Mats Fält: Den inte alldeles galne kung Charles

Den är inte lätt att vara kung eller ens kronprins. Hela idén bygger på uråldriga traditioner samtidigt som det ofta kommer uppmaningar om att institutionen borde bli mer relevant för samtiden, utvecklas och hänga med. Motsättningen är uppenbar. Att avmystifiera monarkin hotar dess grund. Ingen vill ha en helt vanlig kung eller drottning.

Kung Charles III har dessutom minst tre besvärande arv att släpa på. För det första efterträder han en drottning som, med vissa undantag, gjorde en utmärkt insats som monark. Att behålla tronen i 70 år underlättade förstås uppgiften att bli en allmänt respekterad representant för nationen. Nu sjunger till och med Labour nationalsången på sina partikongresser. För det andra har varannan kung med samma namn avrättats i närheten av parlamentet. Minnet av hur det gick för den arrogante Charles I skapar lätt dålig stämning. För det tredje har en och annan regerande släkting gjort sig känd för uppseendeväckande uttalanden, ibland på grund av högst verklig psykisk sjukdom.

Som kronprins var Charles tidvis ökänd för mindre väl genomtänkta uttalanden. För att inte alltför mycket störa mammas fögderi ägnade han sig mest åt konst, jordbruk, miljöfrågor och arkitektur. Liksom vår kungafamilj antog han ibland att även mycket radikala krav på miljöpolitikens område skulle gå hem i stugorna. Så var inte alltid fallet. Detsamma gällde prinsens sympati för farsoter som skulle kunna minska den besvärliga mänsklighetens åverkan på jordklotet. Förutom att det var dumt i sak skorrar det falskt när mamma bor i ett av världens största, inte vackraste – man kan sällan få allt, hus och prinsen själv har ett eget hertigdöme att breda ut sig i. Kommentarerna till de sköna konsternas utveckling har resulterat i mindre uppmärksamhet, säkerligen för att den berörda kretsen är så mycket mindre. Vanliga familjer i Doncaster ägnar inte så mycket tid åt Tate Gallerys senaste påhitt, däremot berörs de direkt av bensinpriser och straffbeskattning av populär och god mat. Det senare är som bekant ett av de mest uppenbara exemplen på regressiv beskattning, de fattiga drabbas mest.

Även Charles försök att upplysa världen om vad som är rätt och fel i arkitekturens värld har inte sällan mötts med förakt och ilskna angrepp. De modiga politiker i Upplands-Väsby, Växjö och Lund som också vågat ifrågasätta arkitekternas teologi vet vad jag menar. Att vilja främja vacker arkitektur som har en koppling till ett klassiskt formspråk – byggnader som människor faktiskt uppskattar till skillnad från herr Wingårdhs bisarra lådor – påstås vara både populistiskt och en direkt fara för demokratin. Vanliga väljare ska inte bry sina små huvuden med hur de omgivningar där de själva bor ska se ut. Det gör experter skolade i en form som får amerikanske elituniversitet att framstå som exempel på öppen och frejdig debatt.

Skillnaden mot många andra debatter i vilka den tidigare kronprinsen lagt ned sin själ, är att när det gäller arkitektur så hamnade han verkligen rätt. Här tog han upp kampen för de många som alltför länge hunsats att vika ned sig. Vackra hus och städer byggda för människor och familjer – inte konstruerade enligt religiösa dogmer förklädda till arkitektoniska självklarheter – borde vara ett självklart mål för alla samhällen. Vi borde bygga för medborgarna – inte ständigt driva igenom projekt efter projekt i strid med allmänna opinionen.

Eftersom kung Charles III varit kronprins och tillhör en familj värd miljarder har han kunnat förverkliga en del av sina idéer. Det gäller även arkitekturens område. Det mest tydliga exemplet är Poundbury, en nybyggd del av småstaden Dorchester i södra England. Byggandet påbörjades 1993 och beräknas vara avslutat 2026, då cirka 5 800 personer ska bo i stadsdelen. Poundbury är byggd enligt de principer som Charles presenterade 1989 i sin bok ”A vision of Britain” (Doubleday). Han tar där avstånd från den modernism som han anser har förfulat brittiska städer och förespråkar i stället en återgång till en mer småskalig och harmonisk byggnadsstil.

Den som sett resultatet inser hur mycket bättre, vackrare och mer i harmoni med människors önskemål och livsbehov vi skulle kunna bygga. Vackra hus i rimlig storlek samsas med offentliga byggnader baserade på förebilder från tiden innan glas och betong blev svaret på alla frågor. Poundbury är ingen skruvad idé komponerad i ett elfenbenstorn, det är ett pionjärverk som är väl värt all uppmärksamhet det kan få. Ibland hittar även en prins ett korn.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö kommun