Mats Fält: I Conrads skugga

Det är inte bara liberaler som är kluvna. Även vi som lyssnar på ”Krigshistoriepodden” med Mattis Bergwall, Per Wallin och Fredrik Hagelin har ibland svårt att bestämma oss. Är det främst en podd som sprider kunskap och tidvis även tänkvärda reflektioner över stridens egenskaper och konsekvenser? Eller överväger den överdrivet grabbiga tonen, de ständigt återkommande referenserna till alkohol och det inte sällan pinsamma språkbruket? Jag är kluven. Trots allt som kan kritiseras och borde gå även positiva lyssnare på nerverna, presterar trion allt som oftast intressanta program om relevanta ämnen. Oavsett kritiken har podden lyckats bli mycket populär.

Dessutom känns det svårt att döma ett projekt som gjort Franz Conrad von Hötzendorf till sin maskot. Fältmarskalken var en tämligen inkompetent överbefälhavare för den sympatiska men ineffektiva dubbelmonarkin Österrike-Ungerns väpnade styrkor under de inledande åren av första världskriget. Hans fokus låg mer på goda middagar och samvaro med älskarinnan än på att rädda sin armé från upprepade katastrofer. Det är lätt att känna sympati för prioriteringen men konsekvenserna dömde monarkin till undergång.

Nu har det glada gänget bakom podden spänt bågen lite extra och producerat en bok. Framsidan pryds som sig bör av en bild på nyssnämnde fältmarskalk. Den mindre seriösa titeln är ”Rysslands Militära fuck-ups” (Bookmark förlag, 2024) och den beskriver väl vad boken handlar om – ryska katastrofer. Temat skildras i ett antal kapitel där författarna turas om att lustmörda den ryska krigshistorien, till ett ackompanjemang av återkommande lustigheter som gör sig bättre i radio än i tryckt text. Jo det är roligt ibland men upplägget haltar och gör mer skada än nytta.

I sak är boken faktiskt intressant. Den beskriver hur inkompetens och förakt för människoliv under mycket lång tid präglat ryska insatser i krig. Ett stort antal rekryter har fått kompensera dålig ledning och hopplös logistik. Med början vid Krimkriget berättar författarna om hur avståndet mellan officerare och soldater, entusiastiskt supande och bristande intresse för krigets tekniska krav resulterat i ständigt återkommande katastrofer.

Även när det gått bra har priset varit högt. Första världskriget utgör ett pärlband av tydliga bevis på det ryska systemets misslyckande. Dålig samordning och personliga motsättningar gjorde det möjligt för Tyskland att vinna överlägsna segrar redan på hösten 1914. Det var bara den olycksaliga donaumonarkins armé som inte kunde mäta sig med tsarens trupper. Även den relativt framgångsrika Brusilovoffensiven senare under kriget i öster slutar i ett misslyckande och kräver stora offer i manskap och utrustning.

Andra världskriget framställs av Putin ständigt som en stor seger. Utan det omfattande materiella stödet från västmakterna är det ytterst tveksamt om Sovjetunionen hade lyckats överleva som stat. De ryska förlusterna är genomgående mycket högre än de tyska. Detta gäller även när Tyskland tvingas retirera och lider akut brist på både artilleri och stridsvagnar. Skillnaden i förluster är osannolik fortfarande när krigsslutet närmar sig. Tyska bataljoner utan artilleri slår ut ryska divisioner. Uttröttade tyska divisioner lyckas mala ned ryska armékårer som badar i utrustning och bränsle.

Den ryska ångvälten kommer till slut fram till Berlin men takten i framryckningen är för det mesta pinsamt låg och förlusterna enorma. Inga sovjetiska generaler eller marskalkar gör godkända insatser. Ingen armé i väst skulle ha accepterat ett sådant slöseri med mänskliga resurser.

Förutom den mycket pedagogiska redovisningen av vad rysk krigskonst faktiskt handlat om under de senaste århundradena ägnar sig författarna också åt en känd stridsvagn – T34. Det är den mest kända sovjetiska stridsvagnen under andra världskriget. Ibland beskrivs den som både farlig och modern. Ett gott exempel på kommunistisk teknologi.

Författarna förklarar hur det egentligen ligger till. Det enda som var bra med T34 var att den fanns i tiotusentals exemplar. Den var en mardröm för sin besättning och livsfarlig så fort den träffades av tysk eld. Både ammunition och bränsle var placerat på ett sätt som gjorde riskerna mycket större än nödvändigt, ungefär som bränslet på de japanska hangarfartyg som sjönk till botten under slaget vid Midway.

Oljudet under gång var öronbedövande och växellådan måste bytas ut efter 100 mils användning. Banden som drev vagnen var känsliga för beskjutning och andra skador. Även när de tyska pansartrupperna tvingades till reträtt – som vid slaget vid Kursk – var de ryska förlusterna mycket större. Det gällde även när den tidvis haussade T34 var inblandad i striderna.

I boken görs också jämförelser med dagens krig i Ukraina. Det är inte ryssarnas kompetens som resulterat i framgångar utan numerären och tillgången, så här långt, på reserver och ny utrustning. Om Ryssland haft en i egentlig mening kompetent försvarsmakt hade kriget kunnat sluta som många fruktade på hösten 2022. Nu var det inte fallet och därför överlevde Ukraina, trots att även Kievs styrkor alltför ofta präglas av rysk taktik och landets traditionella syn på människolivets värde.

För den som kan överse med ett antal stilistiska tveksamheter är ”Rysslands Militära fuck-ups” en riktigt läsvärd bok om ett deprimerande men intressant ämne. Ett ämne som sedan februari 2022 tyvärr åter igen blivit högst relevant.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun