Mats Fält: Dålig stämning i världens lyckligaste stad

Sebastian Kurz var en stjärna. Han var i sin krafts dagar den totalt dominerande politikern i Österrike. Efter några inledande mindre motgångar tog han över ledningen i sitt parti, det liberalkonservativa ÖVP, och blev landets yngste förbundskansler någonsin. Kurz förde partiet tillbaka till nivåer som numera är sällsynta i europeisk politik – drygt 40 procent. Om det hade utlysts ett nyval under coronaperioden hade partiet möjligen till och med kunnat få egen majoritet i parlamentet, det österrikiska nationalrådet.

Politiken byggde på borgerliga idéer med starkt fokus på kriminalitet och invandring. Kurz blev en ledare i kampen för begränsad invandring även utanför sitt lands gränser. Det händer sällan numera i den sedan 1918 inte längre särskilt betydelsefulla alprepubliken. Det senaste undantaget var FPÖs Jörg Haider, som under ett antal år i många länder användes som avskräckande exempel på vad rasistiskt färgad högerpopulism skulle kunna ställa till med. Kurz lyckades nästan tämja Haiders partikollegor i FPÖ och var en mycket skicklig aktör i media. Kanslern dominerade politiken men genomslaget i media var ännu större.

I samband med den så kallade ”Ibizaskandalen” – som främst handlade om korruption inom FPÖ – tvingades Kurz tillfälligt lämna över makten till en tjänstemannaministär. Efter ett framgångsrikt nyval tog han åter över makten och regerade denna gång inte med FPÖ utan med de Gröna. 2021 kom uppgifter om korruption inom det egna partiet ÖVP och Kurz tvingades avgå. En del av problemet var lagliga men tveksamma försök att öka kontrollen över statsapparaten. Den tidigare konflikten med FPÖ handlade delvis om att även det partiet försökte göra detsamma inom de departement de kontrollerade. Efter Kurz fall har ÖVP rasat ungefär 20 procent i opinionsmätningarna och FPÖ har lyckats inte positionen som det överlägset största partiet. Socialdemokratiska SPÖ ligger ungefär på samma nivå som sin ständiga trätobroder ÖVP. Kurz parti behåller trots de miserabla opinionssiffrorna rollen som ledande regeringsparti. Ett tungt argument mot nyval är just läget i opinionen – även de Gröna har problem med missnöjda väljare. Den osannolika grönsvarta koalitionen fungerar ganska bra internt men många bland båda partiernas anhängare, har svårt att acceptera de kompromisser som samarbetet resulterat i.

Stämningen i Wien är dålig. Den stad som ofta beskrivs som den där det är bäst att leva i världen präglas av missnöje och politikerförakt. De återkommande skandalerna och det kvardröjande missnöjet med den hårda coronapolitiken har gjort det möjligt för FPÖ att nå högre nivåer än någonsin tidigare. Partiledaren Kickl är kompetent och tydlig i debatten. Han skrämmer många väljare men är samtidigt lite mer trovärdig än de andra. De tidigare skandalerna verkar inte bromsa partiets framgångar.

Bedömningen inom SPÖ går ut på att partiets politik, en vänsterliberal variant av klassisk socialdemokrati med inslag av identitetspolitik, egentligen är ganska populär. Problemet är att partiet alltför länge varit en del av makten och alltför många gånger kompromissat även i centrala frågor. Sedan Kurz lyckades koppla väldigt många frågor till invandringen blev det svårt för SPÖ att konkurrera på hans hemmaplan. Väljarna hade nog kunnat tänka sig att låta det gamla på gränsen till statsbärande partiet komma tillbaka till makten men förtroendet saknas. Väljarna litar inte på att SPÖ skulle göra allvar av partiprogrammet. Dessutom slåss socialdemokraterna inbördes. I slutet av april genomförs en omröstning om ledarskapet i partiet, där ett stort antal kandidater kämpar om makten utan att egentligen vara oense i några viktigare sakfrågor. Omröstningen handlar i stället om makt och partiets image, och om några frustrerade starka män i ett antal förbundsländer som vill ta för sig på en större arena.

Bristande förtroende är inget unikt för SPÖ. Alla politiker i dagens Österrike har urusla förtroendesiffror. Inget parti och ingen ledande företrädare ligger i närheten av vad som normalt betraktas som acceptabla nivåer. Misären är total.

En förklaring till att de två tidigare statsbärande partierna kunnat förlora greppet är – förutom Sebastian Kurz plötsliga sorti från scenen – det nya medielandskapet. Både SPÖ och ÖVP kunde länge luta sig mot ett starkt stöd från klassiska partitidningar. De fick alltid ut sina budskap och fick ständigt applåder från ledarredaktionerna. FPÖ saknade den möjligheten och tvingades att söka nya vägar för att nå väljarna. Det märks idag när Kurz är borta, SPÖ saknar förtroende och sociala medier spelar en allt viktigare roll. De gamla ledande partierna måste ta igen försprånget samtidigt som de anpassar sig det nya mer öppna politiska läget.

Ett ytterligare problem är den flod av utredningar som skandalerna på regeringsnivå resulterat i. Många är väl underbyggda men risken finns att det blir alltför lätt att använda korruption som ett politiskt vapen. Pressen älskar ämnet och återkommer ständigt med nya upptäckter.

Det är idag inte alls självklart vilka partier som kommer att bilda nästa koalition på nationell nivå. Nyligen bildade ÖVP koalition med FPÖ i Niederoesterreich, vilket många tolkar som en signal om att det tidigare samarbetet även kan bli aktuellt efter de kommande nationella valen 2024. Samtidigt kämpar ÖVP intensivt för att få tillbaka de högerväljare som Kurz tidigare lyckades vinna tillbaka från FPÖ. Fortsatt samregerande mellan ÖVP och de Gröna är inte troligt, dessutom lär rösterna inte räcka till. Det liberala NEO borde vara en naturlig koalitionspartner för ÖVP men i den nationella politiken har de liberalas tydliga kritik mot regeringen skapat motsättningar som kan vara svåra att överbrygga.

En fråga som ligger lite utanför den dagliga debatten är neutraliteten. Den har länge varit ungefär lika helig i Österrike som i Sverige. Idén är inte bara ett resultat av stormaktsfördraget som åter gjorde landet självständigt 1955 – redan 1918 diskuterades neutralitet som en lösning för Österrike.  Regeringen vill absolut inte ha upp frågan på bordet, samtidigt som inte minst många militärer och diplomater inser att den underliggande logiken ändrats totalt. Vad ska Österrike egentligen vara neutralt för eller emot? En rimlig prognos är att etablissemanget sakta men säkert kommer att lösa problemet via det växande militära samarbetet inom EU. Den vägen anses inte vara lika ambitiöst försåtminerad, som den nationella debatten i Österrike.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun

Skribenten står för textens innehåll och slutsatser. Den bygger delvis på samtal med Michael Rosecker, biträdande chef för socialdemokratiska Renner Institut, och Stefan Zapotocky, tidigare bland annat chef för börsen i Wien, och artiklar i österrikisk press.