Mats Fält: En glömd mästare

Nej, han är inte helt glömd, Jan Olof Olsson, en av vårt lands genom tiderna bästa journalister. Men bra nära. När läste vi senast en referens till ”Jolo”, Dagens Nyheters i brittisk kultur indränkte stjärnreporter, författare och folkbildare. Som bland annat insiktsfullt konstaterat att man finner den högsta glädjen i det där andra man läser under tentaperioder, när man vet att man absolut inte borde ägna sig åt just det.

En förklaring till Jolos frånvaro är att han drabbades av gudarnas kärlek. De som älskas av olympens invånare dör som bekant unga. Så även Jan Olof Olsson. Han var kanske inte ung men ändå bara 54 år, när hans osannolikt produktiva skrivargärning nådde sitt slut redan 1974. Det låter kanske inte som så länge sedan men hela 48 års vatten, har sedan dess hunnit rinna under broarna i den stad där han verkade. Som tur är lämnade han mycket värdefullt efter sig, förutom en bedrövad familj som också gett viktiga bidrag till den svenska litteraturen. Ett antal av Jolos verk skrev han tillsammans med hustrun Margareta Sjögren.

Under otaliga söndagsmiddagar på Alftavägen i Bollnäs, har jag låtit blicken fastna på Jolos ”Generaler och likställda” (Bonniers, 1970). Eftersom pappa i det längsta ville ha den kvar på sin plats i hyllan, läste jag den inte förrän nu i vår. Man kan som bekant inte läsa en bok som man inte sedan genast kan införliva med den egna samlingen.

Jag blev inte besviken och jag förstår pappa. Berättelserna i boken innehåller precis det som gjorde Jolo till en så läsvärd författare. Bildning, mängder av både humoristiska och bildade associationer, perspektiv och känsla för historien på det där sättet som det nästan går att ta på. Jolo kunde det han beskrev och visste hur både kunskap och känslor kan förmedlas på ett flyhänt och fängslande sätt. Läsaren blir aldrig besviken.

I ”Generaler och likställda” finns det plats för brittiska original, första världskrigets vanvett och fingerade intervjuer med Napoleons marskalkar. Allt förmedlat med samma energiska välvilja. Det är så mycket som måste få plats på sidorna. Så mycket som måste räddas till eftervärlden. Språket är ibland lite konstigt, på ett oväntat sätt utan att störa framställningen. Kanske skrev man så på 1960-talet, i tidningshusen i staden mellan broarna. Innan barbariet rev det Stockholm, där Jolo och hans kollegor verkade.

Jolo skrev mycket om Storbritannien, kultur och historia. En av hans största insatser är trilogin om första världskriget, som speglar helheten men samtidigt ger mycket plats åt enskilda individer och deras egenheter. Det är uppenbart att det åtminstone då fanns minst en anställd på Dagens Nyheter som inte var historiematerialist. Ett exempel på hans huvudpersoner är generalen som de flesta glömt, von Prittwitz und Gaffron, mannen som Firma Hindenburg och Ludendorff ersatte på östfronten 1914. Länge ihågkommen i tyska korsord. En annan är den preußiske korpral Kuntze, som genom att låta sina soldater bygga en mänsklig pyramid utan blodspillan lyckades erövra Douaumont, ett av de viktigaste forten runt Verdun. Det kostade tusentals liv för fransmännen att ta tillbaka det. Ett annat exempel är Sidney Sonnino, italiens engelskjudiske utrikesminister i Versailles.

Jolo gjorde både stor och liten historia av ”den stora urspårningen”, som Golo Mann med all rätt kallade kriget. Han låter oss följa med från skottet i Sarajevo till den sorgligt havererade fredsuppgörelsen i Versailles. Böckerna är ”1914” (Bonniers, 1964), ”Den okände soldaten” (Bonniers, 1965) och den oavslutade ”Rivna fanor” (Bonniers, 1975).

Andra exempel på Jolos hantverk som inte bör glömmas är ”De tre från Haparanda” (Bonniers, 1967) och ”De tre mot Petrograd” (Bonniers, 1973). De var några av författarens mest uppskattade verk. Här låter Jolo läsaren följa med in i en förvirrande värld präglad av krig, lurendrejeri och oanade möjligheter runt Östersjöns östra kust efter det ryska imperiets kollaps. De tre vännerna försöker efter bästa förmåga överleva trots stora risker och ständiga överraskningar. Böckerna är romaner men bakgrunden är det högst verkliga kaos som präglade området under åren efter kriget. År då även svenska lycksökare hörde till de som riskerade livet i jakten på både ära och rikedom.

Jolo var lika bra på att beskriva livet i Dublin som döden i Venedig eller på Flanderns fält. Vi missar något mycket värdefullt om vi inte tar vara på hans kvarlåtenskap. Inte minst i dessa tider då vi verkligen behöver perspektiv på historien.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun