Mårten Schultz; När har man rätt att bryta mot lagen
2001
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Q)
:ro
…c.
E
ro
(/’)
När har tnan rätt at1
l av Mårten Schultz
När har man rätt att bryta lagen? Frågan har utan framgång tröskats av otaliga
tänkare genom århundraden, men fortfarande står samhället lika handfallet varje
gång människor blir så moraliskt upprörda över en lagstiftning som de
uppfattar som omoralisk att de bryter mot lagen.
K
ONJUNKTUREN FÖR DE moraliskt ÖVertygade
aktivisterna synes vara på uppåtgående, som
vi såg i samband med Göteborgskravallerna. Kraften bakom övertygelsen att moralen ibland övertrumfar juridiken illustreras
än tydligare genom medias förstående inställning till händelserna. Varje incident som i Göteborg är en pregnant
illustration av frågan: När har någon rätt att bortse från
rätten om han är moraliskt övertygad att den är fel?
Det är inte en slump att jag ställt frågan när man har
rätt att bryta lagen, snarare än om man har rätt att bryta
lagen. Att man har rätt att bryta lagen är i vissa fall
uppenbart. I bland kan det till och med vara lagligt.
I alla fall om man definierar ”lagen” på det klassiskt
skandinaviska sättet; rättsliga normer, som med vissa
juridiska hanteringsprinciper härleds ur rättskällor som
lagstiftning och domstolspraxis. Enligt den förhärskande
uppfattningen är den självklara hierarkin i rättsordningen att författningar har tyngst dignitet bland rättskällorna. (Ofta är det väl just författningar som gemene
man tänker på när man diskuterar ”lagen”.) Men ibland
får man bryta mot författningar. I vanliga fall blir jag
straffad och måste betala skadestånd om jag bryter mig
in i min grannes hus, men om huset börjar brinna kan
jag ha rätt att bryta mig in för att rädda grannens älskade
hund. Här får straff- och skadeståndsrättsliga regler
stå tillbaka för andra principer som väger tyngre, de så
kallade nödreglerna som delvis följer av allmänna principer snarare än författning.
Sådana fall av ”lagbrott” orsakar ingen debatt. Det här
anses snarare som okomplicerade exempel på rättsreglernas inbördes företräden och dessa aspekter av det juridiska regelsystemet behandlas dagligen av jurister utan
att orsaka kontroverser. Legitimiteten och metoden bakom
rättskälleläran kan måhända intressera rättsfilosoferna,
men brukar inte engagera i samhällsdebatten. Men denna
inställning bygger delvis på en förlegad felsyn. De principiella frågorna förknippade med dessa fall är av betydligt
större betydelse än som en inomjuridisk metodfråga.
(Rättsteori är allmänt sett en alldeles för viktig aktivitet för
att lämnas åt jurister.) Tvärtom har de direkt betydelse
för hur vi ska se på dagens mer uppmärksammade fall av
lagbrott på grund av moralisk övertygelse.
CIVIL OLYDNAD
Men innan vi ser på dessa fall måste vi fråga oss: Har man
då rätt att bryta lagen även när det är ”olagligt” och i
sådana fall när? Och vad innebär det att ha en sådan
”rätt”? Mest inflammerad blir frågeställningen när man
kommer in på ämnet civil olydnad. Som ”civil olydnad”
betecknas en mängd disparata aktiviteter som har det
gemensamt att de utförs i strid med juridiska normer
men i linje med moraliska normer, normer som utövaren
anser har större dignitet än lagens. I fallet Göteborg ansåg
folkopinionen att aktivisternas vikingaplundringar var
helt oacceptabla vilket präglade inställningen till demonstrationerna i sin helhet. Men många gånger anser vi att
det är fullt rimligt eller kanske föredömligt att bryta mot
rättsregler. Ett numer klassiskt exempel är att vi anser att
domare som i nazismens Tyskland vägrade att applicera
antijudisk lagstiftning agerade inte bara korrekt, utan
berömvärt. De domare som fullt ut deltog i regimens förtryck anser vi däremot ha agerat klandervärt fegt, ehuru
förståeligt, eller kanske till och med direkt felaktigt.
Men, invänder vissa här, skillnaden mot dagens samhälle är att Tyskland under denna tid var en diktatur
medan dagens Sverige inte är det, även om vissa vänstergrupper påstår motsatsen. Under diktaturer har man
kanske rätt att bryta mot lagen eftersom rättsreglerna
saknar legitimitet när de inte emanerar från en demokratiskt utsedd lagstiftare, men i en demokrati som
dagens Sverige har inte någon sådan rätt. En sådan
inställning kan motiveras på många sätt, men alla är
ohållbara. Ett enkelt motargument är att det kan diskuteras om inte det tyska folket faktiskt hade röstat fram
Hitler-regimen i enlighet med något så när demokratiska
former. Men en viktigare invändning är att det felaktiga
i de tyska judelagarna inte låg i hur de beslutats, utan i
mlSvensk Tidskrift l2oo1, nr si
ryta mot lagen?
Upp till kamp
mot EU-förtrycket!
Den kapitalistiska nyliberala världsordningen förtrycker människor och är odemokratisk, osolidarisk och orättvis. Den är
odemokratisk eftersom den kränker mänskliga rättigheter som
rätt tilllika lön för arbetslösa, den är osolidarisk eftersom den
sätter de rikas rätt att få behålla sin förmögenhet framför den
fattiges rätt att få äta, och den är orättvis eftersom den inte ger
lika möjligheter åt alla utan bara de rika. Den kapitalistiska
diktaturens centrum är Bryssel, dess förtryckarapparat är polisen som styrs av BU-pamparna. Det är varje demokratisk, solidarisk och rättvisetörstande medborgares moraliska skyldighet
att göra motstånd mot förtrycket. Om så behövs måste man
använda våld mot förtryckets institutioner, såsom BU-kommissionen, MeDonaids eller privat ägd egendom. Därför ska du
sluta upp i Göteborg i juni 2001 för att demonstrera mot det
kapitalistiska förtrycket. Bered dig på kamp!
– Destillat av
diverse flygblad
inför BU-mötet
i Göteborg.
Svensk Tidskritt /2oo1,nr s fJJ
(/)
Q)
3
=r
Q):
ro
dess omoraliska innehåll. Oavsett om en sådan lagstiftning tillkommit i enlighet med demokratiska beslutsprocesser, så är den moraliskt illegitim i sig själv.
Även i en demokrati kan lagar vara omoraliska, men
förhoppningsvis mer sällan än i diktaturer. Innebär inte
detta att man har rätt att bryta mot dem? Om man svarar
jakande måsta man också fråga sig vad det i praktiken
innebär, här och nu. Kan man bryta mot ett demonstrationsförbud för att bemöta ED-kommissionens politik om man uppfattar den som moraliskt oacceptabel?
Har man rätt att använda nödvärn mot dem som hindrar
utövandet av yttrandefriheten? Har demonstranter
kanske till och med rätt att krossa symbolerna och
uttrycken för ED-kapitalismens förtryck genom att
förstöra privat egendom och med våld bekämpa dem
som försöker hindra dem?
NONSENSE ON STILTS
Men varifrån skulle sådana rättigheter komma? På ett
grundläggande plan är frågan om en person över huvud
taget kan ha rättigheter andra än dem som rättsordningen
skyddar? Bentham avfärdade bekant moraliska rättigheter
som ”nonsense on stilts”. Och den mest inflytelserika
skolbildningen i modern svensk rätt, Dppsalaskolan,
kallade rättighetstanken för metafysik och försökte utrota
den. Svensk rättstradition har därefter varit skeptiskt
inställd till rättighetstanken.
I grund och botten handlar rättighetsiden om att
individer har rätt att kräva att vissa av deras intressen
ska skyddas, även om majoriteten vill köra över dem.
Rättigheter är ett trumfkort som slår högre än motstå-
ende kollektiva intressen. I en nation med sådana socialstatsambitioner som Sverige har denna tanke varit mer
kontroversiell än i andra – ett accepterande av rättighetsteoretiska tankar innebär per automatik en broms
för ambitionen om välfärdsstaten.
Idag är de teoretiska invändningarna mot rättigheter
flD lSvensk Tidskrift l2001, nr s l
i hög grad överspelade. På det internationella planet har
en mängd konventioner antagits till skydd för mänskliga
rättigheter. En av dessa har en alldeles speciell betydelse,
europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och
de grundläggande friheterna. Genom att konventionen
idag är implementerad är konventionens regelverk svensk
lag, i alla fall i formell mening. Ännu har konventionens
rättighetsskydd inte fått något mer markant genomslag
i svenska underrätter, men i de högsta instanserna är
konventionen en självklar juridisk storhet vid sidan om
det svenska och de EG-rättsliga regelverken. Men de flesta
mål kommer aldrig till Högsta domstolen, vilket innebär
att det sannolikt finns en hel del individer som inte får
en fullgod prövning av om deras rättigheter blivit tillgodosedda. Dessutom är det mest rättshaveristerna som
verkar inse att Europakonventionen kan åberopas även
i svenska tings- och länsrätter och inte bara i Strasbourg.
Det lagstiftade rättighetsskyddet har alltså inte fått full
effekt än, men rättigheternas genomslag blir större för
varje dag och även en främmande rättslig fågel som
Europakonventionen kommer en dag att vara ett självklart inslag i den svenska rättsordningen.
NORMKONFLIKTER
Härmed hamnar vi i en ny situation: Det kan ibland vara
lagligt att bryta lagen om du har stöd i en övertrumfande rättighet. En svensk myndighet har kanske förbjudit
dig att demonstrera mot ED, men om myndighetsbeslutet kränker dina rättigheter enligt konventionen har
du trots allt rätt att demonstrera. Normkonflikter mellan
”vanliga” svenska rättsregler och konventionstolkning
av våra rättigheter kommer att bli vanligare när svenskar
mer och mer inser konventionens betydelse.
En viktig förutsättning för att få genomslag för rättighetsskyddet är att konventionen tolkas ”rättighetsvänligt”
även i svenska domstolar. De inhemska domstolarna ska
ta hänsyn till den praxis som utvecklats i Europadomstolens praxis, men det ena fallet är aldrig det andra likt
och det finns alltid utrymme för tolkning. Det är väl inte
en helt vågad gissning att många svenska domare känner
sig tryggare i att följa traditionella svenska rättskällor än
det mer fluffiga rättighetsregelverket, vilket kan innebära
att rättighetsskyddet inte får den betydelse i rättstillämpningen som det borde få. Dessutom finns det i konventionen långtgående möjligheter för staten att inskränka
de flesta rättigheter med åberopande av samhälleliga
intressen, vilket var en förutsättning för att konventionen
över huvud taget skulle kunna bli en legal realitet.
Två hinder mot ett stärkt skydd för mänskliga rättigheter är alltså domarkårens relativa okunnighet om Europakonventionens innebörd, samt att statens möjligheter att
tumma på rättighetsskyddet kan synas alltför vittgående.
Men i dag är trots allt en del av rättspositivisternas
kritik mot rättigheterna obsolet, eftersom även rättigheterna idag är positiv rätt. Att betrakta de härvid uppstående normkonflikterna som en intern juridisk metodfråga är att missa en viktig möjlighet att konkret få gehör
för rättighetsteorin i praktisk svensk rätt.
När en svensk rättsregel som beslutats av riksdagen
till synes är i strid med en viss
till samma sak: att skydda minoriteten mot vissa övergrepp från majoriteten. Men varför är det så viktigt? Vi
lever ju som alla vet i den bästa av politiska världar,
demokratin, och enligt den demokratiska principen har
majoriteten rätt att bestämma över minoriteten. Men
den springande punkten är att majoriteten kan ha fel.
Om majoriteten etniska svenskar, vad nu än det är, får
för sig att utrota en stor minoritet i Norrland och
genomdriver lagstöd för en sådan aktion agerar de
felaktigt. Minoriteten har rätt att inte bli torterad eller
mördad och inte bara det, den har också – precis som
vi alla- rätt att få bilda familj, slippa tvångsarbete, ingå
i föreningar, yttra sig offentligt, tillbe Gud, demonstrera,
trycka upp böcker, äga bilar och behandlas likvärdigt
inför domstolarna. Om dessa rättigheter inskränks
genom lagstiftning har minoriteten rätt att bryta mot
lagen. I en svensk kontext är frågan om etnisk utrotning
tack och lov inte lika brännande relevant som andra
rättigheter, som yttrandefrihetens gränser eller mötesfrihetens innebörd. Har svenskar rätt att bryta lagen
när de uppfattar att deras eller andras rättigheter är
kränkta? Har vi till exempel rätt att trotsa ett
demonstrationsförbud för att
artikel i Europakonventionen är
bedömningen mycket viktigare
än bara en fråga om juridisk
metod eller rättskällelära. Det
handlar om hur vi genom en
dynamisk tillämpning av konventionens artiklar kan främja
rättigheternas utveckling. Och
denna utveckling ska vi för guds
”Individer har rätt att kräva
protestera mot EU?
Men vad innebär det att ha
en sådan ”rätt att bryta lagen”?
Innebär det att man har rätt att
straffritt bryta mot lagen eller
innebär den att man moraliskt
inte gör något fel genom att
bryta lagen men att man måste
att vissa av deras intressen ska
skyddas, även om majoriteten
vill köra över dem.”
skull inte enbart lämna till jurister som inte kan skilja
Europakonventionen från FN-stadgan eller en rättighet
från ett par styltor. Utvecklingen måste synas och beaktas
av alla demokratins instanser.
MAJORITETEN KAN HA FEL
Men man ska inte tro att Europakonventionen innebär
att alla moraliska rättigheter alltid är skyddade av rättsordningen, ens med en vid tolkning. Åtminstone inte
om man anser att det är meningsfullt att tala om moraliska rättigheter utan stöd i domstolarnas tolkning av
positiv lag. Vilka moraliska rättigheter individer har är ett
intressant ämne men dessbättre inte ett ämne för denna
artikel, frågan är här om det ens är rimligt att prata om
moraliska rättigheter utan stöd i rättskällorna. De flesta
anser i dag att man kan ha moraliska rättigheter som
inte skyddas av rättsordningen och det var också ett syfte
bakom Europakonventionen, att kodifiera ett skydd för
dessa moraliska rättigheter. Man ska inte av rättspositivisternas retorik förledas att tro att moraliska och positiva rättigheter är skilda begrepp, tvärtom så syftar de
vara beredd på att bli bestraffad för handlingarna? Dessa frågor ställer rättsfilosofen
Ronald Dworkin i en klassisk essä, ”Taking Rights
Seriously” (som återfinns i boken med samma namn).
Om samhället tar rättigheter på allvar så måste rätten
att bryta mot lagen tolkas på det mer långtgående sättet,
anser Dworkin.
Har jag rätt att yttra mig fritt så får jag göra det oavsett vad lagen säger och det är i sådana fall fel av samhället att försöka hindra mig. Men när har jag en sådan
långtgående rätt? Det är ett misstag att tro att jag har en
sådan fundamental rättighet i varje situation där jag
befinner mig i en situation som skyddas och som kanske
är skyddsvärd. Jag har kanske vant mig vid lugn och ro
i min vinterstuga i fjällen, och mitt lugn kanske störs av
att kommunen har lagt en snowboardbacke utanför min
tomt, men min rätt tilllugn och ro innebär inte att jag i
strid med lagen kan spränga ett hål i backen eller skjuta
på åkare. Å andra sidan om samhället försöker hindra
utgivningen av min anarkistiska tidning, där jag varje
vecka hånar polismyndigheten i Göteborg, under
hänvisning till att tidningen undergräver medborgarnas
(/)
Q)
3
:::;;
Q):
ro
lSvensk Tidskrift l2001, nr s lm
Q)
:ro
..c
E
ro
(/’)
förtroende för polisen, så har jag en rätt att i strid med
ett utgivningsförbud fortsätta min utgivning. Samhället gör fel om det försöker hindra mig. Om en moralisk
rättighet i denna kvalificerade bemärkelse är för handen
har jag också rätt att utöva den oavsett vad lagstiftningen säger. Att det sedan kan vara diskutabelt vilka dessa
kvalificerade rättigheter är, eller hur man ska hantera de
situationer då min rättighet hamnar i konflikt med
någon annans, är en annan sak.
YTTRANDEFRIHETEN MED GATSTEN
Vad innebär det då att samhället ska ta dessa rättigheter
på allvar, för att anknyta till Dworkins klatschiga uttryck?
Innebär det att vi alltid måste uthärda att alla kan nyttja
sina rättigheter utan några som helst inskränkningar?
Innebär det att vi inte kan straffa en person som säger åt
en hantlangare att döda en tredje person, eftersom ett
sådant straffskulle innebära en sanktion av hennes rätt att
få yttra sig? Innebär det att vi inte kan straffa en person
som på pin kiv skriker att elden är lös i en fullsatt Globen?
Innebär det att vi måste acceptera att människor använder sig av gatsten för att framföra sitt budskap?
Enligt Dworkin kan vi lugnt besvara frågorna nekande och ändå ta rättigheter på allvar. Inskränkningar måste
kunna göras, men enbart under vissa förutsättningar.
Som sådan förutsättning är det inte tillräckligt att en
inskränkning leder till att den sammanlagda nyttan, välYttrandefriheten utsätts inte för några prövningar genom
att Dagens Nyheter i artiga ordalag kritiserar vårbudgeten, däremot prövas den när revolutionära socialister
skriker på Vasaplatsen. Föreningsfriheten prövas inte av
de demokratiska partiernas sjunkande medlemsantal utan
av organisationer som uppmuntrar till kriminella aktiviteter, som MC-gäng, kommunistiska rörelser eller aktiva
nazister. Och demonstrationsfriheten utsätts inte för
några svårare prövningar av att LO marscherar den första
maj. Men den prövas i all sin demokratiska elasticitet när
den missbrukas för att samla huvförsedda ungdomar från
hela världen i Göteborg för att bruka våld.
ÅTERHÅLLSAMHET MOT LAGTROTS
Så när har jag då en rätt att bryta mot lagen i Sverige?
Dessvärre går det bara att svara på frågan med en cirkularitet: Jag har en sådan rätt när jag har en rätt. Men
det är inte fråga om ett tomt, meningslöst cirkelresonemang eftersom det ger en signal för rättsordningen att ta
rättigheter på allvar. Dessutom har svaret givits ett mer
konkret meningsinnehåll i dagens rättsordning genom
att vissa rättigheter nu är positivt nedlagda i svensk rätt,
även om vi inte kan förutsätta att denna rättighetskatalog är uttömmande för all tid och evighet. Europakonventionen är en början som idag kan användas som en
utgångspunkt för rättigheternas räckvidd men även för
att för framtiden utveckla ett genomgripande rättigfärden eller lyckan i samhället
antas öka. Tvärtom är det ju just
inskränkningar med sådana syften som rättigheter förväntas
skydda oss från. Däremot kan
Ӏven i en demokrati kan
hetstänkande skyddat av rättsordningen.En sådan utveckling
förutsätter en dynamisk och
progressiv tolkning av rättighetsskyddet – konventionen är
lagar vara omoraliska.”
rättigheter begränsas när det behövs för att skydda andra
rättigheter; när den oinskränkta rättigheten leder till
inskränkningar i andras individuella rättigheter är avvägningar nödvändiga. Det är viktigt att presumtionen ligger emot en inskränkning snarare än för.
När mina yttranden kan medföra att andra människor dör kan samhället inskränka min yttrandefrihet, men
det ska då finnas ett adekvat orsakssamband mellan mina
yttranden och den befarade effekten. Begränsningarna
måste göras med varsamhet och försiktighet och vad
viktigare är, när införda begränsningar överträds måste vi
behandla överträdelserna med varsamhet och försiktighet. Det är fullt möjligt att vår tids rättshaverister är morgondagens hjältar – vi ska akta oss för att upprepa den
historiska moralismens arrogans. Vad vi idag uppfattar
som en rimlig begränsning av yttrandefriheten kan i morgon anses som ett oförlåtligt ingrepp. Det här är egentligen rättssamhällets stora utmaning. Människor som
agerar i enlighet med sin moraliska övertygelse och utöver
det skydd som rättsordningen ger deras rättigheter är
rättsstatens och rättighetsidens viktigaste prövostenar.
bara en försiktig inledning till ett rättighetsskydd som
varit satt på undantag alldeles för länge.
Moralisk övertygelse om att det är rätt att agera i
strid med lagen innebär inte att rättssamhällets bråkmakare alltid undgår eller borde undgå straffnär de trotsar rättsreglerna. När överträdelsen innebär att andra
människors liv och hälsa riskeras under ett regn av gatsten är gränsen klart passerad. Men om vi är konsekventa
i uppfattningen om moraliska rättigheter måste vi vara
försiktiga i att fördöma andras tolkningar när vi själva
tillhör majoriteten. Det gäller särskilt när de rättens
väktare som majoriteten utsett anser att de positivt nedlagda rättigheternas skydd överträtts, men när andra
anser att de moraliska rättigheterna går längre än så. I
dessa fall av lagtrots bör samhället visa återhållsamhet
men inte passivitet.
Även när det svider som allra mest.
Mårten Schultz (marten.schultz@juridicum.su.se) är
doktorand i skadeståndsrätt
f1J j Svensk Tidskrift !2oo1, nr sj
:ro
…c.
E
ro
(/’)
När har tnan rätt at1
l av Mårten Schultz
När har man rätt att bryta lagen? Frågan har utan framgång tröskats av otaliga
tänkare genom århundraden, men fortfarande står samhället lika handfallet varje
gång människor blir så moraliskt upprörda över en lagstiftning som de
uppfattar som omoralisk att de bryter mot lagen.
K
ONJUNKTUREN FÖR DE moraliskt ÖVertygade
aktivisterna synes vara på uppåtgående, som
vi såg i samband med Göteborgskravallerna. Kraften bakom övertygelsen att moralen ibland övertrumfar juridiken illustreras
än tydligare genom medias förstående inställning till händelserna. Varje incident som i Göteborg är en pregnant
illustration av frågan: När har någon rätt att bortse från
rätten om han är moraliskt övertygad att den är fel?
Det är inte en slump att jag ställt frågan när man har
rätt att bryta lagen, snarare än om man har rätt att bryta
lagen. Att man har rätt att bryta lagen är i vissa fall
uppenbart. I bland kan det till och med vara lagligt.
I alla fall om man definierar ”lagen” på det klassiskt
skandinaviska sättet; rättsliga normer, som med vissa
juridiska hanteringsprinciper härleds ur rättskällor som
lagstiftning och domstolspraxis. Enligt den förhärskande
uppfattningen är den självklara hierarkin i rättsordningen att författningar har tyngst dignitet bland rättskällorna. (Ofta är det väl just författningar som gemene
man tänker på när man diskuterar ”lagen”.) Men ibland
får man bryta mot författningar. I vanliga fall blir jag
straffad och måste betala skadestånd om jag bryter mig
in i min grannes hus, men om huset börjar brinna kan
jag ha rätt att bryta mig in för att rädda grannens älskade
hund. Här får straff- och skadeståndsrättsliga regler
stå tillbaka för andra principer som väger tyngre, de så
kallade nödreglerna som delvis följer av allmänna principer snarare än författning.
Sådana fall av ”lagbrott” orsakar ingen debatt. Det här
anses snarare som okomplicerade exempel på rättsreglernas inbördes företräden och dessa aspekter av det juridiska regelsystemet behandlas dagligen av jurister utan
att orsaka kontroverser. Legitimiteten och metoden bakom
rättskälleläran kan måhända intressera rättsfilosoferna,
men brukar inte engagera i samhällsdebatten. Men denna
inställning bygger delvis på en förlegad felsyn. De principiella frågorna förknippade med dessa fall är av betydligt
större betydelse än som en inomjuridisk metodfråga.
(Rättsteori är allmänt sett en alldeles för viktig aktivitet för
att lämnas åt jurister.) Tvärtom har de direkt betydelse
för hur vi ska se på dagens mer uppmärksammade fall av
lagbrott på grund av moralisk övertygelse.
CIVIL OLYDNAD
Men innan vi ser på dessa fall måste vi fråga oss: Har man
då rätt att bryta lagen även när det är ”olagligt” och i
sådana fall när? Och vad innebär det att ha en sådan
”rätt”? Mest inflammerad blir frågeställningen när man
kommer in på ämnet civil olydnad. Som ”civil olydnad”
betecknas en mängd disparata aktiviteter som har det
gemensamt att de utförs i strid med juridiska normer
men i linje med moraliska normer, normer som utövaren
anser har större dignitet än lagens. I fallet Göteborg ansåg
folkopinionen att aktivisternas vikingaplundringar var
helt oacceptabla vilket präglade inställningen till demonstrationerna i sin helhet. Men många gånger anser vi att
det är fullt rimligt eller kanske föredömligt att bryta mot
rättsregler. Ett numer klassiskt exempel är att vi anser att
domare som i nazismens Tyskland vägrade att applicera
antijudisk lagstiftning agerade inte bara korrekt, utan
berömvärt. De domare som fullt ut deltog i regimens förtryck anser vi däremot ha agerat klandervärt fegt, ehuru
förståeligt, eller kanske till och med direkt felaktigt.
Men, invänder vissa här, skillnaden mot dagens samhälle är att Tyskland under denna tid var en diktatur
medan dagens Sverige inte är det, även om vissa vänstergrupper påstår motsatsen. Under diktaturer har man
kanske rätt att bryta mot lagen eftersom rättsreglerna
saknar legitimitet när de inte emanerar från en demokratiskt utsedd lagstiftare, men i en demokrati som
dagens Sverige har inte någon sådan rätt. En sådan
inställning kan motiveras på många sätt, men alla är
ohållbara. Ett enkelt motargument är att det kan diskuteras om inte det tyska folket faktiskt hade röstat fram
Hitler-regimen i enlighet med något så när demokratiska
former. Men en viktigare invändning är att det felaktiga
i de tyska judelagarna inte låg i hur de beslutats, utan i
mlSvensk Tidskrift l2oo1, nr si
ryta mot lagen?
Upp till kamp
mot EU-förtrycket!
Den kapitalistiska nyliberala världsordningen förtrycker människor och är odemokratisk, osolidarisk och orättvis. Den är
odemokratisk eftersom den kränker mänskliga rättigheter som
rätt tilllika lön för arbetslösa, den är osolidarisk eftersom den
sätter de rikas rätt att få behålla sin förmögenhet framför den
fattiges rätt att få äta, och den är orättvis eftersom den inte ger
lika möjligheter åt alla utan bara de rika. Den kapitalistiska
diktaturens centrum är Bryssel, dess förtryckarapparat är polisen som styrs av BU-pamparna. Det är varje demokratisk, solidarisk och rättvisetörstande medborgares moraliska skyldighet
att göra motstånd mot förtrycket. Om så behövs måste man
använda våld mot förtryckets institutioner, såsom BU-kommissionen, MeDonaids eller privat ägd egendom. Därför ska du
sluta upp i Göteborg i juni 2001 för att demonstrera mot det
kapitalistiska förtrycket. Bered dig på kamp!
– Destillat av
diverse flygblad
inför BU-mötet
i Göteborg.
Svensk Tidskritt /2oo1,nr s fJJ
(/)
Q)
3
=r
Q):
ro
dess omoraliska innehåll. Oavsett om en sådan lagstiftning tillkommit i enlighet med demokratiska beslutsprocesser, så är den moraliskt illegitim i sig själv.
Även i en demokrati kan lagar vara omoraliska, men
förhoppningsvis mer sällan än i diktaturer. Innebär inte
detta att man har rätt att bryta mot dem? Om man svarar
jakande måsta man också fråga sig vad det i praktiken
innebär, här och nu. Kan man bryta mot ett demonstrationsförbud för att bemöta ED-kommissionens politik om man uppfattar den som moraliskt oacceptabel?
Har man rätt att använda nödvärn mot dem som hindrar
utövandet av yttrandefriheten? Har demonstranter
kanske till och med rätt att krossa symbolerna och
uttrycken för ED-kapitalismens förtryck genom att
förstöra privat egendom och med våld bekämpa dem
som försöker hindra dem?
NONSENSE ON STILTS
Men varifrån skulle sådana rättigheter komma? På ett
grundläggande plan är frågan om en person över huvud
taget kan ha rättigheter andra än dem som rättsordningen
skyddar? Bentham avfärdade bekant moraliska rättigheter
som ”nonsense on stilts”. Och den mest inflytelserika
skolbildningen i modern svensk rätt, Dppsalaskolan,
kallade rättighetstanken för metafysik och försökte utrota
den. Svensk rättstradition har därefter varit skeptiskt
inställd till rättighetstanken.
I grund och botten handlar rättighetsiden om att
individer har rätt att kräva att vissa av deras intressen
ska skyddas, även om majoriteten vill köra över dem.
Rättigheter är ett trumfkort som slår högre än motstå-
ende kollektiva intressen. I en nation med sådana socialstatsambitioner som Sverige har denna tanke varit mer
kontroversiell än i andra – ett accepterande av rättighetsteoretiska tankar innebär per automatik en broms
för ambitionen om välfärdsstaten.
Idag är de teoretiska invändningarna mot rättigheter
flD lSvensk Tidskrift l2001, nr s l
i hög grad överspelade. På det internationella planet har
en mängd konventioner antagits till skydd för mänskliga
rättigheter. En av dessa har en alldeles speciell betydelse,
europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och
de grundläggande friheterna. Genom att konventionen
idag är implementerad är konventionens regelverk svensk
lag, i alla fall i formell mening. Ännu har konventionens
rättighetsskydd inte fått något mer markant genomslag
i svenska underrätter, men i de högsta instanserna är
konventionen en självklar juridisk storhet vid sidan om
det svenska och de EG-rättsliga regelverken. Men de flesta
mål kommer aldrig till Högsta domstolen, vilket innebär
att det sannolikt finns en hel del individer som inte får
en fullgod prövning av om deras rättigheter blivit tillgodosedda. Dessutom är det mest rättshaveristerna som
verkar inse att Europakonventionen kan åberopas även
i svenska tings- och länsrätter och inte bara i Strasbourg.
Det lagstiftade rättighetsskyddet har alltså inte fått full
effekt än, men rättigheternas genomslag blir större för
varje dag och även en främmande rättslig fågel som
Europakonventionen kommer en dag att vara ett självklart inslag i den svenska rättsordningen.
NORMKONFLIKTER
Härmed hamnar vi i en ny situation: Det kan ibland vara
lagligt att bryta lagen om du har stöd i en övertrumfande rättighet. En svensk myndighet har kanske förbjudit
dig att demonstrera mot ED, men om myndighetsbeslutet kränker dina rättigheter enligt konventionen har
du trots allt rätt att demonstrera. Normkonflikter mellan
”vanliga” svenska rättsregler och konventionstolkning
av våra rättigheter kommer att bli vanligare när svenskar
mer och mer inser konventionens betydelse.
En viktig förutsättning för att få genomslag för rättighetsskyddet är att konventionen tolkas ”rättighetsvänligt”
även i svenska domstolar. De inhemska domstolarna ska
ta hänsyn till den praxis som utvecklats i Europadomstolens praxis, men det ena fallet är aldrig det andra likt
och det finns alltid utrymme för tolkning. Det är väl inte
en helt vågad gissning att många svenska domare känner
sig tryggare i att följa traditionella svenska rättskällor än
det mer fluffiga rättighetsregelverket, vilket kan innebära
att rättighetsskyddet inte får den betydelse i rättstillämpningen som det borde få. Dessutom finns det i konventionen långtgående möjligheter för staten att inskränka
de flesta rättigheter med åberopande av samhälleliga
intressen, vilket var en förutsättning för att konventionen
över huvud taget skulle kunna bli en legal realitet.
