Mats Fält: Att förklara det orimliga

Sebastian Haffner var en tysk jurist, författare och historiker som gett viktiga bidrag till vår förståelse av samtiden. I hans första pass beskrevs nationaliteten som ”preussisk”, inte tysk. Haffner växte upp med första världskriget i det Wilhelminska Tyskland. Som ung man upplevde han Weimarrepublikens kollaps och successiva övergång i nationalsocialistisk totalitär diktatur. Bland annat i böckerna ”Anmerkungen zu Hitler” (1978) och ”En tysk mans historia” (2002) beskriver han hur en ledande europeisk kulturnation väljer att ta vägen som leder mot avgrunden.

En av Haffners poänger är att det första världskrig han som barn följer som en spännande fotbollsmatch även upplevdes på ett liknande sätt av andra. Alla vuxna visste att kriget var hemskt men det gick länge bra för centralmakterna Tyskland och Österrike-Ungern och propagandan överdrev framgångarna. Även när det inte gick lysande på slagfälten var det ändå spännande att följa rapporterna – livet fick en mycket konkret mening. Alla tyskar hade ett gemensamt projekt att bidra till, vid fronten eller i fabriker och andra delar av näringslivet.

Efter freden var de flesta glada för frånvaron av våld men samtidigt saknades något plötsligt i tillvaron. Spänningen och det gemensamma patriotiska projektet var borta. Haffners tes är att den aggressiva nationalism som nazisterna representerade delvis fyllde detta känslomässiga tomrum.

Stockholms Stadsteater spelar under hösten och vintern pjäsen ”En tysk mans historia” där Gerhard Hoberstorfer under knappt två timmar berättar Haffners historia – från krigsutbrottet då han som sjuåring entusiastiskt börjar följa den spännande kampen mellan goda och onda, till emigrationen från nazisternas Tyskland. Man kan alltid diskutera vilka insatser i livet som kräver mest styrka och kompetens men att ensam på scenen presentera texten med så stor inlevelse och kraft imponerar. Scenografin är sparsam och talet blandas endast upp med lite pyroteknik och effektfullt nedfallande saker.

Haffner berättar hur samhället förändras efter kriget och hur våldet på gatorna och antisemitismen under Weimarrepubliken blir en alltmer närvarande del av vardagen. Hur flera ledande politiker som söker en annan väg lämnar scenen på grund av attentat eller sjukdomar. Andra tar inte sitt ansvar utan låter bli att använda statens makt mot det nya hotet. Hitler var ingen naturkraft – han hade liksom Mussolini kunnat stoppas i tid. Han beskriver hur man som medborgare först knappt reagerar och sedan tvingas anpassa sig eller söka en utväg. För många var det naturligtvis inte så lätt att välja exilen, som blev lösningen i Haffners fall.

Pjäsen är en viktig historielektion och ett ovanligt klokt sätt att tillbringa en kväll i huvudstaden. Hoberstorfer gör en gedigen insats.

Vad jag ibland saknar i diskussionen om Hitler och Weimar är hur väljarna faktiskt röstade i de sista valen innan diktaturen blev ett faktum. Det är sant att nazisterna aldrig fick egen majoritet och till och med gick tillbaka i valet i november 1932. Samtidigt är det ett trist faktum att NSDAP och det moskvatrogna tyska kommunistpartiet KPD tillsammans fick drygt 51 procent av rösterna i valet i juli och precis 50 procent i det sista demokratiska valet i november samma år.

Tyskarna ville kanske egentligen inte ha diktatur men de röstade för partier som definitivt såg det som ett eftersträvansvärt mål. Inte samma variant av diktatur men ändå ett samhälle där demokratin inte längre skulle ha någon plats.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun