Marknadsekonomi och demokrati gör skillnaden

Chile och Kuba är två länder som valt mycket olika väg att gå. Skillnaderna som har vuxit fram kan bäst beskrivas som avgrundslika, skriver Tomas Brandberg, efter ha besök båda länderna nyligen.

Från mitten av sjuttiotalet, efter militärernas kupp i Santiago de Chile, kom Kuba och Chile att utgöra varandras motpoler i den latinamerikanska vänsterns medvetande, ett medvetande med tydlig genklang även i Sverige. På Kuba hade heroiska gerillasoldater avsatt en USA-stödd diktator och en karismatisk ledare, Fidel Castro, levererade de budskap vänsterideologerna vill höra. Chile kunde inte vara mer annorlunda. En USA-stödd diktator, den allt annat än karismatiske Augusto Pinochet, hade lett en blodig kupp mot en demokratiskt vald vänsterregering. Denna svartvita verklighet föreföll förstärkas av att kubanerna med ett visst mått av entusiasm införde planekonomi efter sovjetisk modell, medan de chilenska militärerna tog råd av den förhatlige Milton Friedman.

Fyrtio år senare, då undertecknad med några månaders mellanrum besöker dessa båda länder, borde verkligheten sätta myror i huvudet på den som förutspådde Kubas triumf och Chiles undergång. Vi talar om två samhällen i förändring, kanske i båda fallen till det bättre, men skillnaden i ekonomisk utveckling kan bäst beskrivas med ordet avgrundslik.

När jag går genom gamla Havanna, samtidigt som jag avvisar alla erbjudanden om cykeltaxi, bevittnar jag ett spektakulärt förfall. Vissa platser är faktiskt restaurerade, men nästan överallt ser man fasader som inte ser ut att ha underhållits på decennier och på sina ställen finns rena ruiner, mitt i huvudstaden. Unga flickor försöker diskret ta kontakt. Med månadsinkomster motsvarande ungefär tjugo dollar i månaden, ibland betydligt mindre, är incitamentet för prostitution starkt. Men otillbörligt umgänge med utlänningar ses inte med blida ögon av myndigheterna och rädslan för polisen är uppenbar. Det kan tilläggas att man som utlänning aldrig känner sig otrygg i Havanna, motvilligt erkänner jag att polisstaten kan ha vissa fördelar

När man kommer upp från den toppmoderna tunnelbanan i centrala Santiago de Chile är känslan radikalt annorlunda. Spegelblanka höghus för tankarna till Europa och USA, internationella restaurangkedjor syns i varje gathörn och en gigantisk fasad täcks av bioreklam, filmerna är ungefär desamma som i Sverige. Ett irritationsmoment är förvisso alla lösa hundar. Att ha hund har blivit en statussymbol för den expanderande chilenska medelklassen, men många av dessa husdjur slutar som gathundar när ägarna inte bryr sig om dem längre.

Chile är utan tvekan ett land som kommit långt på sin resa från fattigdom till välstånd, även om bristerna också ter sig uppenbara från ett svenskt perspektiv. Ambulerande försäljare erbjuder nötter, kakor och drycker och av deras klädstil att döma tjänar de dåligt. Men arbetslösheten är låg och någon absolut fattigdom i ett internationellt perspektiv finns knappast. De sociala reformerna har kommit sakta men säkert, den offentliga sjukvården har förbättrats oerhört och de chilenska hälsotalen är bland de bästa i hela Latinamerika.

En högaktuell fråga i Chile är högre utbildning. Även om antalet ungdomar som studerar på universitet eller motsvarande är högre än någonsin, 33 procent för unga mellan 18 och 24 år, så är utbildning en ganska pålitlig klassmarkör. Rika har råd, fattiga utan stipendier har det inte. När detta är sagt kan man notera att gymnasiet fungerar allt bättre och producerar alltfler potentiella studenter som är behöriga för högre utbildning. Och trycket på den nyvalda center-vänster-regeringen att göra högre utbildning mer tillgänglig för fattiga familjer är nu påtagligt.

Att Kuba har investerat i sitt humankapital är ingen hemlighet och utbildningsnivån, liksom sjukvården, kan fortfarande betraktas som god i ett regionalt perspektiv. Ett problem i sammanhanget är att det är svårt för utbildade kubaner att få kvalificerade arbeten som motsvarar deras utbildning. Och villkoren för dem som lyckas är inte avundsvärda, det är tveksamt om kubanska professorer materiellt sett har det bättre än de ovan nämnda chilenska gatuförsäljarna. Däremot är det attraktivt att arbeta i turistsektorn av den enkla anledningen att det där finns utlänningar som släpper ifrån sig hårdvaluta. Det är inte ovanligt att kubanskor gifter sig med utlänningar, ofta för att kunna skicka pengar tillbaka till Kuba. En av mina taxichaufförer beklagade sig över att ha förlorat sin fru till en tjugo år äldre kanadensisk man.

-Gifte hon om sig av kärlek? frågade han ironiskt. I det socialistiska paradiset spelar pengar stor roll.

Men den riktigt djupa kontrasten gäller demokratin och behandlingen av oliktänkande. En historisk vändpunkt ägde rum när de chilenska militärerna retirerade från makten i slutet av 1980-talet. Chile har sedan dess varit ledande i den väsentligen fredliga demokratiseringsvågen som svepte över Latinamerika under 1990-talet. Förvisso har även Kuba förändrats.

Angiverier och fängelsestraff för banala förseelser har mer eller mindre upphört, men någon egentlig politisk opposition mot kommunistpartiet tolereras inte. Chile har däremot en högljudd och minst sagt frispråkig vänsteropposition. De chilenska kommunisterna, i kontrast till de reformerade socialisterna som långa perioder varit med och styrt landet sedan 90-talet, har inte haft något inflytande över politiken, fram tills nu. Den nyligen återvalda presidenten Michele Bachelet (som regerade 2006-2010) inkluderade kommunisterna i sin valallians inför presidentvalet 2013. Det är fullt klart att kommunisterna kommer att driva på för reformer inom utbildningssystemet, mer osäkert är det i vilken utsträckning den relativt fria ekonomin kommer att vridas åt vänster.

Den chilenska högern är just nu marginaliserad och dess kandidat Evelyn Matthei fick endast 38 procent i andra valomgången i presidentvalet, mot Bachelets 62 procent. I den moderniseringsprocess Chile befinner sig i har högern försökt mobilisera väljare genom att betona den katolska kyrkans roll, som man uppfattar som hotad. Det var inget vinnande koncept. Faktum är att det offentliga samtalet i Chile i en förvånansvärd utsträckning påminner om Sverige. En aktuell fråga är till exempel homosexuellas rättigheter, vilket hade varit otänkbart för bara några år sedan.

Medan Chile alltså förefaller ansluta sig till västvärldens värderingar verkar det som om kubanska ledare har studerat det kinesiska exemplet mycket noggrant. Demokratisering lyser med sin frånvaro, men vissa reformer tyder emellertid på en stegvis liberalisering av ekonomin, vilket med lätthet bekräftas på plats.
Hela jordbrukspolitiken håller till exempel på att läggas om, vilket bland annat innebär att bönderna får sälja sina produkter på marknaden relativt fritt, vilket för tankarna till Deng Xiaopings reformer i Kina på 80-talet. Ett annat tabu som brutits är att det numera är möjligt för vanliga kubaner att, med vissa restriktioner, köpa och sälja sina hus. I kombination med friare regler för småföretagande har detta utlöst vad man skulle kunna kalla en renoveringsboom, vilket skapar många nya arbetstillfällen. Och under mina promenader i gamla Havanna såg jag mycket riktigt penslar och murslevar i händerna på bredaxlade svarta killar. Verkligen inte ett decennium för tidigt …

Ett bestående intryck av Chile är att landet från ett svenskt perspektiv framstår som ett omoget konsumtionssamhälle, billiga produkter översvämmar marknaden och folk köper. Ett besök i ett varuhus mitt i julruschen var en närmast surrealistisk upplevelse. Förmodligen är detta en fas ett samhälle måste gå igenom innan konsumenterna börjar efterfråga högre kvalitet och ingen bör döma chilenarna för detta som inte själv upplevt de knappa omständigheter som rådde för bara ett par decennier sedan. Numera hittar man faktiskt åtskilliga datorer och mobiltelefoner även i fattigare kvarter och unga chilenare är flitiga internetanvändare. I Kuba är problemet ett helt annat. Många knappt har råd att konsumera alls och har svårt att få pengarna att räcka till mer än det allra mest nödvändiga. Internet är uselt. På ett universitet tar det en kvart att ladda upp förstasidan på en svensk dagstidning. Att ha internet hemma är förbjudet.

Både Kuba och Chile har övergivit sin respektive ideologiska enkelspårighet från 80-talet och den ideologiska polariseringen tillhör därmed historien. Men facit 2014 går inte att blunda för. Marknadsekonomi och demokrati har triumferat över planekonomi och diktatur, om nu någon fortfarande tvivlade på det.

Tomas Brandberg är lektor och frilansskribent.

Läs mer om Kuba och Chile:

Chile ett föredöme av Tomas Brandberg
”Förtrycket på Kuba är värre än någonsin” av Maria Eriksson
Kubas nya vänner av Maria Eriksson