Två hinder mot ett stärkt skydd för mänskliga rättigheter är alltså domarkårens relativa okunnighet om Europakonventionens innebörd, samt att statens möjligheter att
tumma på rättighetsskyddet kan synas alltför vittgående.
Men i dag är trots allt en del av rättspositivisternas
kritik mot rättigheterna obsolet, eftersom även rättigheterna idag är positiv rätt. Att betrakta de härvid uppstående normkonflikterna som en intern juridisk metodfråga är att missa en viktig möjlighet att konkret få gehör
för rättighetsteorin i praktisk svensk rätt.
När en svensk rättsregel som beslutats av riksdagen
till synes är i strid med en viss
till samma sak: att skydda minoriteten mot vissa övergrepp från majoriteten. Men varför är det så viktigt? Vi
lever ju som alla vet i den bästa av politiska världar,
demokratin, och enligt den demokratiska principen har
majoriteten rätt att bestämma över minoriteten. Men
den springande punkten är att majoriteten kan ha fel.
Om majoriteten etniska svenskar, vad nu än det är, får
för sig att utrota en stor minoritet i Norrland och
genomdriver lagstöd för en sådan aktion agerar de
felaktigt. Minoriteten har rätt att inte bli torterad eller
mördad och inte bara det, den har också – precis som
vi alla- rätt att få bilda familj, slippa tvångsarbete, ingå
i föreningar, yttra sig offentligt, tillbe Gud, demonstrera,
trycka upp böcker, äga bilar och behandlas likvärdigt
inför domstolarna. Om dessa rättigheter inskränks
genom lagstiftning har minoriteten rätt att bryta mot
lagen. I en svensk kontext är frågan om etnisk utrotning
tack och lov inte lika brännande relevant som andra
rättigheter, som yttrandefrihetens gränser eller mötesfrihetens innebörd. Har svenskar rätt att bryta lagen
när de uppfattar att deras eller andras rättigheter är
kränkta? Har vi till exempel rätt att trotsa ett
demonstrationsförbud för att
artikel i Europakonventionen är
bedömningen mycket viktigare
än bara en fråga om juridisk
metod eller rättskällelära. Det
handlar om hur vi genom en
dynamisk tillämpning av konventionens artiklar kan främja
rättigheternas utveckling. Och
denna utveckling ska vi för guds
”Individer har rätt att kräva
protestera mot EU?
Men vad innebär det att ha
en sådan ”rätt att bryta lagen”?
Innebär det att man har rätt att
straffritt bryta mot lagen eller
innebär den att man moraliskt
inte gör något fel genom att
bryta lagen men att man måste
att vissa av deras intressen ska
skyddas, även om majoriteten
vill köra över dem.”
skull inte enbart lämna till jurister som inte kan skilja
Europakonventionen från FN-stadgan eller en rättighet
från ett par styltor. Utvecklingen måste synas och beaktas
av alla demokratins instanser.
MAJORITETEN KAN HA FEL
Men man ska inte tro att Europakonventionen innebär
att alla moraliska rättigheter alltid är skyddade av rättsordningen, ens med en vid tolkning. Åtminstone inte
om man anser att det är meningsfullt att tala om moraliska rättigheter utan stöd i domstolarnas tolkning av
positiv lag. Vilka moraliska rättigheter individer har är ett
intressant ämne men dessbättre inte ett ämne för denna
artikel, frågan är här om det ens är rimligt att prata om
moraliska rättigheter utan stöd i rättskällorna. De flesta
anser i dag att man kan ha moraliska rättigheter som
inte skyddas av rättsordningen och det var också ett syfte
bakom Europakonventionen, att kodifiera ett skydd för
dessa moraliska rättigheter. Man ska inte av rättspositivisternas retorik förledas att tro att moraliska och positiva rättigheter är skilda begrepp, tvärtom så syftar de
vara beredd på att bli bestraffad för handlingarna? Dessa frågor ställer rättsfilosofen
Ronald Dworkin i en klassisk essä, ”Taking Rights
Seriously” (som återfinns i boken med samma namn).
Om samhället tar rättigheter på allvar så måste rätten
att bryta mot lagen tolkas på det mer långtgående sättet,
anser Dworkin.
Har jag rätt att yttra mig fritt så får jag göra det oavsett vad lagen säger och det är i sådana fall fel av samhället att försöka hindra mig. Men när har jag en sådan
långtgående rätt? Det är ett misstag att tro att jag har en
sådan fundamental rättighet i varje situation där jag
befinner mig i en situation som skyddas och som kanske
är skyddsvärd. Jag har kanske vant mig vid lugn och ro
i min vinterstuga i fjällen, och mitt lugn kanske störs av
att kommunen har lagt en snowboardbacke utanför min
tomt, men min rätt tilllugn och ro innebär inte att jag i
strid med lagen kan spränga ett hål i backen eller skjuta
på åkare. Å andra sidan om samhället försöker hindra
utgivningen av min anarkistiska tidning, där jag varje
vecka hånar polismyndigheten i Göteborg, under
hänvisning till att tidningen undergräver medborgarnas
(/)
Q)
3
:::;;
Q):
ro
lSvensk Tidskrift l2001, nr s lm
Q)
:ro
..c
E
ro
(/’)
förtroende för polisen, så har jag en rätt att i strid med
ett utgivningsförbud fortsätta min utgivning. Samhället gör fel om det försöker hindra mig. Om en moralisk
rättighet i denna kvalificerade bemärkelse är för handen
har jag också rätt att utöva den oavsett vad lagstiftningen säger. Att det sedan kan vara diskutabelt vilka dessa
kvalificerade rättigheter är, eller hur man ska hantera de
situationer då min rättighet hamnar i konflikt med
någon annans, är en annan sak.
