Mats Fält: Att bo granne med ondskan

Rubriken ovan är namnet på en bok av Klas Åmark utgiven på Albert Bonniers Förlag 2011. Den handlar om Sveriges agerande i kontakterna med Hitlers Tyskland under andra världskriget. Åmark beskriver mycket utförligt hur svårt det var att balansera statsintresset mot moral och rättvisa. Författarens slutsats är att vårt land i huvudsak klarade sig undan med anständigheten i behåll. Däremot är det att gå för långt att se perioden som om den vore präglad av heroiskt hjältemod. Vi kompromissade om både trupptransporter och yttrandefrihet. Folkhemmet lät i praktiken de allierade föra kriget för vår räkning. Leveranserna av malm och andra viktiga råvaror från vårt land var av avgörande betydelse för den tyska krigsmaskinen.

Idag bor vi inte riktigt på samma sätt granne med ondskan – Kaliningrad och St Petersburg finns på andra sidan Östersjön. Vi lever inte under samma akuta hot som under krigsåren men molnen tornar upp sig. Kriget i Ukraina finns redan nära. Kinas tidigare ambassadör i Stockholm skällde regelmässigt ut företrädare för både staten och media. Förläggaren Gui Minhai sitter fängslad i Kina efter att ha blivit kidnappad i Thailand. Flera svenskar har fängslats i Iran för att kunna användas som bytesvaror i en utväxling mot iranier som begått grova brott och dömts i vårt land. Nyligen avslöjades att iranska agenter för det terroriststämplade Revolutionsgardet planerat mord på judar i Sverige.

Det är svårt att hantera stater som inte accepterar det som borde vara självklara grundregler för umgänget i det internationella samfundet. Ännu svårare blir det om man även väger in staternas inrikes agerande. Iran är en hård diktatur. Kina är ett land utan rättstrygghet där provinsen Xinjiang präglas av statsterror mot muslimer, inkluderande koncentrationsläger där oskyldiga människor misshandlas och dödas. Ryssland har blivit en auktoritär stat där mord på regimens motståndare sker regelbundet.

Den uppenbara risken är att om de länder som i grunden står på rätt sida inte agerar gemensamt, så kommer vi till slut alla att bo granne med ondskan på ett sätt som liknar läget under krigsåren. Ensam är inte stark men tillsammans är väst fortfarande den överlägset starkaste kraften i världspolitiken. Ibland verkar det som om vi inte riktigt förstår det. Om vi orkar ta vårt ansvar. Eller snarare – om vi förstår att det faktiskt ytterst handlar inte om mod utan om självbevarelsedrift. Vi vill inte leva i en värld där rysk despoti, kinesisk chauvinism och iransk islamism lägger fast nya regler som vi alla måste följa. Det är inte modigt att satsa på försvaret och protestera mot övergrepp, både här hemma och utanför våra gränser – det är nödvändigt.

Om vi ska lyckas vända trenden mot ökat inflytande för frihetens motståndare måste vi vara konsekventa och agera gemensamt. Ta de jobbiga samtalen och tydligt markera var gränserna går.

Ett tydligt exempel på vad vi inte ska göra är Macrons pinsamma uttalanden i höstas om att Europa inte bör ge sig in i konflikten mellan Kina och Taiwan. För Macron verkar den lilla tappra demokratin med 30 miljoner invånare vara ett nytt Tjeckoslovakien, det land Chamberlain tyckte låg långt borta och om vilket vi visste så lite 1938. Ett land vars frihet kunde offras för fredlig samlevnad med herr Hitler. Om det är europeisk liberalism idag är vi riktigt illa ute.

Ett lokalt orostecken är frånvaron av gratulationer från vårt lands regering till segraren i presidentvalet på Taiwan. Vice ordföranden i riksdagens vänförening för Taiwan, riksdagsman Mathias Tegnér från Tyresö, ska inte behöva klaga på regeringens passivitet. Allra minst efter att regeringen Andersson redan gett oss dåligt rykte genom att skära ned vårt lands representation på ön.

Kvartal uppmärksammade i veckan att även mannen som troligen blir Finlands näste president, Samlingspartiets alltid lika ansträngande energiske Alexander Stubb, har en historia av pinsam entusiasm för auktoritära regimer. Han har redan fått krypa till korset för sin totala felbedömning av Putins Ryssland och sin tidigare goda utrikesministerkollega Sergei Lavrov. Nu får vi hoppas att han lika tydligt överger sina feltänkta kommentarer till vikten av intimt samarbete med den alltmer internationellt oansvariga och internt totalitära kinesiska regimen. De låg misstänkt nära Macrons morallösa friande till diktatorn i Peking.

Vi måste leva med även stater som inte accepterar den liberala rättsstatens principer men vi måste förstå att ständiga eftergifter inte är rätt väg. Vi kan inte acceptera kinesiska övergrepp eller iransk användning av terror som ett naturligt inslag i utrikespolitiken. Vi kan inte behandla stater som mördar oppositionella som flytt till Europa på samma sätt som de nationer som håller sig till spelets regler. Vi måste bry oss om även de som plågas i Nordkoreas och Kinas koncentrationsläger. Det måste få konsekvenser när våra medborgare fängslas utan rimlig anledning.

Den kinesiska marknaden är viktig men den kan aldrig vara viktigare än vår långsiktiga överlevnad som demokratiska stater. Nästa gång måste vi på allvar ställa upp på Litauens sida i konflikten med Peking. Vi måste sluta låtsas som att mördarna i Teheran har något slags legitimitet. Det borde bli lättare nu när till och med Demokraterna i USA börjat förstå att Iran inte är ett land som andra.

Självbevarelsedrift borde vara en effektiv drivkraft.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun