Mats Fält: Det är andra tider nu

För ett år sedan hamnade jag bredvid en trevlig irländska på en middag i Kristiansand på Sörlandet. Hon hade mycket intressant att säga om sina decennier i Norge och om skillnaderna mellan Irland och hennes nya fosterland. Det mesta var positivt. Men mest pratade vi om Kennedy.

Min bordsgranne var tio år när det började planeras för presidentens besök på Irland sommaren 1963. Hon blev alltmer fascinerad av den lika ståtlige som charmige unge JFK och läste allt hon kom åt om det kommande arrangemanget. Det här var innan media på allvar började granska höga befattningshavare – det var mycket som aldrig skrevs i några tidningar. Spänningen steg i takt med entusiasmen.

När den stora dagen kom hade min nya väninna placerat sig så nära vägen som möjligt, utan att direkt blockera trafiken. I bästa fall skulle hon och familjen få en skymt av den nye kändisen – i värsta fall bara se bilen susa förbi. Till allas förvåning saktade dock limousinen in just där i den lilla staden. JFK sträckte sig fram och gav sin mest entusiastiska anhängare, den söta tioåriga flickan vid vägkanten, en rejäl kram. Ett halvår senare kom Dallas.

1960-talet kan ibland kännas som en helt annan värld, inte minst i USA. Det vi hört och läst blandas med egna och andras minnen som tecknar en bild av ett samhälle som ofta verkar ha varit lyckligare, trots att det var betydligt fattigare och hade lång väg kvar innan det på allvar tog tag i till exempel rasmotsättningarna.

Jag lärde mig igår en sak som ytterligare markerade hur fjärran vi är den tidens samhälle. JFK och Barry Goldwater hade inför valet 1964 kommit överens om att göra en gemensam valturné genom USA. De skulle tillsammans med sina familjer resa mellan delstaterna för att delta i egna partimöten och ett stort antal offentliga debatter. Goldwater var en ledande republikansk senator från Arizona och trolig presidentkandidat. JFK skulle garanterat kandidera för omval, sina allvarliga – men hemliga – medicinska problem till trots. Efter Dallas ändrades allt och valrörelsen 1964 blev både hätsk och präglad av ovanligt illvilliga personangrepp.

Hade det varit möjligt idag? Att Biden och de Santis inför valet 2024 skulle resa runt i samma flygplan enligt mönster från Annie Lööf och Jonas Sjöstedt? Knappast. Till pjäsen hör att valet 1960 var en ovanligt dramatisk och infekterad historia. Det mesta tyder på att Kennedy bara vann tack vare storskaligt, organiserat valfusk i Chicago och Texas. Nixon avstod från att protestera efter långa samtal med sina rådgivare. Risken var att en konflikt om valresultatet skulle skada nationen ännu mer än olagligheterna redan hade gjort. Det är kanske inte så konstigt att Nixon hade en ganska mörk syn på livet. Trots denna bakgrund blir JFK och Goldwater 1963 överens om hur valrörelsen borde bedrivas.

Idag påminns vi ständigt om Trumps feberfantasier om valutgången 2020. Han ger aldrig upp och har hittills hunnit offra majoriteten i senaten på sina konspirationsteoriers altare. Hur många missade chanser det kommer att kosta i mellanårsvalet i november återstår att se. Antalet pinsamt illa valda republikanska kandidater är besvärande många. Demokrater med bisarra idéer finns det också gott om men de har ofta åtminstone mer politisk rutin.

Vi påminns inte lika ofta om att demokraterna inte accepterat ett enda nederlag i presidentval sedan George W Bushs valseger år 2000. Partiet underkände nederlaget då liksom 2004 och 2016. Hillary erkände aldrig sitt nederlag. Den förlorande demokratiske kandidaten i guvernörsvalet i Virginia 2021 hade konspirationsteorier som en av sina huvudfrågor, som tidigare ordförande i partiet på nationell nivå. Tracy Abrahams, som försöker bli demokratisk guvernör i Georgia igen i höst, har egna konspirationsteorier om sin förlust 2018 som huvudfråga.

Trump driver resonemanget längre och låter hänsynslöst teorierna undergräva det egna partiets möjligheter till framgång. Demokraterna är inte lika maniska men i grunden handlar det om precis samma sak: att inte godkänna spelreglerna och inte acceptera att ibland förlorar även den ”goda sidan”. Eller snarare, man accepterar bara spelreglerna när det egna partiet vinner eller kan dra nytta av dem. I stort sett alla regler som styr amerikanska val har ifrågasatts av Bidens parti när de ställt hinder i vägen för valsegrar eller snabba beslut. Det gäller saker som elektorskollegiet, hur indelningen i valkretsar avgörs, krav på att de röstande identifierar sig och att kvalificerad majoritet i vissa frågor används i senaten.

Nu var inte det politiska samtalet i Washington bara bättre på 1960-talet. De demokrater som kontrollerade apartheidstaterna i söder hade stort inflytande och åsiktskorridoren var relativt snäv. Utrymmet för att ifrågasätta sakernas tillstånd från ett verkligt högerliberalt perspektiv var också begränsat. Det var nog inte så svårt för JFK att behandla Goldwater civiliserat – han såg honom antagligen inte som något större hot. Dessutom hade JFK vunnit valet 1960 på lägre skatter och fler kärnvapen. Det var andra tider då.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun