Mats Fält: Fransk nyårsthriller

Ibland verkar det roligaste svenskar vet vara amerikanska valkampanjer. Vi får alltid orimligt mycket information om hur det går i primärval i obetydliga delstater. Debatter refereras som om det vore VM-final i fotboll varje vecka. Journalister älskar att följa spektaklet och många medborgare avsätter åtskilliga dyrbara timmar för att kunna hänga med.

Jag har inga problem med bevakningen och uppskattar den minst lika mycket som de andra entusiasterna. Det är proportionerna som är det konstiga. Problemet är det vi borde följa mer och närmare – som den ständigt växande byråkratin i Bryssel och det politiska livet i Paris, Berlin och Rom. Det som ofta kommer bort när någon av huvudpersonerna i det amerikanska presidentdramat stjäl allt ljus.

Det finns faktiskt spännande politik även i andra länder. Ni som inte var i Frankrike i veckan missade nog nästan helt det drama som kallas regeringsombildning. Det är en regelbundet återkommande övning som fyller alla nyhetskanaler i minst fem dagar. Knappast någon nu levande politisk aktör kommer undan att utfrågas i republikens uppsjö av politiska debattprogram. Vad de säger är inte så lätt att veta eftersom debatterna ofta präglas av snabbt tempo och få regler. Ungefär som i Danmark. Kul att se men inte särskilt pedagogiskt. Det är ingen vidare ordning i utlandet.

Att ombilda regeringen har delvis en annan funktion än till exempel i Sverige. I Frankrike är det presidenten som utser premiärministern och regeringens övriga medlemmar. Macron står över dagspolitiken samtidigt som han har det yttersta ansvaret och den största makten. Premiärministrarna används ofta som spelpjäser vars uppgift inte minst är att skänka glans åt hyresgästen i Élyséepalatset och i förekommande fall även säkra dennes omval.

Eftersom presidenten har den avgörande makten är det svårt för en premiärminister att behålla sin post under en längre tid. Den som misslyckas blir ett problem för chefen och ersätts av någon som är mer populär eller antas kunna göra ett bättra jobb. Den som verkligen lyckas får sitta kvar i residenset Matignon tills framgången hotar presidentens egen ställning. Då är det game over även för de mest framgångsrika av premiärministrar. Undantag finns dock – Francois Fillon fick sitta kvar på sin post i hela fem år under Nicolas Sarkozys tid som president 2007-2012. Så gick det också dåligt för Sarkozy i valet 2012.

I Frankrike är partierna starkare än tidigare under den femte republiken – skapad av de Gaulle under kuppartade former 1958 – men betydligt svagare än i många andra europeiska länder. En konsekvens är att politiker ibland byter både parti och sida på det politiska schackbrädet. Detta utan att det ses som vare sig konstigt eller omoraliskt. Det tidigare partiet utesluter kanske vederbörande men det ses som ett mindre problem när ett spännande departement väntar på sin nye chef.

Under de dagar då alla pratar om den nya regeringen är en konsekvens av de svagare partierna att väldigt många förekommer i spekulationerna. Det finns inga krav på tidigare lojalitet med vare sig presidenten eller de partier som officiellt ingår i regeringsunderlaget. Det finns inte heller något krav på politisk erfarenhet, även om det förstås är en merit. En och annan oväntad överraskning dyker ofta upp på slutvarvet.

Ofta stjäl presidenten någon viktig spelare från motståndarlägret. Sedan många är tillbaka är Bruno le Maire landets inflytelserike finansminister. Han var tidigare en av stöttepelarna i det centerhögerparti som idag kallas Republikanerna. Av Macrons tidigare premiärministrar hämtades de två första från Republikanerna – de två senaste, inklusive den nytillträdde Gabriel Attal, var liksom Macron tidigare aktiva inom det franska Socialistpartiet. I den nya regeringen har Rachida Dati blivit kulturminister – hon var tidigare Republikanernas ledande företrädare i Paris, i energisk opposition mot borgmästaren Anne Hidalgo. Dati var tidigare justitieminister under Sarkozy och blev samma dag som utnämningen blev offentlig utesluten ur sitt parti.

För den som gillar politiska spekulationer och långsökta gissningar var dagarna innan ministerlistan blev offentlig igår den 11 januari ett himmelrike. I början var allt möjligt. Efter några dagar pratade alla om den rekordunge utbildningsministern men då var fortfarande alla de andra ministerposterna obesatta. Få trodde på skifte för finansministern eller justitieministern men ingenting var egentligen uteslutet.

Nu har telefonerna tystnat och de som aldrig fick något samtal får hantera sin besvikelse. En fördel med det franska systemet är att det lär komma fler ombildningar. Chansen är större nu än tidigare eftersom regeringen saknar egen majoritet i nationalförsamlingen. I senaten härskar det gamla maktpartiet Republikanerna fortfarande. Macron kan med tiden tvingas ta allt större hänsyn till oppositionen. Särskilt om hans eget parti inte lyckas hålla ihop inför nästa presidentval 2027. Dessutom tar franska ministrar ibland sitt ansvar för större misslyckanden genom att avgå – i Sverige sitter de som bekant för det mesta kvar med samma argument.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö kommun