Mats Fält: Danmark och krigen

Ebeltoft kan tyckas vara ett udda resmål för vårens första postepidemiska utflykt. Det finns dock en mycket konkret förklaring. I en torrdocka i Ebeltofts hamn ligger fregatten ”Jylland”, ett imponerande skepp byggt 1860. Det är världens längsta träskepp och den enda kvarvarande skruvfregatten, det senare innebär att den drevs med en mycket speciell propeller. Krigsfartyget gjorde väl ifrån sig i det olycksaliga kriget mot Österrike och Preußen 1864.

Efter sin militära karriär skulle båten egentligen skrotas och såldes också för detta ändamål. Ödet ville dock annorlunda och trots att båten faktiskt sjönk utanför Köpenhamn 1947, så fick den till slut ett nytt hem i den pittoreska hamnstaden öster om Århus. Räkningen skickades till familjen Maersk. Båten är unik i sitt slag och muséet intill både vackert och pedagogiskt. Värt en omväg, skulle de ha formulerat det i Guide Michelin.

Kopplingen till dagens debatt går via idén att vi svenskar skulle vara fredsskadade. En inte helt orimlig tanke mot bakgrund av vår tidigare Sovjetvänliga utrikespolitik, kombinerad med ett mycket omfattande praktiskt – både hemligt och offentligt – samarbete med NATO.

Det krig i vilket fregatten ”Jylland” deltog blev en total katastrof för kungariket Danmark. Landet försökte 1864 lösa konflikten mellan demokrati och nationalism genom att införliva hertigdömena Slesvig och Holstein i riket, som om de varit vanliga danska län. Detta gjordes mot den stora tyska befolkningens vilja och utan att Danmark försäkrat sig om vare sig diplomatiskt eller militärt stöd för förändringarna. Tyskarna i Holstein ville inte bli danskar men kunde till nöds acceptera den danske kungen som hertig. Tyskarna i Slesvig var inte lika många men hade fått löften om att inte skiljas från Holstein. Den medelstora staten Danmark förlorade kriget och gick miste om en stor del av både sitt landområde och sin befolkning. Det lilla Danmark som fanns kvar var numera visserligen helt danskt – förutom Island, Grönland och Danska Västindien – men också ett land präglat av depression och krossad självbild. Fredsuppgörelsen med Sverige 1658 framstod plötsligt som en mindre motgång.

Successivt anpassades inställningen till utrikespolitik och militära äventyr till verkligheten. Revansch mot Tyska Riket var uteslutet och kraften inriktades i stället på handel och kultur. Livet i skuggan av de stora grannarna blev bra men myterna om det heroiska motståndet och flottans begränsade framgångar levde vidare. Lite plåster på såren blev norra Slesvigs återkomst till riket 1920, efter Tysklands nederlag i första världskriget.

Efter 1864 var krig ett trauma för det danska samhället. Alla offer hade varit förgäves och i konflikten med tyskarna hade man egentligen aldrig haft någon chans. Satsningarna på försvaret minskade.

Det som hände i april 1940 skapade nya problem för den danska självbilden. Beslutet att nästan omedelbart lägga ned vapnen vid den tyska invasionen, kunde visserligen försvaras med pragmatiska argument men det var inte bara kungen som upplevde händelsen som oerhört pinsam. När samarbetspolitiken ändå bröt ihop i augusti 1943, ändrades också synen på agerandet 1940. Motståndsrörelsens ofta överdrivna insatser fick delvis kompensera det dåliga samvetet. Även Hitlers fredliga kornbod hade faktiskt försökt störa tyskarnas verksamhet i landet.

Efter 1945 blev den danska slutsatsen att livet som svag, militärt isolerad småstat var ett dåligt alternativ. 1864 hade varit en katastrof men detsamma gällde april 1940. Det fanns bättre alternativ än ansvarslös äventyrspolitik och pinsam, självutplånande passivitet. Svaret blev medlemskap i NATO, utan vare sig kärnvapen eller utländska baser på dansk mark. Efter en tids ständiga reservationer mot alliansens politik har Danmark under senare år varit ett av de länder som mest troget ställt upp i olika fjärran konflikter, bland annat i Irak och Afghanistan. Trots att de politiska resultaten inte alls motsvarat förhoppningarna, har landet numera mycket gott rykte som en, trots tidigare låga försvarsanslag, både pålitlig och konstruktiv partner.

Efter Rysslands angrepp mot Ukraina har Danmark dels utlovat radikalt ökade satsningar på försvaret, dels signalerat öppenhet för att ta emot permanent baserade trupper från USA. Det senare är en fråga som även Sverige måste ta ställning till. Frågan är varför vi skulle ha en annan position? Vi är ett mycket större land och har därför egentligen ett ännu större intresse av att ge våra framtida allierade så goda förutsättningar som möjligt, för att kunna ge effektivt stöd i ett tidigt skede under en eventuell konflikt. Det som är rätt i dagens Danmark borde inte vara helt fel i Sverige. Det är förvisso inte samma sak som när kungens norska garde 1856-1888 hade sin kasern på Artillerigatan på Östermalm, men principen är ändå densamma. Bättre förutsättningar för samarbete i fred och samverkan i krig stärker alliansen och det är ju därför vi just nu överväger att ansöka om medlemskap i NATO.

Vi har inga moderna erfarenheter av traumatiska nederlag men osäkerheten 1940, eftergiftspolitiken under kriget och det politiska dubbelspelet under det kalla kriget borde vara tunga argument för ett nära och konstruktivt samarbete med våra nya allierade. Ett samarbete som dessutom, både nu och i framtiden, kommer att kunna debatteras öppet och offentligt, av de väljare vars frihet Försvarsmakten ska garantera.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö kommun