Mats Fält: Hotet från gatans parlament

President Macron hade länge ett delvis oförtjänt gott rykte, inte minst i vårt land. Hans liberalism tolkades alltför generöst som nära besläktad med det sätt att tänka om politik som faktiskt ofta dominerar i vårt land. Den svenska ideologiska debatten saknar syre men när den enda partiledare som verkligen vill avskaffa marknadsekonomin och backa bandet till en snällare version av DDR, föreslår prisregleringar på mat, sparkar de flesta bakut. Många förstår att ”that is no way to run a railroad”, ännu mindre ett lands distribution av det viktigaste vi har, livsmedel.

Macron är en fransk statskramande liberal som ibland föreslår förnuftiga reformer, andra gånger vill bygga upp ineffektiva system med subventioner och regleringar för att kunna driva industripolitik på europeisk nivå. En industripolitik som inte minst förväntas gynna stora franska företag på andras bekostnad. De riktiga franska liberalerna är få och har ofta bara köpt delar av budskapet. Ledaren för Macrons allierade i det relativt liberala partiet MoDem, Francois Bayrou, är numera högste ansvarige för planfrågor – det som tidigare var Frankrikes version av de sovjetiska femårsplanerna. Det var nog inte bara slumpen som gjorde att jag var tvungen att mycket tydligt uttala ordet ”liberal” fyra gånger, innan den ytterst välutbildade fransman jag åkte tåg med till Wiens flygplats i veckan, förstod vad jag talade om. Bastiat och Henri Lepage har gjort betydligt större avtryck i andra länder än sitt eget.

Rätt ska dock vara rätt. Macron har drivit igenom ett antal värdefulla reformer på arbetsmarknaden och värnar om möjligheterna att starta företag och utveckla nya branscher. Han talar också ofta om vikten av hårt arbete och bildning. Många uppfattar honom som tidvis arrogant. Samtidigt måste man hysa respekt för att han även driver frågor och idéer som inte ger omedelbara vinster i opinionen. Politiker som backar när det blåser motvind har Frankrike ingen brist på. Historien av svaga regeringar som inte orkar driva igenom angelägna förändringar har idag fått allvarliga konsekvenser som inte bara innebär att saker inte blir gjorda.

Den aktuella debatten om de franska pensionsreformerna har sitt ursprung i ett av Macrons tydligaste vallöften. Pensionssystemet skulle reformeras för att bli mer rättvist, hållbart och begripligt. Möjligheterna att i vissa fall gå i pension mycket tidigt skulle begränsas och risken för finansiell kollaps inom ett tiotal år skulle undvikas. Det finns många åsikter om hur stora bristerna har varit men de flesta bedömare är överens om att systemet, utan reformer, skulle gå mot en ekonomisk katastrof.

Den tyska tidningen Die Welt gjorde torsdagen 23 mars en jämförelse som visade att skillnaderna mellan Frankrike och Tyskland inte var så stora. Tvärtom så arbetar fransmän längre varje år och är också mer effektiva per timme. I Frankrike går dock fler i pension tidigare än i grannlandet, speciellt vissa grupper som haft särskilt förmånliga villkor. Den huvudsakliga slutsatsen av artikeln var att inte heller Tyskland har ett särskilt hållbart pensionssystem.

Macron har, efter vissa kompromisser, drivit igenom en reform som innebär senare pensionsålder och att de flesta särlösningarna försvinner. Eftersom risken för nederlag var uppenbar i deputeradekammaren – i senaten som domineras av ”högerpartiet” Republikanerna fick förslaget stor majoritet – valde Macron att driva igenom de nya reglerna utan omröstning, i enlighet med den omdiskuterade paragraf 49.3 i konstitutionen. Oppositionens svar blev två misstroendeomröstningar som regeringen Borne dock klarade sig igenom helskinnad.

Nu väntar en prövning i konstitutionsrådet som består av veteranpolitiker, bland annat tidigare presidenter. Deras besked väntas komma 14 april men få tror att det kommer att stjälpa reformen. Parallellt försöker regeringen återuppta dialogen med fackföreningarna och andra samhällsaktörer för att kunna återstarta diskussionen om andra angelägna frågor. Möjligen kommer Macron att ombilda minoritetsregeringen som ett resultat av problemen med att skaffa parlamentariskt stöd, för ett av presidentens mest centrala vallöften.

Det var viktigt att presidenten inte backade. Frankrike har länge haft problem liknande Italiens, med stela strukturer och mäktiga påtryckningsgrupper som slår vakt om status quo. Ett av många problem är just att erfarenheten av svaga regeringar fått motståndarna att nästan räkna med, att de skulle lyckas blockera även detta reformförsök. När inte regeringen backade ökade stödet för demonstrationerna i takt med toleransen för det tilltagande inslaget av våld. Efter användandet av paragraf 49.3 ökade irritationen ännu mer. Vänstern och media fokuserade nästan uteslutande på polisens våld mot de protesterande. För det mesta uteblev reaktionerna på vandalisering och våld riktat mot ordningsmakten.

Fackföreningarna är mycket svaga i Frankrike och har haft svårt att kontrollera ett våld som de i princip tar avstånd ifrån. Trots att fackliga ordningsvakter ofta varit på plats har fönster krossats – inte minst av den vänsterextrema gruppen ”Black Bloc” som är direkt inriktad på våld och förstörelse. Gruppen ansluter sig till konventionella demonstrationer och utnyttjar dem för att härja i centrala stadsdelar, samtidigt som det är svårt för polisen att agera mot våldsamheterna.

I Spanien har liknande reformer genomförts utan vare sig massdemonstrationer eller våld. I Sverige kan man diskutera ersättningsnivåerna men vi har ändå skapat ett hållbart system och kan föra en saklig debatt om förändringar. USA å andra sidan, går sakta men säkert mot en kollaps för pensionssystemet, eftersom inget av de dominerande partierna vill ta i frågan.

Macron har genom reformbeslutet gjort en historisk insats. Även om mindre justeringar kan bli aktuella har han visat att systemet kan leverera förändring, även när motståndet är omfattande. De senaste demonstrationerna har lockat färre deltagare – den permanenta gaturevolutionen verkar inte bli verklighet.

Nu gäller det att hantera den fara som det normaliserade våldet innebär. Om det ökar ytterligare inför nästa större reform av välfärdsstaten, så är den femte republiken illa ute. En stat kan bara hantera en viss mängd våld, överskrids den gränsen kan de politiska konsekvenserna bli ödesdigra. Frankrike har redan starka extrema grupperingar både till höger och vänster, som ihärdigt försöker profitera på statens styrningsproblem. Samtidigt är Macrons parti internt splittrat och dess framtid osäker. Det krävs att fler än presidentens närmaste allierade gemensamt tar ansvar.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun