordiska länderna är unika i världen med sina stabila demokratier, välfärdssamhällen och höga livskvalitet. Vi kan gärna lära mer om varandra och utöka gemenskapen.

Maria von Beetzen är licentiat i medicinsk vetenskap