Mats Fält: All I want for Christmas…
Det är svårt att slå in och passar inte i julstrumpan vid min säng men vore väldigt välkommet: riktig maktdelning. A la Montesquieu. Hans tankar befinner sig dess värre numera ungefär lika långt från den svenska verkligheten som namnet är svårt att stava.
Vårt styrelseskick präglas i väldigt hög utsträckning av en rationalitet som skapar lättlästa organisationsscheman. Däremot skapar den inte optimala förutsättningar för väl genomtänkta beslut. Rationalitet är rent allmänt en överskattad egenskap. Så fungerar aldrig världen i verkligheten och vi mår bra av att även känslor, traditioner och stämningar får plats i den politiska processen. Det har aldrig varit och får aldrig bli något slags mekanisk räknemaskin.
Det svenska systemet har resulterat i väldigt mäktiga regeringar och en svag riksdag, med ledamöter som inte har några personliga mandat eller någon mer påtaglig lokal förankring. Det kommunala självstyret är en bra idé som mest dyker upp i högtidstal. Regeringen kan i stort sett göra vad den vill oavsett hur det påverkar den så omhuldade decentraliserade modellen för rikets styrning. Inte heller regionerna har någon verklig möjlighet att hålla emot när riksdagens majoritet valt väg.
De flesta länder har olika varianter av maktdelning. Vissa fungerar sämre, andra bättre, men de ger alla lite fler möjligheter för det demokratiska systemet. Folkvalda presidenter och andra kammare eller senater har alla sina roller. Storbritanniens överhus är inte särskilt demokratiskt men få britter känner sig förtryckta av de pratsamma lorderna. I Frankrike domineras den av lokala politiker valda senaten fortfarande av det gamla maktpartiet Republikanerna, trots att det i nationalförsamlingen är ett mycket mindre parti än både Macrons och Le Pens motsvarigheter. Det är annorlunda men det fungerar.
I USA kämpar ständigt den folkvalde presidenten om makten med de likaledes folkvalda ledamöterna i senaten och representanthuset. De har alla tydliga personliga mandat och förväntas företräda sina väljare, inte bara det parti som nominerat dem till sina poster.
I Tyskland är grundproblemet att ingen vanlig dödlig förstår hur valen till förbundsdagen egentligen fungerar. Delar av ledamöterna har dock personliga mandat med en tydlig geografisk koppling. Dessutom finns det en stark konstitutionsdomstol och en andra kammare där representanter för delstaternas regeringar kan påverka den nationella politiken. Det är mer komplicerat än i Sverige men ger plats för fler röster och främjar ibland kompromisser.
Förklaringen till att jag just i år fastnat för att tomten borde ge mig en andra kammare i julklapp är en artikel i veckans nummer av Dagens Samhälle. På sista sidan skriver krönikören och glesbygdsfilosofen Po Tidholm om just maktdelning under den utmärkta rubriken ”Dags att återinföra tvåkammarriksdagen!”. Han har rätt. Själv skriver han mest om möjligheten att ge även glesbygden rimlig representation i systemet – inte om maktdelning i sig eller behovet av en långsammare politisk process med ett större inslag av mångfald i bredare mening. Här finns dock ingen motsättning.
Det vore bra om det politiska systemet var mindre rationellt och gav större utrymme för avvikande röster och utrustade både kommuner och regioner med starkare mandat och fler rättigheter. Om priset blir lite långsammare politiska processer så är det nog i många fall värt att betala. Dessutom skulle vi undvika en del mindre lyckade beslut som nu drivs igenom just för att systemet saknar riktiga spärrar.
Kalla det gärna reaktionärt men allt var faktiskt inte sämre förr. Lycka till med kampanjen!
Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun