Mats Fält: Allt är inte Socialdemokraternas fel

På Dramaten spelas just nu en pjäs baserad på Klaus Manns roman ”Mefisto”. Pjäsen med samma namn skildrar hur framför allt en skådespelare, väljer anpassning före motstånd under det 1930-tal som i Tyskland innebar nazisternas successiva övertagande av den totala kontrollen över samtliga centrala samhällssektorer.

Huvudpersonen, som i verkligheten hette Gustaf Gründgens, börjar som kommunist och slutar historien som lojal anhängare av regimen. Hur mycket av processen som handlade om konvertering respektive anpassning är svårt att avgöra. För många människor blev, mer eller mindre diskret genomförd, anpassning ett självklart val när diktaturen väl etablerats. Inom de sköna konsterna var det svårare att inte bekänna den nya tron offentligt, om den nya regimen skulle bli nöjd och låta karriären fortsätta.

Problemet med många berättelser som skildrar anpassning under nazismen är att utgångspunkten ofta bygger på en lögn. Att vara kommunist under mellankrigstiden innebar att ge sitt stöd till en omänsklig terrorregim. Under huvuddelen av perioden stod till exempel det tyska KPD lojalt på Stalins sida. De som bytte lojalitet från Stalin till Hitler var inga fallna änglar, eller glada idealister, som plötsligt tvingades sätta karriären före sin övertygelse. De bytte bara lojaliteten med en hänsynslös våldsregim mot lojaliteten med en annan.

Samma problem finns med bilden av historien i ett bredare perspektiv. Vem är skyldig till Hitlers och nazismens framgångar? Regissören Natalie Ringler konstaterar i en intervju att hon har stor sympati för de som i pjäsen hävdar att det var Socialdemokraternas fel. Tyska SPD begick fel som resulterade i Tredje Rikets barbari. Ringler verkar tycka att i första hand Socialdemokraterna, även idag ska skämmas för att de gjort det möjligt för Sverigedemokraterna att vinna framgång och inflytande.

Jimmie Åkessons framgångar har flera förklaringar – misslyckad integration, omfattande brottslighet, identitetspolitik som skapar klyftor mellan elit och väljare och misslyckad utbildningspolitik är några exempel. Delvis är detta konsekvenser av Socialdemokratiska misslyckanden och felgrepp men inte alls enbart. Liksom när det gäller den allomfattande högskattestatens utbyggnad, har i princip alla partier bidragit till resultatet. Vad gäller de misslyckade försöken att hejda framgångarna, har inte minst Centerpartiet verksamt bidragit till att SD kunnat behålla sin centrala plats i svensk politik. Allt är inte Socialdemokraternas fel.

Detsamma gäller även mellankrigstidens Tyskland. Väljarna röstade i förfärande hög utsträckning på NSDAP och KPD – partier som båda stod för diktatur och förakt för människor som inte fullständigt accepterade partiets linje. Så röstade tyskarna redan innan demokratin på allvar började raseras. KPD följde den linje som lagts fast av Stalin och Komintern i Moskva – det stora hotet mot mänsklighetens framtid var Socialdemokraterna. De betraktades av alla lojala kommunister som ”socialfascister” och skulle bekämpas med alla till buds stående medel. Ibland gjorde nazister och kommunister gemensam sak mot den allt svagare och trängda Weimarrepublikens liberala demokratiska system.

Socialdemokratiska SPD begick flera misstag under perioden men att utmåla dem som huvudskyldiga till demokratins kollaps i 1930-talets Tyskland, håller inte för en seriös granskning. Borgerliga grupper insåg inte hur farliga nazisterna var och underlät att använda de maktmedel som faktiskt fanns, för att blockera ett framtida maktövertagande. Många tyskar såg NSDAP som ett värn mot Stalin och Kommunisterna, utan att inse att Hitler var lika livsfarlig som sin kollega i Moskva. Demokratins riktiga dödgrävare var det kommunistiska parti till vilket många av de kulturpersonligheter som skildras som sympatiska idealister i böcker och teaterpjäser hade sålt sina själar, utan att förstå eller ta hänsyn till de fruktansvärda konsekvenserna av ett sådant ställningstagande.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun