Mästerligt om medelmåttan

Lindgren, Torgny, Klingsor
Nordstedts 2014

Torgny Lindgren har tidigare deklarerat att han skall sluta skriva. Men liksom många andra författare som gjort samma utfästelse, har han inte kunnat hålla sig ifrån pennan. Vi har anledning att jubla, ty Torgny Lindgrens författarskap tillhör utan vidare den svenska samtidsprosans viktigare. Det kännetecknas av en ovanlig blandning av lokalt och europeiskt.

Han är lika förankrad i den västerbottniska myllan, som i den stora europeiska kulturtraditionen. Särskilt hans idag ovanliga tyska orientering förtjänar att särskilt framlyftas. Som mycket få andra svenska författare och intellektuella – om det nu över huvud taget finns några sådana i Sverige numera – rör han sig hemvant bland namn som Martin Heidegger, Thomas Mann och Thomas Bernhard. (Den som önskar veta mer om hans intressen och orientering hänvisas till Kaj Schülers upplysande samtalsbok).

Nu har han skrivit en roman som helt och hållet ägnas åt det konstnärliga skapandet. Den skiljer sig dock från många andra konstnärsromaner i det att den skildrar en högst medelmåttig, eller, måste man säga, totalt misslyckad konstnär. Huvudpersonen Klingsor som på ett tydligt sätt påminner om de många monomana karaktärerna i Thomas Bernhards romaner (dennes förste roman Frost handlar dessutom om en konstnär), heter knappast så av en slump. Ursprunget förklaras med en ironi värdig Thomas Mann: ”Hur fick ätten Klingsor sitt namn? Inte från den opera av Richard Wagner där namnet förekommer, inte heller från den kortroman av Herman Hesse där en målare med samma namn upplever en sista sommar av glödande färger och rusande vin. Nej, när de verken skapades var Klingsorarna sedan länge bofasta i Västerbottens innersta, brytande tjärstubbar, nyodlande, timmerhuggande, vävande, gjutande malmklockor, snickrande bord, stolar och kistor. Och mycket, mycket mera.” (s. 17-18).

Effekten blir naturligtvis omvänd – att läsarens uppmärksamhet dras dit. Helt klar blir man dock inte över detta, med den onda trollkarlen i Wagners Parzival tycks han ha litet gemensamt. Mer kanske med Herman Hesses romankaraktär. Man bör nog förstå namnet som en drift med den romantiska konstnärsmyten som ekar ännu hos Hesse.

Klingsors mani består i att ständigt måla ett snett dricksglas. Man kunde se det som en enkel drift med olika former av konceptkonst, men det har en ytterligare dimension: varje konstnär är i någon mening monoman. De största kanske allra mest. Hans Magnus Enzensberger har vid något tillfälle påpekat att Kafka inte kunde skriva ett vykort utan att det fick en tydlig prägel av Kafka, och man må tro att han har rätt. När Klingsor sedan beskriver sin konstteori är avståndet faktiskt inte så långt till den panteistiska världsuppfattning som en Caspar David Friedrich arbetade under: ”Men eftersom det stod på en stubbe som varit sågad mot alla regler och i strid med alla anvisningar från skogsbolagen hade det blivit rakt upptill, snett nedtill. Med sin överdel hade det siktat mot stjärnorna, med sin bas hade det varit bundet vid jorden och slav under tyngdkraften. Och med ens stod det klart för honom att den döda materien inte är död. Det var i den stunden han blev konstnär.” (s. 32)

Alla de typiska elementen i konstnärens liv finns här. Bildningsgången som består i brevkurser och målarskola. Läsningen som framförallt består av Jordbrukarnas föreningsblad och skrifter om bekämpningsmedel. Bildningsresan som gick till Paris, där han mest tycks ha vandrat omkring och tittat på gallerier från utsidan. Han utvecklas aldrig. Det är helt centralt. Lindgren har försökt att skriva ett slags anti-utvecklingsroman, där huvudpersonen är helt oförmögen att utvecklas.

Mot det dynamiska geniet står den statiska medelmåttan, som alltid är densamma, och därmed också har något pålitligt över sig. En kärlekshistoria utspinner sig också. Klingsor inleder en relation till handledarinnan vid sin brevkurs. Denna har rakt motsatt världsuppfattning än Klingsor, och har funnit akvarellen som den bästa formen att uttrycka sin materialism. I denna motsättning uppstår kärlek, men det är också här frågan om medelmåttans kärlek – varje heroiskt drag fattas den.

Mycket är alltså ställt på ända i Torgny Lindgrens nya roman. Konstnärsromanen har blivit till fars. Men det är en strålande fars. Alla de stora ämnena – konsten, livet, döden och kärleken blir skildrade ur den minst heroiskes av människor perspektiv. Detta grepp lyckas alldeles utmärkt. Vi lyfter på hatten åt Lindgren, som lyckats skriva ännu en roman. Blir det inte flera, är det bra nog som det är.

Simon O. Pettersson är fil. kand. i tyska och fri skribent