YTTRANDEFRIHETEN MED GATSTEN
Vad innebär det då att samhället ska ta dessa rättigheter
på allvar, för att anknyta till Dworkins klatschiga uttryck?
Innebär det att vi alltid måste uthärda att alla kan nyttja
sina rättigheter utan några som helst inskränkningar?
Innebär det att vi inte kan straffa en person som säger åt
en hantlangare att döda en tredje person, eftersom ett
sådant straffskulle innebära en sanktion av hennes rätt att
få yttra sig? Innebär det att vi inte kan straffa en person
som på pin kiv skriker att elden är lös i en fullsatt Globen?
Innebär det att vi måste acceptera att människor använder sig av gatsten för att framföra sitt budskap?
Enligt Dworkin kan vi lugnt besvara frågorna nekande och ändå ta rättigheter på allvar. Inskränkningar måste
kunna göras, men enbart under vissa förutsättningar.
Som sådan förutsättning är det inte tillräckligt att en
inskränkning leder till att den sammanlagda nyttan, välYttrandefriheten utsätts inte för några prövningar genom
att Dagens Nyheter i artiga ordalag kritiserar vårbudgeten, däremot prövas den när revolutionära socialister
skriker på Vasaplatsen. Föreningsfriheten prövas inte av
de demokratiska partiernas sjunkande medlemsantal utan
av organisationer som uppmuntrar till kriminella aktiviteter, som MC-gäng, kommunistiska rörelser eller aktiva
nazister. Och demonstrationsfriheten utsätts inte för
några svårare prövningar av att LO marscherar den första
maj. Men den prövas i all sin demokratiska elasticitet när
den missbrukas för att samla huvförsedda ungdomar från
hela världen i Göteborg för att bruka våld.
ÅTERHÅLLSAMHET MOT LAGTROTS
Så när har jag då en rätt att bryta mot lagen i Sverige?
Dessvärre går det bara att svara på frågan med en cirkularitet: Jag har en sådan rätt när jag har en rätt. Men
det är inte fråga om ett tomt, meningslöst cirkelresonemang eftersom det ger en signal för rättsordningen att ta
rättigheter på allvar. Dessutom har svaret givits ett mer
konkret meningsinnehåll i dagens rättsordning genom
att vissa rättigheter nu är positivt nedlagda i svensk rätt,
även om vi inte kan förutsätta att denna rättighetskatalog är uttömmande för all tid och evighet. Europakonventionen är en början som idag kan användas som en
utgångspunkt för rättigheternas räckvidd men även för
att för framtiden utveckla ett genomgripande rättigfärden eller lyckan i samhället
antas öka. Tvärtom är det ju just
inskränkningar med sådana syften som rättigheter förväntas
skydda oss från. Däremot kan
Ӏven i en demokrati kan
hetstänkande skyddat av rättsordningen.En sådan utveckling
förutsätter en dynamisk och
progressiv tolkning av rättighetsskyddet – konventionen är
lagar vara omoraliska.”
rättigheter begränsas när det behövs för att skydda andra
rättigheter; när den oinskränkta rättigheten leder till
inskränkningar i andras individuella rättigheter är avvägningar nödvändiga. Det är viktigt att presumtionen ligger emot en inskränkning snarare än för.
När mina yttranden kan medföra att andra människor dör kan samhället inskränka min yttrandefrihet, men
det ska då finnas ett adekvat orsakssamband mellan mina
yttranden och den befarade effekten. Begränsningarna
måste göras med varsamhet och försiktighet och vad
viktigare är, när införda begränsningar överträds måste vi
behandla överträdelserna med varsamhet och försiktighet. Det är fullt möjligt att vår tids rättshaverister är morgondagens hjältar – vi ska akta oss för att upprepa den
historiska moralismens arrogans. Vad vi idag uppfattar
som en rimlig begränsning av yttrandefriheten kan i morgon anses som ett oförlåtligt ingrepp. Det här är egentligen rättssamhällets stora utmaning. Människor som
agerar i enlighet med sin moraliska övertygelse och utöver
det skydd som rättsordningen ger deras rättigheter är
rättsstatens och rättighetsidens viktigaste prövostenar.
bara en försiktig inledning till ett rättighetsskydd som
varit satt på undantag alldeles för länge.
Moralisk övertygelse om att det är rätt att agera i
strid med lagen innebär inte att rättssamhällets bråkmakare alltid undgår eller borde undgå straffnär de trotsar rättsreglerna. När överträdelsen innebär att andra
människors liv och hälsa riskeras under ett regn av gatsten är gränsen klart passerad. Men om vi är konsekventa
i uppfattningen om moraliska rättigheter måste vi vara
försiktiga i att fördöma andras tolkningar när vi själva
tillhör majoriteten. Det gäller särskilt när de rättens
väktare som majoriteten utsett anser att de positivt nedlagda rättigheternas skydd överträtts, men när andra
anser att de moraliska rättigheterna går längre än så. I
dessa fall av lagtrots bör samhället visa återhållsamhet
men inte passivitet.
Även när det svider som allra mest.
Mårten Schultz (marten.schultz@juridicum.su.se) är
doktorand i skadeståndsrätt
f1J j Svensk Tidskrift !2oo1, nr sj