Mats Fält: Alexanderhugg på Gärdet

Public service är ett trassligt politikområde. Kritiken är allvarlig och övertrampen många, samtidigt som frågan är svår att driva. De som på principiella grunder avvisar idén är få och tills vidare är politiken inlåst i en lösning som garanterar enorma resurser och blockerar alla mer radikala förändringar. Även de partier som ofta kritiserar verksamheten vill ogärna blåsa till strid mot ett företag som fortfarande har ett förvånansvärt stort stöd i opinionen. Detta trots att publiken minskat drastiskt i de yngre generationerna.

Det borde i första hand handla om principfrågan: är det rimligt att enorma resurser kontrolleras av ett statligt styrt mediaföretag? Intresset för denna diskussion är dock begränsat och ämnet har svårt att konkurrera med kriminalitet, havererad integrationspolitik och försvarsfrågan. I andra hand skulle man kunna föra en diskussion om styrning och balans. Den blir ofta tekniskt komplicerad och ibland dessutom dränkt i myter om att de anställda visst inte lutar åt vänster eller att nyhetsredaktionernas prioriteringar är neutrala. Ett av problemen är att det viktiga ofta är de ämnen och granskningar som väljs bort. Public service gör inte sällan bra program på ett professionellt sätt men väljer samtidigt bort att granska andra saker ur en annan vinkel. Valen är naturligtvis ofrånkomliga men mönstren för hur de faller ut är problematiska. Försöken att sabotera Ebba Buschs valkampanj genom omdömeslösa inlägg på företagets hemsidor tillhör undantagen. Så illa är det för det mesta inte. Systemen för granskning och kontroll av verksamhetens respekt för rollen som neutral nyhetsförmedlare är dock tandlösa och mest ett spel för de mer lättlurade delarna av galleriet.

Det är i dagsläget omöjligt att driva mer radikala krav på interna reformer av public service. Inte ens SD, som oavbrutet kritiserar verksamheten för övertramp och diskriminering, vågar på allvar ifrågasätta systemet. Det handlar förstås inte bara om opinionsläget och om att frågan är komplicerad. Det parti som lägger förslag om avveckling, eller radikala nedskärningar, riskerar att få en mycket farlig fiende som med stora resurser i ryggen kan intensifiera den försvarsstrid som redan bedrivs med mer begränsad intensitet. En klassiker är de ständiga proklamationerna om att statens mediaföretag inte styrs av staten. Många av dessa luftpastejer uppfattas som seriösa utsagor om verkligheten. I andra länder är statlig styrning av media en styggelse – i vårt land är det aldrig ett problem. Att minska risken för angrepp från de mediala kommandohöjderna på Gärdet under den sista valveckan, är värt mycket både för partier i existentiell kris och andra vars möjligheter att bilda regering tycks komma att avgöras av hur de sista procenten av väljarna lägger sina röster.

Vad betyder då det, kan man i luthersk anda fråga sig? Hur kommer vi vidare på ett sätt som både kan skapa ett mer rimligt läge och undvika att anhängarna av status quo kan blockera systemet fullständigt under ytterligare några decennier? Behåll public service men låt de som vill betala göra det utan att andra tvingas bidra med sina pengar. Om stödet är så stort som systemets varmaste anhängare gör gällande borde det inte vara så svårt att trots frivilligheten få in tillräckligt många miljarder. Om vi börjar här behöver vi inte fastna i långa diskussioner om prioriteringar, styrning och kontroll innan något kan hända i verkligheten. Sedan blir det upp till företagen i koncernen att på bästa sätt anpassa sig till både framtida kritik och betalningsvilja. Det är ju principen som är det stora problemet, inte enstaka konstiga underhållningsprogram eller regelbundet återkommande exempel på ologisk nyhetsvärdering. Ett public service som lever på frivillig finansiering skulle dessutom ha lättare att försvara sig i den idag ofta snåriga debatten om vem som styr vad och hur. Det skulle nog ett antal chefer på Gärdet uppskatta. Även det skulle vara en fördel.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun