Marknadsekonomi som bot för finanskrisen

Jim Clifton
The coming jobs war
Gallup Press, 2011

I dag råder djup ekonomisk kris i västvärlden. Vissa som söker förstå den ifrågasätter, utöver en rad ovisa beslut i det USA där den startade ofta, en ”nyliberalism” vars olyckliga inflytande sägs ha fått ekonomer och beslutsfattare att tappa huvudet och finansiella institutioner och regelverk att råka i olag. De ekonomer angrips som på 1980-talet tillrådde snabb och långtgående avreglering. Då vitala motvikter med statsmakten i täten klavbands, fick giriga kapitalister fritt spelrum menar man.

Lätt blir dagens debatter dock en strid om svartvita alternativ. Milton Friedman mot lord Keynes, marknad mot stat; en glänsande ekonomisk ”bilmodell” ställs mot en annan.

Som den amerikanska historikern Joyce Appleby påminner om, måste alla som vill påverka de ekonomiska regelverken för att inte slinta ha god historisk och ekonomisk-historisk kunskap, liksom mer än ett hum om människors begränsningar. All ekonomi är omständigheternas verk. Det finns ingen kapitalism ”i sig”, den färgas alltid av sina bärares värderingar och av tidens och platsens villkor. Ekonomiska ordningar kan vara mycket olika. Precis som unika omständigheter stod fadder, när den fria ekonomin uppstod i England och Skottland, kan en modern ekonomi kombinera särdrag ur olika kulturer och etiska värderingar. Fatala omständigheter kan även krossa den med ett slag, därför att ledare och andra begår misstag som skapar en förtroendekris. Vi tycks i nödlägen därtill ofta borttränga, hur mycket gott den fria ekonomin har skapat.

Att försvara ekonomisk frihet kräver utom kunskap betydande mod och integritet. Genuin kritik måste väja för förenklingar och falsk moralism. Många orättvisa och okunniga anklagelser hörs nu från dem som paniken eller hatet har förblindat. Att många ekonomer i goda tider tagit ekonomin som ett ”system” hanterbart via tekniskt rattande och små justeringar är klart. Samtidigt som värdet av karaktär och självbehärskning har underskattats. Undervisningen i ekonomi har genom utbildningsteknokratisk snävhet inte nog förberett studenterna för kris- och nödlägen. Detta borde, skarpare än vad som nu sker, påtalas.

En person med breda vyer har just begärt ordet. I The coming jobs war (New York, Gallup Press 2011, 225 s) pekar den amerikanske Gallup-chefen Jim Clifton på vad han fatalt anser saknas i dagens ekonomiska debatt och praxis. Clifton oroas starkt av tillståndet i världen, inte minst i USA. Han ser faror men anar också tänkbara lösningar. Som erfaren opinionsmätare äger han goda instrument för att pejla olika gruppers åsikter och värderingar.

Cliftons tes är att den fria ekonomin ovillkorligen måste fås på fötter igen. Samtidigt som han betonar att ingen fråga upptar världens befolkning så som arbete och sysselsättning. Arbete ses som räddningen, menar han, det medel som gör att alla andra problem kan lösas. Även för sina barn önskar människor detta. Det skall dock vara fasta jobb, inte ett hattande mellan tillfälliga småsysslor. Mot den bakgrunden är det illa att de utan riktigt arbete nu har blivit så många. I USA saknar 10 procent jobb av något slag. Räknar man in dem som inte har ”riktiga” arbeten eller bara deltidsjobb, ökar andelen av befolkningen till det dubbla dvs 20 procent eller i reda tal c:a 30 miljoner personer. Det är individer, som därmed får slåss för sitt liv och vars belägenhet försvårar chansen att hålla ett bra hem, sända barnen till skolor och leva väl. Individer som vantrivs med det jobb de har, blir i sin tur även bromsklossar på arbetsplatsen. Fast de ingår i arbetsstyrkan, kan de snarare väntas sabotera än främja sitt företag.

Jobben är vitala för var och en. Varje jobbförlust skakar därför ytterst sett alla de relationer som vi har med lokalsamhället och med vårt land. Detta oroar, också mot bakgrund av att i världen som helhet ungdomar är särskilt utsatta. T ex i Grekland saknar hela 45 procent av dem arbete.

Det är tänkvärt att det enligt Clifton inte är de ökande statliga utgifterna i sig som är problemet. Inte ens att staten sedan 2008 tvingats kasta in miljarder i bank- och finanssystemen. Inte heller är det – för USA:s del – vad de stora väpnade styrkor kostar som finns runt världen. Helt avgörande är i stället den allt dyrare sjukvården, där statens och marknadens avigsidor tycks blandas. I vårdsystemet möter en koloss vars skenande kostnader riskerar att strypa alla försök till budgetbalans som görs. Att ingen av de aktörer som sökt lösa sjukvårdens problem har lyckats kan skada det amerikanska samhället fatalt. År 2009 satsade USA två och en halv triljoner dollar på hälso- och sjukvård. Hälften av pengarna kom från Medicare och Medicaid (en skatt). Lösningen på frågan består inte som president Obama anser i att finna nya försäkringssystem (det var det som Obamacare handlade om) utan om att bättre förstå hur människor tänker och att agera preventivt. Lyckas man knäcka folkhälsoskadorna t ex av rökning och överätande, kan det bli historiskt. Den överviktige rökaren tappar i både livsmotivation och initiativkraft. Att reaktionen på Obamacare härom året blev så häftig antyder, att USA:s medelklassväljare i detta avseende tycker som Clifton.

USA är ännu världens största ekonomi. Men detta kan snabbt ändras, beroende på om regelverken tillåts stödja nyföretagande eller ej. De företag bör ges chans att utvecklas, som bäst möter sina kunders önskemål. Företags storlek är viktig. Fast USA länge förknippats med jättar som US Steel och GM, spelar sådana bjässar mindre roll än vi tror. Även i USA är de små företagen nytänkandets – och jobbens – räddare. De senaste tjugo åren har nämligen flest jobb uppstått i landets småföretag. Minskar jobben, sjunker skatteintäkterna och bryts hela kedjan av samhällstjänster, skola, trygghet etc. Boken utmynnar i satsen att innovationsledet liksom de dynamiska, kundinriktade företagen måste vårdas, mer t o m än statistisk sysselsättning och budgetbalans.

Cliftons slutsats är profetisk. Den som förlorar menar han, lyssnar ingen till. USA kommer att märka av detta då dess auktoritet tunnas ut. Med vad som närmar sig moralistens ursinne vädjar nu Clifton, att USA bättre än förr måste förstå vad de hushåll önskar sig, som köper amerikanska produkter. Ingen produktiv nation får vila på sina lagrar. Redan en fördubblad kundnöjdhet skulle få USA:s export att rusa uppåt. Länder som Kina vidgar och raffinerar sin marknadsföring. En enorm maktförskjutning till detta lands fördel kan ske utan att ett enda skott lossas – dvs helt med ekonomiska och innovativa medel. Mer klarsynthet måste därför styra USA, mer utrymme ges dugliga människor på alla nivåer. Låt småorter och företag samverka. Laboratorier bågnar av upptäckter – men långt ifrån alla förs ut. Svaret heter entreprenören. Denne är unik. Visa då det! Snacka inte om att vi utifrån en missförstådd jämlikhet skall hålla tillbaka dem som har idéer eller på något branschområde vet bäst, tvärtom. Skapande företag är inte bara bra i sig själva, de ynglar av sig – som Apple och Microsoft. Sök framför allt bättre tillämpa de insikter och den nya kraft som behavioral economics har gett oss. Låt inte USA bli ett enda stort Detroit. Things get ugly fast.

Visst, en del i Cliftons bok visste vi nog. Annat är däremot helt nytt och sägs i grevens tid. Den som läser hans friska uppgörelse med stillaståendet ser sådant som även svenskar i och utom alliansen bör ta till sig.

Carl Johan Ljungberg är statsvetare, verksam i ett projekt om den tysk-schweiziske ekonomen Wilhelm Röpke, som stöds av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse.

Not. Se även Joyce Appleby: The relentless revolution. A history of capitalism (New York, 2011).