Mats Fält: Armlängds avstånd

Vi kanske ska tacka Miljöpartiet för tillnyktringen i kulturpolitiken? När Alice Bah Kunke blev kulturminister 2014 hade MP aldrig haft något kulturpolitiskt program. Det enda egentliga underlag som fanns var en rapport från en arbetsgrupp. Den rekommenderade en total politisering och åsiktsstyrning av all verksamhet inom sektorn. Konsten, litteraturen, teatern och musiken skulle styras enligt tydliga politiska principer och resultatet utvärderas efter hur väl verksamheten bidrog till främjandet av partiets egna målsättningar som jämlikhet, integration, jämställdhet och normkritik. Konstens frihet var mycket lågt prioriterad.

Mot bakgrund av den tidigare kulturpolitiken var gruppens slutsatser inte så konstiga. Det blev bara så extremt tydligt vad det gick ut på i Miljöpartiets rapport. De försökte inte ens låtsas. Vid den här tidpunkten hade partiet redan placerat sig tydligt till vänster. Att använda kulturen som ett politiskt vapen var inget som de aktiva reagerade emot. Ungefär som när det först mycket sent inför höstens partistämma, gick upp för flera av partiets ledande företrädare att det kanske inte var en bra idé att motionera om detaljstyrning av public services nyhetssändningar. I andra partier hade agerandet resulterat i allvarliga problem och krav på avgång. I Miljöpartiet blev det inte så eftersom politiken inte riktigt är på allvar. Medias kelgrisar slipper ofta ta ansvar för sina gärningar. Så även denna gång.

Till slut kom dock den nya kulturministern fram till att hård politisk styrning av kulturen inte var någon bra idé. I stället blev kulturens frihet ett av hennes teman, vilket resulterade i återkommande krockar med den praktiska verkligheten. Hela kulturstödssystemet präglas ju av krav på anpassning till politiska mål och prioriteringar, värdegrunder och visioner. Alice Bah Kunke klarade av sitt arbete någorlunda trots dessa inneboende motsättningar. Ibland är det en stor fördel att ha mediavana och kunna ge ett sympatiskt intryck, även om budskapet är otydligt.

Miljöpartiet hade svängt men knappast den praktiska politiken.

Det var rapporten från Myndigheten för Kulturanalys som fick saker att hända på riktigt. I rapporten som kom på våren 2021 konstaterades det uppenbara: retoriken är vacker men praktiken oerhört mycket mer problematisk. På alla nivåer ställer tjänstemän och politiker allsköns politiska krav på den konstnärliga verksamheten. Från ständiga prioriteringar av genus och normkritisk analys till kvotering av kön och etniskt ursprung. Ibland är kraven mer oskyldiga – andra gånger styr de tydligt, avskräcker många från att över huvud taget försöka söka bidrag från det offentliga och främjar en tystnadskultur. Det är inte hälsosamt att bita den hand som i bästa fall kan göra fortsatt konstnärlig verksamhet möjlig.

Det är inte ofta vinden vänder så tydligt, även om det än så länge främst handlar om den politiska retoriken. Från att politikens primat betraktats som självklart till att numera till och med en socialdemokratisk kulturminister mest ser politiken som ett problem i kulturpolitiken. Vi har kommit en bit från Göran Perssons mest älskade ord: ”Votering är begärd och ska verkställas.”

Frågan är hur stora de praktiska konsekvenserna kommer att bli? Att minska den politiska styrningen är inte så svårt. Att ta bort den är omöjligt så länge vi har ett omfattande offentligt stöd till kulturen. Den enklaste vägen är att skära ned stödet och låta medborgarna själva prioritera. Här skulle olika former av kulturcheckar kunna ha en plats, för politiker som inser att det är fel att styra kulturen men som samtidigt vill tvinga medborgarna att ägna mer tid och intresse åt de sköna konsterna.

Samtidigt finns det en baksida som delvis förklarar vänsterns nyväckta entusiasm för fritt skapande. Kultursektorn domineras numera av vänstern, de som har andra åsikter ligger för det mesta lågt. Även högt älskade och framgångsrika artister som verkar tycka om det de gör, känner ofta att kommersiell verksamhet utan tydliga politiska budskap inte riktigt duger i kollegornas ögon. Många av de projekt som kan komma i fråga för offentligt stöd har en tydlig tendens. Visst har det gjorts musikal om Milton Friedman och spelats teater om Ayn Rand men även då var budskapet negativt – publiken skulle underhållas men också avskräckas från dessa läskiga liberala filosofers budskap.

Det är inte oproblematiskt att låta en hel bransch med en så tydlig politisk slagsida styra sig själv. När bibliotekarier med en tydlig politisk agenda själva rensar i beställningslistorna blir det inte bättre än när kulturnämnden gör samma sak. Att vänstern inte vill att SD ska sabotera kulturens förmåga att driva samhället mot vänster är inte så konstigt. Det förklarar nog den plötsliga renässansen för oberoende och frihet i socialisternas led.

Vi har en tunnelbanestation i Stockholm där mängder av stalinister hyllas i vackra målningar. Konstnären var förvisso kompetent men det hade aldrig varit aktuellt att uppmärksamma landets nazister på samma sätt. Och det borde aldrig ha varit möjligt att hylla stalinisterna heller, men det hade förutsatt ett rimligt inslag av politisk styrning.    

Att motarbeta nepotism och korrupta brödraskap som hjälper varandra med bidrag på ett orättvist sätt är lättare än att reda ut balansen mellan frihet och politik inom den offentligt subventionerade konsten. Vi rör oss åt rätt håll men vägen vidare är full med hinder och komplicerade beslut. Det är inte bara teaterdirektör Sjövall som har ett komplicerat uppdrag.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö kommun