Mats Fält: Elefanterna utanför porslinsbutiken

Sveriges Televisions storsatsning ”Historien om Sverige” har fått mycket uppmärksamhet. Kritik har riktats mot saker som inte fått plats och delvis också mot hur vissa saker skildrats. Ett exempel är den begränsade plats som den östra rikshalvan fått i serien.

Jag tycker att det i huvudsak har varit en bra serie som på ett rimligt sätt skildrat vårt lands utveckling. Hur det var i begynnelsen vet vi inte så mycket om vilket ger utrymme för både tolkningar och kritik. Det begränsade utrymmet för att skildra tusentals år av vår historia sätter gränser för hur mycket som kan komma med och hur många perspektiv som får plats. En del brister har hanterats under de kommenterande program som följt varje avsnitt i serien.

I takt med att avståndet till vår egen tid minskade kändes det mer angeläget att ifrågasätta tendensen och urvalet i programmen. Det gick aldrig helt över styr, serien rör sig på en helt annan nivå än till exempel vissa av de ”dokumentärer” om USA med koppling till Israel som SVT visat under senare tid. När det gäller vissa ämnen agerar public service fortfarande som om 1970-talet ännu inte tagit slut. ”Historien om Sverige” är en seriös produktion där mycket energi lagts ned på att skapa en rättvisande bild av vår historia.

Trots ambitionerna är det ändå lite för mycket ett enda partis historiesyn som präglar bilden av 1900-talet och vår egen tid. Bland andra statsvetaren Emil Uddhammar har visserligen konstaterat att stödet för den starka staten var brett men det fanns ändå olika åsikter om flera av de stora reformer som genomfördes. Segrarna skriver ofta historien men det vore klädsamt om borgerligheten fått en mer rimlig plats i framställningen.

Som vanligt beskrevs vänstervågen på 1960- och 1970-talen som något som engagerade oerhört många. Så var det aldrig. De flesta svenska levde vanliga liv och drömde varken om Maos Kina eller arbetarstyrda fabriker. De var inte ens engagerade i den politiskt lite bredare gröna vågen.

Kopplingen mellan den solidariska lönepolitiken och flyttlassen från Norrland nämns inte alls. Vi vet inte vad som hänt om människor fått ett friare val mellan att stanna med åtminstone tillfälligt lägre löner eller lämna sin hembygd för de stora städerna längre söderut.

Viss kritik mot miljonprogrammet får plats. Däremot sägs inget om den tragiska förstörelsen av våra städer under efterkrigstiden. De flesta länderna i Europa kunde skylla på bombningar – vi lät alldeles själva modernismens evangelium slå sönder städer som ofta hade ett stort värde – både som en brygga till historien och som uppskattade hem för sina invånare. Det kanske var av omsorg om tittarna som detta kapitel utelämnades. Den här delen av vår historia är verkligen skrämmande att följa. Till och med Bollnäs var en gång en vacker trästad med ett levande centrum. Den som vill bli riktigt deprimerad kan se hur vackert det en gång var vid ett besök på stadens muséum – den enda byggnad som påminner om ett grekiskt tempel.

Vår sedan länge pinsamt misslyckade bostadspolitik hinns inte heller med. Det blir konstigt eftersom den präglat så många människors liv i vårt land. Konsekvenserna dyker upp då och då men aldrig någon diskussion om varför det blivit så hopplöst fel så länge.

Att Ådalen får en ensidig beskrivning utan någon koppling till den kommunistiska inblandningen är väntat men ändå olyckligt. Det var inte så enkelt som det framstår i serien. På 1930-talet kunde man dessutom inte längre hävda att det var osäkert hur Sovjetunionen – det förlovade landet enligt även de svenska kommunisterna – skulle utvecklas. Det var Stalins stat som var idealet.

Sveriges moraliskt tveksamma agerande under andra världskriget skildras alltför försiktigt. Det var knappast något att vara stolt över men kunde delvis försvaras som nödvändiga eftergifter. Framför allt bör det inte sopas under mattan.

Saltsjöbadsavtalet framställs även denna gång som en fantastisk framgång. Det är delvis sant men det står också för ett vägval. Det var organisationerna som stod i centrum. De företagare som inte ville gå i Svenska Arbetsgivareföreningens ledband och de arbetare som inte ville vara med i en fackförening lämnades utanför systemet. Ensam är inte stark i vårt land. Partssammansatta domstolar är inget en liberal rättsstat borde vara stolt över.

Neutraliteten efter världskriget ges också en förenklat skev beskrivning. För lite sägs om våra planer på egna atomvapen och inget alls om det omfattande samarbetet med NATO under efterkrigstiden. Det senare blir en ren historieförfalskning.

Saker som innebar stora förändringar framställs alltför ofta som självklara vägval. ATP-striden var faktiskt inget val mellan svält och folkhem. Det var ett val mellan olika sätt att garantera rimliga pensioner. Med konsekvenser för statens roll i samhället. Detsamma gäller sambeskattningen – beroendet av den lilla världen i familjen ersattes delvis av beroendet av staten och kommunerna. Individen fick inte välja.

Den mörkare sidan av makarna Myrdals vilja att styra och ställa livet till rätta lämnas också därhän. Mycket av det de föreslog gick aldrig att genomföra. Till och med svenskar har ibland en gräns där den sociala ingenjörskonstens förakt för de enskilda människornas förmåga får göra halt vid tröskeln.

Ett mycket dramatiskt inslag i vår senare politiska historia saknas också: Löntagarfonderna. Projektet som gick ut på att fackföreningarna skulle ta över makten över företagen. Det slutade med en nedbantad version men var ändå ett tydligt tecken på att folkhemmets arkitekter tog sin socialistiska övertygelse på allvar. Då handlade det faktiskt om att förvandla Sverige till en nordlig version av DDR, ett land som mötte stor sympati även bland centralt placerade företrädare för socialdemokratin. En berättelse om vårt lands historia som utelämnar detta radikala försök till brott med den liberala marknadsekonomins principer har missat något viktigt.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun