Mats Fält: Clownpolitik på export

När politik importeras till andra länder blir det ibland konstigt. Budskapen blir svåra att förstå, associationer faller platt till marken och även ordvalet i sig kan ställa till problem. Det gäller även när saker hämtas hem från USA till vårt land, trots att många ser Sverige som ett av de länder i världen som mest präglas av inflytande från USA. Vi är inte riktigt den 51a delstaten, även om medias hysteriska bevakning av presidentvalen lätt skulle kunna få många att tro det. Lite av DDR-Sverige finns fortfarande kvar i mixen, trots att DDR sedan länge är borta och dess alternative jultomte inte längre dyker upp i public services barnprogram.

”Verklighetens folk” blev ingen succé för KD, inte bara för att Göran Hägglund själv inte riktigt köpt konceptet. Ebba har lyckats bättre med temat även om valsiffrorna inte motsvarat den intensiva argumentationen. ”Hjärtlandet” förblir dock en konstig skvader i svensk språkdräkt. Tanken är egentligen inte komplicerad men ordet krockar med pedagogiken. Jimmie Åkessons försök att göra ”drag queen story hour” till ett politiskt tema även i vårt land har fungerat bättre men responsen har inte blivit den partiet säkert hoppats på. Samtidigt kanske det inte krävs något monumentalt genomslag för att det ändå ska tjäna sitt politiska syfte, som en markering av att SD fortfarande vill ta fighten mot den mer verklighetsfrånvända delen av kultureliten.

Sakligt sett finns det flera legitima frågor som det är rimligt att ge utrymme i debatten. Åkesson försökte i Agendas senaste partiledardebatt, utan framgång, lyfta frågan om gränserna för vilken form av normbrytande propaganda som ska betalas med skattepengar. Det är ingen konstig fråga. Lika lite som den alltför sällan uppmärksammade om statliga myndigheters ideologiproduktion. De bör utföra sina uppdrag – inte delta i debatten och aktivt påverka opinionen i eget intresse. Att informera om verksamheten och gällande regelverk är något annat.

En positiv förändring är diskussionen om armlängds avstånd inom kulturpolitiken. Många låtsas som att principen enkelt löser de principiella problemen men den öppna diskussionen har ändå fört frågan framåt. Att låta tjänstemän eller kulturarbetare på egen hand dela ut bidragen är ofta en bättre lösning men det löser inte grundproblemet. Var går gränserna och hur får vi ett rimligt och rättvist system där även det udda och annorlunda på allvar får en rättvis chans? Ett uteblivet bidrag är också en markering.

En förklaring till att kulturstödet kunnat bli en fråga på riktigt är förstås att etablissemanget börjat frukta att även SD kan använda bidrag och regelverk för att gynna kulturskapande som partiet är mer positivt till. Det är en allt annat än principiell synpunkt men bidrar ändå till att vi får en verklig diskussion om kulturstödets baksida. MPs entusiasm för hård ideologisk styrning har svalnat och även andra partier som hejat på eller hukat i debatten har tvingats acceptera att vi har ett problem att hantera. Snart kanske vi även kan ha en seriös diskussion om public service plats och roll på mediamarknaden. Bidrag styr alltid. Statlig kontroll har konsekvenser. Inte bara i Ungern och Polen.

Debattens bakgrundsmusik hämtas inte sällan från det stora landet i väster. Landet som så många inom etablissemanget älskar att hacka på samtidigt som det är drömmarnas mål för de flesta fattiga på jorden. Bakgrundsmusiken präglas självfallet av medieklimatet i USA och de idéer som får plats i den amerikanska åsiktskorridoren. När budskapet förs vidare till Europa blir slagsidan ännu tydligare och balanseras inte på samma sätt som för de som lever i USA och automatiskt möter fler amerikanska röster.

I Europa framställs ofta kulturkriget i USA som en strid mellan folk som vi och mer eller mindre förvirrade fanatiker som vill förbjuda drag, stänga bibliotek, förfölja transpersoner och censurera tidningar. Övertramp förekommer självklart och ibland läggs förslag som är både korkade och ologiska. Den bild vi får av USA är dock den som de dominerande mediabolagen vill föra ut, den som deras anställda prioriterar när de väljer vinklar och fokus.

Frederick M Hess på tankesmedjan American Enterprise Institute lyfte problemet i en artikel i National Review 3 april. Först låtsas alla utom Fox som att protesterna från höger inte existerar. Sedan väljer man väldigt tydligt att göra de mest upprörda dumskallarna till representanter för hela högersidan i kulturkriget. Förslag från Biden kommenteras av sympatiskt inställda representanter för myndigheter och organisationer. Förslag från höger kommenteras av upprörda företrädare för drabbade grupper och fientligt inställda opinionsgrupper. Högerns mer stolliga idéer får plats i spalterna men inte detaljerna i till exempel guvernören i Florida Ron DeSantis försök att åtgärda problemen. Vad som nästan alltid saknas är rapporter om de mest extrema övertramp som högern reagerat emot. Floridas skolbarn ska självklart få lära sig saker om både slaveriet och inbördeskriget men inte indoktrineras att tro att de lever i ett rasistiskt mardrömssamhälle där etnisk identitet alltid ska stå i centrum. De flesta till höger respekterar att människor har olika sexuell inriktning och syn på kön – däremot vill de att även de som har en mer traditionell inställning ska mötas med respekt. De vill ofta inte att små barn ska utsättas för osäkra experiment för att byta kön eller att föräldrar inte ska ha något inflytande över dessa beslut.

Det är den här bilden som ofta bildar bakgrund när vi även i vårt land ska ta oss an frågor kopplade till kultur, könsidentitet och etniska skillnader mellan grupper. Då är det inte konstigt att debatten har en tendens att bli skev, ensidig och för många svårbegriplig. Extra konstigt blir det eftersom både Sverige och Europa ofta har en mer moderat inställning än den amerikanska vänstern i de här frågorna. Här går det att diskutera transfrågor på ett mer sansat sätt och lagstiftningen tar i många länder större hänsyn till barns trygghet. Det är sant att ytterkantshögern får mer uppmärksamhet i debatten i USA men den amerikanska yttersta vänster som sällan får plats – eller hanteras med silkesvantar – i svensk media har också åsikter som inte skulle ha något som helst politiskt stöd i vårt land. Det gäller till exempel kraven på aborter utan tidsgräns, könsförändrande ingrepp på barn, den totala fixeringen på etniska skillnader, kraven på nedrustning av polisen, avskaffande av kapitalismen och det öppna hatet mot Israel.

Lite mer sans och balans skulle underlätta. Viktiga principiella frågor förtjänar en mer seriös hantering – speciellt när lösningarna ofta kräver både eftertanke och kompromissvilja. Det är viktigt att följa debatten i USA men det blir fel när vi importerar begrepp som inte fungerar eller köper en bild av landet som inte ens redaktionen på New York Times eller CNN skulle känna igen.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun