Mats Fält: Demonstrationsdags i den sista sovjetstaten
De samlas på Youngstorget i Oslo på onsdag. Allihop. Kommunister, socialister och socialdemokrater. De samlas i ett av världens rikaste länder för att hålla drömmen om ett samhälle där politiken styr livet levande. Ett samhälle där partiet ersatt kyrkan och alla rättrådiga håller sig till ledningens evangelium. Ett helt annat land än det verkliga moderna Norge så många av oss uppskattar och håller av – trots att lillebror i väster gjort ungefär som lillebror i öster och växt om storebror i mitten. På olika sätt men ändå. Norge är rikare och vackrare – Finland är tuffare och har en mer förnuftsdriven politik. Vi försöker förgäves hålla jämna steg med den norska ekonomin och drogs in i NATO av Finland.
Orsaken till att alla vänstergrupper samlas tillsammans på 1 maj är att Det Norske Arbeiderparti ända fram till 1924 var med i samma international som kommunisterna. I Sverige kom brottet tidigare och i Finland skedde det på inbördeskrigets slagfält. Konsekvenserna märks fortfarande. Man kan ha synpunkter på hur SAP hållit rent mot avgrunden till vänster men det är ändå ett faktum att vara tacksam för. Björn Rosengren var inte ute och cyklade när han beskrev vårt sympatiska västra grannland som ”den sista sovjetstaten”. Jag bodde på hotell i Oslo några veckor efter den påstådda skandalen. ”Han har rätt”, var receptionspersonalens eniga uppfattning i frågan.
Norge är ett modernt land med enorma subventioner till ett jordbruk som delvis kan beskrivas som museiverksamhet. Reglerna för affärers öppethållande är värre än i Tyskland och statens makt över ekonomin betydande. Kriget mot alternativ i vård och skola bedrivs med bisarr frenesi av den sittande regeringen, som består av Arbeiderpartiet och det numera vänsterinriktade Senterpartiet. Båda partierna har katastrofala opinionssiffror. Norge röstar alltid nej till EU och är samtidigt missnöjt med att landet måste lyda de flesta av de lagar som regleringsfabriken i Bryssel kokar ihop.
Det har varit ännu värre. Den som besökte Norge på 1970-talet vet vad jag menar. Då var det uppenbart att landet låg efter stora delar av Europa. Halden stängde runt 17.00 på vardagar. Charmigt men lantligt, långsamt och ganska grått. Det är det Norge som beskrivs i serien ”Makten”, som nyligen visats i statstelevisionen och fortfarande kan ses på SVT Play.
”Makten” är varken ”West Wing” eller ”House of Cards”. De enda som dör förolyckas på en oljeplattform. I centrum står Gro Harlem Brundtlands väg till makten i ett gammaldags folkhem, dominerat av ett grabbigt parti som har lika svårt att hantera kvinnor med makt som den moderna tidens utmaningar. Arbeiderpartiet mår inte bra men vill helst inte genomföra någon intern revolution. Det har ju gått så bra hittills.
”Makten” är liksom många moderna dramadokumentärer en hybrid skapad av en blandning av fakta och fiktion. Det är förvisso producenterna tydliga med – serien är baserad på ”sanning, lögn och dåligt minne”. Ibland blir det mer komedi än drama och andra gånger ersätts handlingen med drömsekvenser. Vilket inte hindrar att det hela är sevärt, framför allt för oss som kan lite modern norsk politisk historia. För den oinvigde utanför nabolandet blir det ibland svårt att hänga med i svängarna. Ofta förklaras sakfrågorna bara delvis och ibland handlar de om helt andra teman, än de som varit aktuella i vårt land.
Den konservativa norska nättidskriften ”Minerva” gav serien högt betyg. Programmen ger trots det lättsamma anslaget en ganska bra bild av hur det faktiskt var i övergången från socialdemokratisk enpartistat till modern rik oljenation. Det var ibland pinsamt besvärligt för Gro att få plats vid maktens bord tillsammans med de gamla kämparna. Hennes man, länge aktiv i Høyre, var ett speciellt problem, inte bara när partivänner skulle äta middag hemma hos den nya ledaren för rörelsen. Konkurrensen med Høyres Kåre Willoch, briljant och folklig på samma gång, var svårhanterlig för den framgångsrika akademikern, som ibland hade mer gemensamt med motståndaren, än med sitt eget partis mer traditionella falanger.
Høyres namn är ironiskt nog det enda som är riktigt konservativt med partiet. Reformlusten har aldrig fått samma praktiska resultat som i till exempel Sverige eller i Storbritannien före Torypartiets senaste sorgliga period vid makten. Willoch var en imponerande politisk kraft både som statsminister och i opposition, men blev senare i livet en företrädare för det hat mot Israel som fortfarande präglar Norges Mellanösternpolitik.
Höjdpunkten i serien är en pyramidabelt misslyckad politisk kampanjresa per tåg som snarare liknar en utflykt med Boris Johnsons Bullingdon Club, än något en norsk spin doctor hittat på. De sämsta avsnitten handlar om samepolitik och ungdomsuppror. Det är nog ingen slump att manusförfattaren Johan Fasting misslyckats med att skapa bra dramatik när grupper han själv så tydligt sympatiserar med står i centrum. Det blir varken spännande eller komiskt – bara platt och långdraget.
För manusförfattaren är det vi andra tolkar som en sund anpassning till en förändrad verklighet snarare förfall och besvikelse. Han ser politiken från vänster och kommer att känna sig hemma hos de mest radikala – och minst toleranta – socialistiska bröderna på Youngstorget på onsdag.
Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun