Mats Fält: JFK v yttrandefriheten

Det pågår en intensiv debatt om yttrandefriheten på nätet. Många som står till höger hävdar att deras åsikter stängs ute från trånga åsiktskorridorer, antingen genom att enskilda inlägg censureras eller genom att de själva blockeras från att kunna bidra med material. Trots de ofta dåliga erfarenheterna av att låta offentliga myndigheter sätta gränser för debatten har även amerikanska högerföreträdare, bland andra senatorn Josh Hawley från Missouri, argumenterat för just det.

En bok som visar hur det kan gå till när myndigheter ges ansvar för att sätta yttrandefrihetens gränser är Paul Matzkos  ”The Radio Right” (Oxford University Press, 2020). Man skulle kunna tro att den handlar om hur Rush Limbaugh och hans kollegor fick pratradion att bli en viktig kraft bakom högerns renässans under Reaganeran. Matzkos bok beskriver dock det krig om yttrandefriheten i etern som utkämpades ungefär 20 år tidigare. Kriget mellan Kennedyadministrationen och de allt mäktigare högerdebattörer som vann framgångar redan under början av 1960-talet.

Under första halvan av 1900-talet var den organiserade liberala högern mycket svag i traditionella media i USA. Ett undantag blev tidskriften National Review, grundad 1955 av publicisten William F Buckley. Den förblev dock länge något av ett tämligen elitistiskt intellektuellt reservat. Buckley var förvisso briljant men inte alltid överdrivet folklig. I övrigt var utrymmet för mer kvalificerad konservativ debatt begränsat.

De segregationistiska demokraterna i södern stod ibland till höger i andra frågor men de var inget ideologiskt medvetet block som utmanade den dominerande mittenpolitik som bedrevs i Washington DC. Tvärtom var de tryggt förankrade i det Demokratiska partiet och var inga naturliga allierade till republikanerna i norr, som var främmande för rastänkandet.

 Det som hände i samband med Kennedys valseger 1960 var att makteliten plötsligt noterade att en mängd högerdebattörer börjat erbjuda sina program till mindre privata radiostationer. Många var religiöst präglade, en del hade stor sympati för segregationen i södern, åter andra var i huvudsak högerliberala. Ett antal av dessa tidiga politiska radiopratare var enormt framgångsrika och hade en trogen publik som kunde räknas i miljoner. TV var mer reglerat och gav inte utrymme för dessa röster. Liksom senare var framgången dels ett tecken på att många medborgare saknade konservativa alternativ, dels ett resultat av att de stora TV-bolagen och statliga NPR arbetade inom ungefär samma åsiktskorridor. Att sända TV var inget alternativ för högerns sympatisörer – den möjligheten var blockerad.

I samband med valkampanjen blev det tydligt att dessa nya röster i etern hade ett betydande genomslag. Imponerande kampanjer mot nedrustningsförslag och samarbete med öst i form av ökad import, av bland annat polsk skinka, drogs igång och chockade den nya administrationens företrädare. Tidigare hade man i ledande kretsar avskrivit de flesta högerföreträdare, med undantag för Buckley och några till, som representanter för reaktionära idéer från ett annat århundrade. Nu blev de plötsligt ett politiskt problem som på allvar hotade det Demokratiska partiets maktställning.

Administrationen initierade ett projekt som skulle minska de oliktänkande radiorösternas inflytande inför kommande val. Genom ett i huvudsak dolt samarbete mellan de tidigare helt dominerande protestantiska kyrkorna, fackföreningsrörelsen och det Demokratiska partiet rullades ett ambitiöst program fram. Det handlade om att utnyttja reglerna om rättvisa i etern för att tvinga radiostationer att avboka talare med fel politisk inställning. En metod var att kräva gratis repliktid för de som kunde påstås ha blivit angripna av någon debattör, något som kunde bli mycket dyrbart i längden. När radiostationernas tillstånd skulle förnyas tog denna process misstänkt lång tid just för de stationer som inte ville acceptera kraven på politisk likriktning. Både försenade tillstånd och, i värsta fall, avslag resulterade i många fall i ekonomisk ruin för ägarna av verksamheten.   

Genom att samarbeta intimt med den ansvariga myndigheten FCC, kunde man utnyttja den ofta otydliga lagstiftningen för sina egna syften. Protesterna mot stationer som inte ville vika sig kom från kyrkor, fackföreningar och särskilda opinionsgrupper – på det sättet blev det mindre tydligt att målet var uttalat politiskt. Inga inlägg från vänster ifrågasattes. Parallellt användes skatteverket för att sätta press på radioföretag som inte ville ändra sitt urval av politiska debattörer. Revisioner genomfördes och långdragna och kostsamma juridiska processer sattes igång.

Effekten blev imponerande. Flera debattörer som spridit sina budskap genom hundratals stationer fanns efter några år bara kvar på några tiotal. Facket uppskattade den minskade kritiken mot sin verksamhet och de mer traditionella kyrkorna såg hotet från mer fundamentalistiska och högerorienterade kyrkor minska. Få republikaner reagerade på kampanjen eftersom partiet fortfarande såg med skepsis på många av kollegorna till höger. Det fanns ännu ingen etablerad stor allians mellan högerkristna, konservativa på landsbygden, företagarintressen och libertarianer. De historiska och sociala klyftorna utgjorde fortfarande ett alltför stort hinder.

Till slut läckte planerna för kampanjen mot de avvikande radiorösterna ut, vilket orsakade en viss uppståndelse. Det var svårt att dölja de uppenbar politiska avsikterna med operationen. Historien har dock avsatt förvånansvärt få spår i litteraturen om perioden. Många amerikanska mediaforskare har mer eller mindre medvetet undvikit att skildra detta tydliga exempel på hur intressegrupper med statens hjälp, effektivt kan begränsa yttrandefriheten i en modern västerländsk demokrati.

Nixon försökte göra ungefär som Kennedy, fast i betydligt mindre skala. Det bidrog till att en del demokrater började ifrågasätta sitt partis tidigare agerande. Jimmy Carter, vars liberala insatser sällan uppmärksammas, medverkade till att de otydliga reglerna för rättvisa i radio avvecklades och ersattes av ett betydligt mer tydligt system, med garanterat utrymme för olika åsikter. Reagans FCC byggde vidare på Carters reformer och säkrade framtiden för Rush Limbaugh och hans kollegor.

Även dagens högerdominans i talad radio i USA är en konsekvens av underläget i övrig media, även om Fox News ändrat balansen. Högerliberaler retar sig ofta på NPR eftersom utbudet fortfarande är så tydligt vinklat. Skillnaden jämfört med 1960-talet är att presidenten inte längre kan inleda en effektiv klappjakt på de radioröster som inte är tillräckligt positiva till den förda politiken – annat än i form av verbala attacker.

Det återstår att se vad som händer om demokraterna på allvar driver sina krav på politiskt styrd rättvisa i media – eller om högerns nya sympati för att använda staten för att skydda yttrandefriheten ger praktiska resultat. Spåren borde avskräcka från sådana initiativ.        

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun