Mats Fält: De tusen skolmyternas land

Kopplingen mellan skolpolitik och fakta är ofta förbluffande svag. Dess värre är även kopplingen mellan pedagogisk forskning och skolans verklighet för det mesta tunn. Det är inte bara så att de engagerade politikerna inte bryr sig så mycket om forskningens slutsatser. Forskningen handlar ofta om perifera saker och styrs tydligt av vad man ”får tycka” som pedagogisk forskare. Riktiga utvärderingar av vad som faktiskt fungerar är sällsynta. Pedagogikens motsvarighet till kriminologernas ”straff har inga positiva effekter” är ”betyg hjälper inga elever”. Hittills har varken sunt förnuft eller otaliga praktiska exempel på motsatsen fått akademin att backa i något av fallen.

Ett land som ofta dyker upp i debatten om vad som faktiskt fungerar är Finland. Problemet är att analyserna inte sällan jämför äpplen med lingon och inte tar hänsyn till viktiga bakgrundsfaktorer. Utgångspunkten bör vara Finlands fall i PISA-undersökningen. Från att tidigare ha varit bland de bästa har landet närmat sig medelmåttorna, där även Sverige – med reservation för den underliga hanteringen av elever som kommit sent till vårt land – återfinns.

När Finland slog rekord i PISA präglades skolan av traditionell, väl fungerande ”katederundervisning”. Utbildningen av lärare hade väldigt många sökande och påminde om hur man tidigare utbildat militärer, det var ordning och reda även på seminariet. Målen för kunskapsförmedlingen var konkreta och tydliga. Lärare var skyldiga att föra loggbok över vad de lärde ut till sina elever. Uppföljningen av resultaten var ambitiös och tydlig. Dessutom var landets befolkning homogen, få talade något annat språk än finska och svenska, vilket underlättade uppdraget.

De som hävdar att den framgångsrika finska skolan var decentraliserad och inte behövde ödsla tid på uppföljningar och prov har alltså fel. Det som skapade framgången var det som de flesta pedagogiska forskare dömer ut som reaktionärt och passé.

Nedgången i resultaten har kommit efter att Finland följt Sverige i spåren. Betoningen av lärarens roll har minskat, kraven på elevinflytande har ökat och kunskapsmålen har liksom i vårt land blivit mer abstrakta, vilket i första hand drabbat de elever som inte kan få så mycket stöd från sina föräldrar. Den finska grundskolan fungerar ungefär som den svenska, med begränsade valmöjligheter och den sammanhållna klassen som helig grundprincip. Samtidigt har befolkningen blivit mer blandad vilket gjort det svårare att nå samma resultat som tidigare.

Många liberaler har svårt att köpa långt driven centralisering av styrningen av det pedagogiska arbetet som något positivt. I Finland fungerade det eftersom utgångspunkterna var sunt förnuft och ett mycket tydligt fokus på kunskap. Allt blev inte rätt men landet blev rikt med en välfärd som kan mäta sig med vilket annat land som helst i Europa.

När ”decentraliseringen” i praktiken innebär att det feltänkta pedagogiska evangelium som behärskar våra lärarhögskolor, även kontrollerar det mesta av arbetet som utförs i våra klassrum blir resultatet därefter. Den negativa utvecklingen har naturligtvis underlättats av måldokument med ofta abstrakta skrivningar i samma anda, något varken alliansregeringar eller major Björklund själv lyckats ändra på. Vi har inte fått hundra blommor att blomma men däremot många att vissna. Få politiker har skrivit in i sina program att ”ordning och reda” är något man bör vara rädd för men det är så det har blivit i de flesta skolor. Självklara regler på andra arbetsplatser leder till skandalreportage i media om de tillämpas i skolan. Enkla och logiska klädkoder, och att ens föreslå någon form av skoluniform i en skola där eleverna är positiva till idén, resulterar i panikreaktioner och omedelbara associationer till europeiskt 1930-tal.

Vad gäller valfrihet och friskolor så har också slutsatserna från Finland tolkats fel. Eftersom det finns en svensktalande minoritet i landet har många kommuner parallella skolsystem. En stor majoritet av eleverna har alltså möjlighet att välja skola, även om de flesta är kommunala. En del finsktalande familjer väljer en svensk skola för att ge barnen bättre kunskaper i landets andra språk. De som prioriterar kunskaper och karriär högt, föredrar ofta en finsk skola. De svenska ses ibland som trevliga, ofta har de färre elever, men inte som lika fokuserade på resultat.

På gymnasiet råder valfrihet i hela landet, oavsett om det gäller kommunala eller fristående skolor. I de stora städerna finns det ett antal friskolor även i Finland. I Helsingfors är valfriheten stor mellan olika alternativ och var det även innan den svenska friskolereformen i början av 1990-talet. Däremot blir inte de fristående skolorna i Finland fler, eftersom de flesta partier är mycket tveksamma till fristående alternativ, delvis som ett resultat av att även finska politiker misstolkat vad som är de verkliga orsakerna till att landet åtminstone tidigare varit en framstående nation på utbildningsområdet.

Finland är ett mycket sympatiskt broderland som ofta gör saker rätt. Vad gäller skolreformer är dock våra länder lika vilse och bör gemensamt tänka om inför framtiden.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö kommun