Mats Fält: Bröd och (s)kådespel

Paris har under de senaste månaderna präglats av omfattande strejker. Ofta har gatorna varit blockerade av mer eller mindre våldsamma demonstranter och kollektivtrafiken har körts med reducerad kapacitet. Det har inte varit alldeles lätt att få vardagslivet att fungera. Samtidigt har det mesta ändå varit som vanligt – även verksamheten vid stadens många teatrar.

En sen lördagkväll i slutet av mars – pjäsen började först 21.00 – samlades några hundra kulturintresserade fransmän på ”Théatre Libre” för att ägna sig åt en del av det tidigare stora socialistpartiets historia. Det skapas en del teater och musik med socialismen som tema – det har vi nyligen sett exempel på i Oslo och i reviderad version även på Stockholms stadsteater. Det produceras väldigt lite på scenerna om konservativa eller liberala rörelser. Det närmaste jag kommer på är en musikal om Milton Friedman och den påstått hemska nyliberalismen på Uppsala Stadsteater. Tidigare uppmärksammades även Ayn Rand i Stockholm men även då mest som avskräckande exempel. När socialismen är i fokus är grundtanken nästan alltid att ideologin är god och förr eller senare kommer, eller åtminstone borde, rädda landet.

På teatern i Paris spelades ”Un président ne devrait pas dire ça” – vilket på ärans och hjältarnas språk betyder ”en president borde inte säga så”. Pjäsen bygger på boken med samma namn som utkom på Stock i oktober 2016, på hösten före presidentvalet då Emmanuel Macron valdes till ny president. Presidenten är socialisten Francois Hollande som slog ut Sarkozy 2012 och planerat att ställa upp igen i maj 2017.

Boken är ett resultat av ett stort antal intervjuer med författarna Gérard Davet och Fabrice Lhomme i vilka presidenten väldigt frispråkigt, ofta humoristiskt, kommenterade aktuella händelser och – inte minst känsligt – både vänners och fienders agerande och åsikter. Alla intervjuer ägde rum i Élyséepalatset på fredag klockan 19.00. Planen var att boken skulle publiceras i samförstånd och bli inledningen till Hollandes återvalskampanj. Istället blev boken en försäljningssuccée som publicerades utan att Hollandes kunnat styra innehållet på det sätt som han väntat sig. Innehållet både chockade och förfärade väljarna och presidenten fattade beslutet att över huvud inte ställa upp i det kommande valet. De redan dåliga opinionssiffrorna hade blivit usla och skämten om statschefen lite för vanliga.

Pjäsen skildrar samspelet mellan journalisterna och presidenten. Även problemen med att aktiva journalister mot mer eller mindre tydliga tystnadslöften får tillgång till information från nationens mäktigaste makthavare behandlas. Här finns en direkt parallell till den svenska Fichteliusaffären där Göran Persson var intervjuobjektet. Det blir konstigt när journalister som kritiskt ska granska makten har kunskap som inte kan användas och regelbundet umgås med landets statschef, eller statsminister.

Hollande är en ofta sympatisk, frispråkig och humoristisk person. Så framstår han även på scenen om än också som aningen pompös och överdrivet medveten om sin betydelse. Lusten att skämta resulterade i väldigt många lika underhållande som odiplomatiska citat i den ödesdigra boken.

Till de mer minnesvärda delarna av pjäsen hör resonemangen om Macron och den egna rollen i politiken. Hollande tar inte utmaningen från sin finansminister på allvar, styrkt av Macrons mycket snirkliga agerande innan det till slut blir klart att han kommer att ställa upp 2017. Hollande ser honom dessutom inte som en trovärdig kandidat och förutspår ett resultat på maximalt 7-8 procent för den ambitiöse unge mannen.

Hollande konstaterar att hans egen seger i presidentvalet var något av en överraskning, trots många år som generalsekreterare i partiet. Han konstaterar också, säkert korrekt, att de flesta gillar honom. Fienderna är få även om det gick dåligt i opinionen och inte minst den ekonomiska politiken ofta fick hård kritik.

Även den världsberömda skoterfärden till älskarinnan, skådespelerskan Julie Gayet, numera hans hustru, hinns med liksom en del annat smått och gott, ofta kopplat till direkta citat ur boken. Många i publiken skrattar och ler igenkännande. Även de som inte läst boken har sett filmen – den gick dagligen på kvällsnyheterna under Hollandes år vid makten.

Numera har Hollande en tämligen låg profil. Han har gett ut ett antal inte alltid uppskattade böcker om livet och politiken. Han är bättre på att prata än att skriva. Hollande har också gett sitt stöd till de inom det numera lilla partiet som inte uppskattar det organisatoriska samarbetet med den yttersta vänstern inom ramen för den av stormiga konflikter präglade valalliansen NUPES.

Efter pjäsens slut är klockan drygt halv elva. Perfekt tid för middag i ett Paris som för tillfället inte präglades av varken gatuslagsmål eller brinnande soptunnor.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun