Mats Fält; Gränsfall Tyskland
1990
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
sonlig i sin avsky för såväl nationalsocialismens som kommunismens övergrepp.
Han menar, att faran för kommunismen
är starkt underskattad i den fria världen. I
väst är man aningslös och ser inte den fara
också Michail Gorba~ovs Sovjetunionen
utgör. Också den svenska staten får i ”Die
Reichsidee” en reprimand för att den inte
i alla lägen iakttar respekten för den
mänskliga integriteten.
Vid mitt möte med von Habsburg i
Bryssel i slutet av april, var han också
störd över britternas samarbetssvårigheter i Gemenskaperna. För övrigt är det
svårt att finna ett spår av negativism i så-
väl böckerna som hos författaren personligen. Han tror på det förenade Europas
framtid.
Otto von Habsburg föddes i Dubbelmonarkien Österrike-Ungern 1912 och
det habsburgska arvet har naturligtvis
präglat honom. Det är i sig inte svårt att
MATS FÄLT:
Gränsfall Tyskland
F
ör ett år sedan utbröt en mindre
skandal i Förbundsrepubliken.
CSU-ordföranden, tillika landets
finansminister, Theodor Waigel hade på
ett möte i Hannover för fördrivna tyskar
från öster hävdat att Tysklands gränser
från år 1937 fortfarande var de enda som
är officiellt fastställda. I sak var det inget
nytt. Orsaken till uppståndelsen var närmast sommarstil*n och CSU-ordförandens brist på politisk rutin.
301
förstå var grunden för hans Europatankar
står att finna. Det första tyska riket och
senare Österrike-Ungern·framstår för von
Habsburg som de mest harmoniska av
statsbildningar. Ja, riket i sig var något
mer än bara en statsbildning. Det var en
ide, en identitet för många olika folk.
Första världskriget rev upp den gamla
världen och krossade många av de ideer,
von Habsburg förespråkar. Hans far var
under två års tid den siste österrikiske
kejsaren och stundtals tror man sig skymta en längtan tillbaka. Men att hänga sig
fast vid bilden av Otto von Habsburg som
en nostalgiker och drömmare vore att
göra honom orättvisa. Han är visionär.
Han lär av det förflutna och blickar
framåt. Han tror på Europatanken och på
folkens förmåga och vilja att leva i samförstånd, han tror på det enade Europa
efter 1992 och han är optimist.
I dag framstår episoden från juli 1989
som mer än lovligt passe. Aterföreningen
av BRD och DDR är snart ett faktum och
landets plats i Europa debatteras ständigt.
Vem hade kunnat tro det för ett år sedan?
De mest radikala vill återfå de områ-
den som förlorades i samband med krigsslutet 1945. Det behärskas i dag till
största delen av Polen. En mindre del,
norra Östpreussen, ingår i den ryska rådsrepubliken.
302
Förlusten av dessa områden åtföljdes
av stort lidande och många mänskliga
tragedier. Mer än 10 miljoner tyskar
flydde eller drevs iväg av de segrande staternas polis och militär. Trovärdiga bedömare gör gällande att hundratusentals
tyskar dog i samband med fördrivningen.
Ofta misshandlades de svårt efter att endast ha fått några timmar på sig för att
lämna sina hem.
Fördrivningen av tyskarna i öster har
av naturliga skäl kommit i skymundan av
det fruktansvärda lidande tyskarnas förföljelse av judarna och andra folk gav
upphov till. Händelserna har dock stor
betydelse för många i dagens Västtyskland.
Den ”historikerstrid” som rasade i
Västtyskland för några år sedan gällde
bl a det rimliga i att jämföra tyskarnas och
deras offers olycksöden. Bl a skrev historikern Mattias Hillgruber en uppmärksammad bok, ”Zweierlei Untergang”
(Siedler Verlag, 1986) där östjudendomens undergångjämförs med krossandet av den tyska kulturen i Östeuropa.
Under 1950-talet spelade östflyktingarnas politiska organisationer en viktig
roll som självständiga partier. Senare har
huvuddelen kommit att stå CDU och
CSU nära och påverkar ännu i dag deras
agerande. De delstater där gruppen är
störst är Bayern i söder och SchleswigHolstein i norr.
Den som vill veta mer om bakgrunden
till fördrivningen kan med fördel ta del av
Wolfgang Benz samlingsvolym ”Die Vertreibung der Deutschen aus dem Osten”
(Fischer, 1988). Historikern Benz har
samlat artiklar om utvecklingen från förlusterna efter första världskriget till exilorganisationernas arbete i början av
1980-talet. Redan Weimarrepublikens
politiker arbetade för att behålla och stärka banden .till de förlorade områdena.
Bl a slussades pengar inofficiellt in iPolen
för att stödja tyska jordbruk och företag.
Wolfgang Benz skriver i en egen artikel
nazistregimens ockupationspolitik i ÖstEuropa. Ironiskt nog kom Hitlers politik
delvis att fortsättas av de allierade.
Nazisterna ville förtyska områden med
blandad befolkning och samla de flesta
tyskar inom landets gränser. Tyskarna i
t ex Rumänien uppmuntrades att flytta
”hem till riket”. När nazisternas motstånd
krossats fortsatte hemsändningarna av
vad som av många sågs som en tysk
femtekolonn. Ungern, Rumänien, Sovjetunionen och Jugoslavien drev ut stora delar av sin tyska befolkning efter krigsslutet.
En av bokens mest intressanta delar.
skildrar hur dessa miljoner människor
togs om hand i Västzonen. Författarna
betecknar det som en av de mest lyckade
integrationsprocesserna någonsin. Uppgiften genomfördes på några få år utan att
skapa de sociala problem som ofta annars
blir resultatet.
Ligger det då något i revanschisternas
krav? Vore det rimligt att revidera det
snart återförenade Tysklands gränser?
Moraliskt och historiskt sett vore det
inte orimligt. Många av tyskarna hade
jublat när Hitlers armeer tågade in 1938
– men inte alla. Åtskilliga familjer hade
bott i Böhmen i hundratals år. Det var inte
deras hem mindre än tjeckernas.
Rikslandet Elsass-Lothringen, erövrat
från Frankrike i kriget 1870-71, blev
franskt igen efter Versaillesfreden· 1919.
Strasbourg var tyskt under 47 år.Breslau i
Schlesien har nu varit polskt i 45. 1939
bodde det 4,6 miljoner tyskar i Schlesien.
Königsberg i Östpreussen var en gång
de J’reussiska hertigarnas residensstad
och senare en av kungarikets viktigaste
platser. Särskilt rysk var den aldrig.
Nu torde en gränsrevision knappast
lösa några problem. Möjligen med reservation för den ryska delen av Östpreussen
om både Litauen och Polen helt bryter
med Moskva. Vart tar då de isolerade
ryssarna i Fredrik den stores hemtrakter
vägen?
Lösningen för både tyskarna och deras
grannar ligger nog i det nya öppna
Europa. Om gränsernas betydelse minCARL JOHAN UUNGBERG:
303
skar blir inte heller nationstillhörigheten
lika avgörande. Enligt en polsk forskare
känner 30 % i Schlesien större gemenskap med Tyskland än med Polen. De bör
kunna behålla sin identitet och öka kontaktema med Brandenburg och Sachsen
utan att det hotar Polens fortsatta
existens.
Förståelse för historiens konsekvenser
och generositet gentemot språkliga och
kulturella minoriteter bör kunna erbjuda
en acceptabel lösning. Det vore lika fel att
ignorera tyska krav på förändringar av
Europas karta som att låta dem skjuta
dagens positiva utveckling i sank.
En bok om samvete och makt
N
yligen rev i en memoarbok den
(s)-regeringen närstående Harry
Schein slöjan från maktens ansikte. Det framgick samtidigt att författaren trivs ganska bra med makt själv, och
avgjort med dem som har den (makten).
Scheins uppriktighet verkade så avväpnande att kritiken kom av sig.
Christian Braw: I världen. Norrna 1990
Ironiskt nog utger samtidigt Christian
Braw en utmärkt bok kallad I världen, där
han ägnar några inträngande uppsatser åt
makten och svårigheten att _gå den emot.
Braw söker inte makten, ens i den kyrka
där han dagligen verkar. I stället avslöjar
han hur makten drar till sig omnipotenta
personligheter. I män som Solzjenitsyn,
Kaj Munck och Jan Kross ser Braw makthavarnas motsats: de ensamma samvetshjältarna som påtalar de styrandes övergrepp. Och Braw anger på ett sätt som
minner om James Burnham (i The Machiavellians) några drag hos makthavare i
alla tider.
De som har makten avslöjar för det
första inte. sina intressen helt förrän de
hotas. ”Varför gå över lik, förrän man
.måste?” Anklagelser om att de äger och
Han menar, att faran för kommunismen
är starkt underskattad i den fria världen. I
väst är man aningslös och ser inte den fara
också Michail Gorba~ovs Sovjetunionen
utgör. Också den svenska staten får i ”Die
Reichsidee” en reprimand för att den inte
i alla lägen iakttar respekten för den
mänskliga integriteten.
Vid mitt möte med von Habsburg i
Bryssel i slutet av april, var han också
störd över britternas samarbetssvårigheter i Gemenskaperna. För övrigt är det
svårt att finna ett spår av negativism i så-
väl böckerna som hos författaren personligen. Han tror på det förenade Europas
framtid.
Otto von Habsburg föddes i Dubbelmonarkien Österrike-Ungern 1912 och
det habsburgska arvet har naturligtvis
präglat honom. Det är i sig inte svårt att
MATS FÄLT:
Gränsfall Tyskland
F
ör ett år sedan utbröt en mindre
skandal i Förbundsrepubliken.
CSU-ordföranden, tillika landets
finansminister, Theodor Waigel hade på
ett möte i Hannover för fördrivna tyskar
från öster hävdat att Tysklands gränser
från år 1937 fortfarande var de enda som
är officiellt fastställda. I sak var det inget
nytt. Orsaken till uppståndelsen var närmast sommarstil*n och CSU-ordförandens brist på politisk rutin.
301
förstå var grunden för hans Europatankar
står att finna. Det första tyska riket och
senare Österrike-Ungern·framstår för von
Habsburg som de mest harmoniska av
statsbildningar. Ja, riket i sig var något
mer än bara en statsbildning. Det var en
ide, en identitet för många olika folk.
Första världskriget rev upp den gamla
världen och krossade många av de ideer,
von Habsburg förespråkar. Hans far var
under två års tid den siste österrikiske
kejsaren och stundtals tror man sig skymta en längtan tillbaka. Men att hänga sig
fast vid bilden av Otto von Habsburg som
en nostalgiker och drömmare vore att
göra honom orättvisa. Han är visionär.
Han lär av det förflutna och blickar
framåt. Han tror på Europatanken och på
folkens förmåga och vilja att leva i samförstånd, han tror på det enade Europa
efter 1992 och han är optimist.
I dag framstår episoden från juli 1989
som mer än lovligt passe. Aterföreningen
av BRD och DDR är snart ett faktum och
landets plats i Europa debatteras ständigt.
Vem hade kunnat tro det för ett år sedan?
De mest radikala vill återfå de områ-
den som förlorades i samband med krigsslutet 1945. Det behärskas i dag till
största delen av Polen. En mindre del,
norra Östpreussen, ingår i den ryska rådsrepubliken.
302
Förlusten av dessa områden åtföljdes
av stort lidande och många mänskliga
tragedier. Mer än 10 miljoner tyskar
flydde eller drevs iväg av de segrande staternas polis och militär. Trovärdiga bedömare gör gällande att hundratusentals
tyskar dog i samband med fördrivningen.
Ofta misshandlades de svårt efter att endast ha fått några timmar på sig för att
lämna sina hem.
Fördrivningen av tyskarna i öster har
av naturliga skäl kommit i skymundan av
det fruktansvärda lidande tyskarnas förföljelse av judarna och andra folk gav
upphov till. Händelserna har dock stor
betydelse för många i dagens Västtyskland.
Den ”historikerstrid” som rasade i
Västtyskland för några år sedan gällde
bl a det rimliga i att jämföra tyskarnas och
deras offers olycksöden. Bl a skrev historikern Mattias Hillgruber en uppmärksammad bok, ”Zweierlei Untergang”
(Siedler Verlag, 1986) där östjudendomens undergångjämförs med krossandet av den tyska kulturen i Östeuropa.
Under 1950-talet spelade östflyktingarnas politiska organisationer en viktig
roll som självständiga partier. Senare har
huvuddelen kommit att stå CDU och
CSU nära och påverkar ännu i dag deras
agerande. De delstater där gruppen är
störst är Bayern i söder och SchleswigHolstein i norr.
Den som vill veta mer om bakgrunden
till fördrivningen kan med fördel ta del av
Wolfgang Benz samlingsvolym ”Die Vertreibung der Deutschen aus dem Osten”
(Fischer, 1988). Historikern Benz har
samlat artiklar om utvecklingen från förlusterna efter första världskriget till exilorganisationernas arbete i början av
1980-talet. Redan Weimarrepublikens
politiker arbetade för att behålla och stärka banden .till de förlorade områdena.
Bl a slussades pengar inofficiellt in iPolen
för att stödja tyska jordbruk och företag.
Wolfgang Benz skriver i en egen artikel
nazistregimens ockupationspolitik i ÖstEuropa. Ironiskt nog kom Hitlers politik
delvis att fortsättas av de allierade.
Nazisterna ville förtyska områden med
blandad befolkning och samla de flesta
tyskar inom landets gränser. Tyskarna i
t ex Rumänien uppmuntrades att flytta
”hem till riket”. När nazisternas motstånd
krossats fortsatte hemsändningarna av
vad som av många sågs som en tysk
femtekolonn. Ungern, Rumänien, Sovjetunionen och Jugoslavien drev ut stora delar av sin tyska befolkning efter krigsslutet.
En av bokens mest intressanta delar.
skildrar hur dessa miljoner människor
togs om hand i Västzonen. Författarna
betecknar det som en av de mest lyckade
integrationsprocesserna någonsin. Uppgiften genomfördes på några få år utan att
skapa de sociala problem som ofta annars
blir resultatet.
Ligger det då något i revanschisternas
krav? Vore det rimligt att revidera det
snart återförenade Tysklands gränser?
Moraliskt och historiskt sett vore det
inte orimligt. Många av tyskarna hade
jublat när Hitlers armeer tågade in 1938
– men inte alla. Åtskilliga familjer hade
bott i Böhmen i hundratals år. Det var inte
deras hem mindre än tjeckernas.
Rikslandet Elsass-Lothringen, erövrat
från Frankrike i kriget 1870-71, blev
franskt igen efter Versaillesfreden· 1919.
Strasbourg var tyskt under 47 år.Breslau i
Schlesien har nu varit polskt i 45. 1939
bodde det 4,6 miljoner tyskar i Schlesien.
Königsberg i Östpreussen var en gång
de J’reussiska hertigarnas residensstad
och senare en av kungarikets viktigaste
platser. Särskilt rysk var den aldrig.
Nu torde en gränsrevision knappast
lösa några problem. Möjligen med reservation för den ryska delen av Östpreussen
om både Litauen och Polen helt bryter
med Moskva. Vart tar då de isolerade
ryssarna i Fredrik den stores hemtrakter
vägen?
Lösningen för både tyskarna och deras
grannar ligger nog i det nya öppna
Europa. Om gränsernas betydelse minCARL JOHAN UUNGBERG:
303
skar blir inte heller nationstillhörigheten
lika avgörande. Enligt en polsk forskare
känner 30 % i Schlesien större gemenskap med Tyskland än med Polen. De bör
kunna behålla sin identitet och öka kontaktema med Brandenburg och Sachsen
utan att det hotar Polens fortsatta
existens.
Förståelse för historiens konsekvenser
och generositet gentemot språkliga och
kulturella minoriteter bör kunna erbjuda
en acceptabel lösning. Det vore lika fel att
ignorera tyska krav på förändringar av
Europas karta som att låta dem skjuta
dagens positiva utveckling i sank.
En bok om samvete och makt
N
yligen rev i en memoarbok den
(s)-regeringen närstående Harry
Schein slöjan från maktens ansikte. Det framgick samtidigt att författaren trivs ganska bra med makt själv, och
avgjort med dem som har den (makten).
Scheins uppriktighet verkade så avväpnande att kritiken kom av sig.
Christian Braw: I världen. Norrna 1990
Ironiskt nog utger samtidigt Christian
Braw en utmärkt bok kallad I världen, där
han ägnar några inträngande uppsatser åt
makten och svårigheten att _gå den emot.
Braw söker inte makten, ens i den kyrka
där han dagligen verkar. I stället avslöjar
han hur makten drar till sig omnipotenta
personligheter. I män som Solzjenitsyn,
Kaj Munck och Jan Kross ser Braw makthavarnas motsats: de ensamma samvetshjältarna som påtalar de styrandes övergrepp. Och Braw anger på ett sätt som
minner om James Burnham (i The Machiavellians) några drag hos makthavare i
alla tider.
De som har makten avslöjar för det
första inte. sina intressen helt förrän de
hotas. ”Varför gå över lik, förrän man
.måste?” Anklagelser om att de äger och