Mats Fält: Jonas och Marine fixar elen

Ibland är politik lite konstig. Som när den populistiska yttersta högerns främsta representant i Europa stenhårt driver samma fråga som folkhemssocialismens man i europavalet – Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt. Marine Le Pen ser ”frankrikepriser” på el som en jättebra idé. Stäng gränsen och låt billig kärnkraft rädda de egna medborgarnas ekonomi. Sjöstedt vill göra detsamma med ”sverigepriser” på el här hemma. Fast här baseras det tänkta priset främst på billig vattenkraft.

Det låter bra men är förstås mer komplicerat. Poängen med en europeisk fri marknad är att den ger större möjligheter att ta till vara nya idéer, som bland annat driver på utvecklingen mot minskade utsläpp. Om vi åter igen delar upp EU i nationella marknader förlorar vi den fördelen. Kortsiktigt kan dock Marines och Jonas idé ge lägre elräkningar för oss.

Att fru Le Pen vill se det mesta i ett snävt nationellt perspektiv är inte så konstigt. I Sjöstedts fall är det snarare än nationalism lusten att styra marknaden som förklarar entusiasmen. Fri konkurrens har liksom aldrig varit Vänsterpartiets grej. Dessutom är frågan känslig eftersom ett nytt program snart ska behandlas på partiets kongress. Då kan det vara smart att framstå som fiende till de stora och dumma energibolagen.

När Sjöstedt intervjuades av ekoredaktionen i P1 lördagen 27 januari om sin nygamla karriär som EU-parlamentariker ägnades mycket tid åt hur Bryssel ska lösa våra miljöproblem. Som vanligt beskrivs EU som ett nyliberalt monster som offrar både människor och miljö på kapitalismens altare. Alla som lyssnat mer än 30 minuter på president Macron eller den franske industrikommissionären Thierry Breton vet att det inte är sant. EU håller redan på att i rask takt montera ned de regler som ska garantera fri konkurrens och i stället bygga upp omfattade regelverk som tillsammans med växande subventioner undergräver rättvisa, utvecklingskraft och tillväxt. Handelshindren blir åter igen fler och tullarna kommer tillbaka – denna gång motiverade med miljöargument.

Sjöstedt menade att konkurrensregler och begränsningar av statsstöd hindrar utvecklingen av miljövänliga processer och produkter. Det låter sympatiskt att marknadens principer inte ska få hindra utvecklingen. Det måste vara viktigare att rädda världen än att hålla Hayeks, Friedmans och Bastiats lärjungar på gott humör.

Det stora problemet med hans resonemang är att han missar hela poängen med marknaden. Det är just förmågan att på ett begåvat sätt lösa problem som är så värdefull. Det är när människor med olika idéer får chansen att pröva sig fram som det händer bra saker – både för medborgarnas plånböcker och miljön. Detta kräver starkt skydd för äganderätten, rimligt låga skatter, enkla och få regelverk och en positiv syn på företagande och entreprenörskap. Helst också låga tullar som gör att vi kan dra nytta av goda idéer även från andra länder.

Det stöd till miljöutveckling som Sjöstedt talar om handlar om att satsa ännu mer på subventioner till de företag som är bäst på att tigga pengar i Bryssel. Det är ofta inte de företag som är bäst på att utveckla den nya teknik som vi så väl behöver. När USA satsar enorma belopp på subventioner till de som känner rätt personer i Washington DC så är det ett problem – inte ett exempel att ta efter även i vår del av världen. Dessutom blir ofta en effekt av subventionspolitiken att små länder har svårt att konkurrera när julklapparna ska delas ut till de företag som har mest resurser för att argumentera för sin sak, i de stora ländernas huvudstäder och Bryssels kilometerlånga korridorer. EU har redan förlorat många arbetstillfällen till USA på grund av dels alltför entusiastiskt införande av nya regelverk, dels illojal amerikansk konkurrens i form av subventioner och orättvisa regler för upphandling. Här är för närvarande Biden och Trump ungefär lika goda kålsupare.

Staten ska inte driva företag eller välja ut vinnare och förlorare på marknaden. Det är när staten gör det som hundratals bensinmackar slås ut av onödiga krav på etanolpumpar eller projekt som Stålverk 80 slutar i pinsamma misslyckanden på skattebetalarnas bekostnad. Den som verkligen tar miljöproblemen på allvar bör slå vakt om den fria konkurrensen – inte köpa de franska planerna på industripolitik i stor skala dirigerad från Bryssel, med en viss på hemmaplan alltmer trängd president i förarsätet. Det har hittills alltid slutat illa. Att Jonas och Marine redan är överens om elen borde vara ett varningstecken.

Brigitte borde be någon i sin familj prata med maken om hur saker faktisk fungerar i verkligheten. Släkten driver sedan fem generationer tillbaka en uppskattad chokladfabrik i Amiens – ”Jean Trogneux”.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun