Mats Fält: Ett långsamt farväl

Nej, man får inte plats med hela kriget mellan Sverige och Ryssland 1808-1809 i en bok på 200 sidor, men man kan faktiskt få med det viktigaste. Historikern Martin Hårdstedt lyckas hinna med ”hela listan” på förklaringar till varför Sverige förlorade kriget och den östra rikshalvan i sin bok ”Finska kriget” (Historiska Media, 2022).

Förutsättningarna var inte lysande. Sverige hotades samtidigt från flera håll. Danska trupper stod i Norge och i söder. I söder fanns Frankrike och i öster Ryssland. Regeringen var tvungen att prioritera resurserna och var till en början mer fokuserad på hoten från kontinenten.

Försvarsmakten var dåligt utrustad och utbildningen av soldaterna hade inte bedrivits på den nivå som var nödvändig för framgång i ett modernt krig. Officerskåren hade också brister, vilket bland annat visade sig när personliga motsättningar tilläts gå ut över möjligheterna till effektiv samverkan.

Planen som gick ut på att retirera norrut för att sedan med förstärkningar från väster driva ut den ryska ockupationsarmén från Finland, var äventyrlig men inte orimlig. Den byggde dock på att Sveaborg – Nordens Gibraltar – skulle hålla ut under rysk belägring och på ett fungerande system för underhåll av armén. Hårdstedt ser Cronstedts kapitulation som uppenbart landsförräderi, oavsett om konspirationer eller psykologiska problem bidrog till katastrofen. Fästningens fall och soldaternas kapitulation var illa nog – förlusten av en stor del av skärgårdsflottan var väl så allvarlig. Skeppen kunde nu i stället användas av ryssarna och minskade Sveriges överlägsenhet till sjöss.

Sverige armé lyckades i ett antal av slagen under reträtten norrut. I åter andra vann ryssarna och planen på att marschera norrut fullföljdes. När Finland skulle återtas visade sig underhållssystemet inte klara av kraven, bland annat blev bristen på hästar ett stort problem. Framryckningen försenades och samordningen med styrkor landsatta på västkusten fungerade inte. Om koordineringen fungerat hade svenskarna kunnat hota ryssarna från flera håll och troligen lyckats betydligt bättre.

Ett tillkommande problem som undergrävde krigsinsatsen var den politiska oron i Stockholm. De konspirationer som slutade med avsättningen av Gustaf IV Adolf, påverkade försvarsledningens agerande och prioriteringen av resurser och resulterade ofta i förseningar och oklara besked. Det blir problem när försvarsledningen inte vill att statschefens ställning ska förbättras genom framgångar på slagfältet.

Soldaterna gjorde för det mesta vad de kunde för att försvara den östra riksdelen. Bristfälligt underhåll, dålig samordning och en tvehågsen krigsledning gjorde dock uppgiften mycket svårare än den borde ha varit.

I slutet av kriget genomförde svenskarna en större operation i Västerbotten där armén och flottan gemensamt lyckades tvinga ryssarna att retirera norrut. Den var på papperet ett kreativt ljus i mörkret som fick stor betydelse för de kommande fredsförhandlingarna. I praktiken saboterades dock även denna insats av bristande samordning. Diskussionen om operationens ledning slutade med delat ledarskap mellan armén och flottan. Även denna gång blev det en starkt bidragande orsak till att framgången blev mycket mer begränsad än vad läget på marken egentligen motiverade.

Återerövringen av Åland var ett annat tecken på att det svenska försvaret med rätt förutsättningar på ett kompetent sätt kunde utföra sina uppgifter. Allt var inte mörker men i huvudsak var kriget ett stort misslyckande.

Mot bakgrund av riksledningens oförmåga att utföra sina mest grundläggande uppgifter på ett rimligt sätt, är det lite lättare att förstå varför så många av våra landsmän vid riksdagens i Borgå valde att acceptera det nya ryska styret. Dessutom hade den ryska armén – med en kommande erövring i tankarna – uppfört sig betydligt bättre än vid tidigare operationer på finsk mark. Övergrepp begicks och kriget drabbade vissa landsändar hårt men det var inte alls den katastrof som många finländare fruktat när kriget inleddes.

För alla som vill veta vad kriget handlade om och varför det slutade med ett sådant nederlag för vårt land är ”Finska kriget” en utmärkt introduktion. Hårdstedt hinner faktiskt även med en del personliga öden på marschen från gränsen i öster till freden i Fredrikshamn i september 1809.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun