Mats Fält: Kanariefågeln vaknade redan 1986

Det finns flera anledningar att återkomma till Hans-Gunnar Axbergers bok ”Statsministermordet” (Norstedts 2022). Inte för att få lösningen på mordgåtan men för att boken innehåller en mycket noggrann – och välformulerad – redovisning av hur det kunde gå så fruktansvärt fel. Axberger kan ämnet – han var 1996–1999 ledamot och huvudsekreterare i den statliga Granskningskommissionen. Det mesta blev fel, konstigt eller gjordes alltför sent. Chocken och ovanan vid terrorangrepp förklarar en del men kan på intet sätt ursäkta den fatala kortslutning som drabbade det svenska samhället efter mordet.

Ofta fanns det faktiskt tydliga riktlinjer för hur saker skulle skötas och även besked om hur kompetensen var fördelad mellan polis, domstolar och regering. Trots detta frångicks regelverket vilket kunde framstå som handlingskraftigt i det korta perspektivet men skapade stora problem när utredningen visade sig ta allt längre tid. Regelverket krockade med det som faktiskt gjordes och den otydliga ansvarsfördelningen gjorde det svårt att backa tillbaka till det som borde varit utgångspunkten redan i mars 1986. Det är lätt att göra fisksoppa av ett akvarium men väldigt svårt att göra tvärtom.

En fråga som inställer sig är varför inte landet reagerade tydligare på det pinsamma misslyckandet – både kaoset på mordnatten och utredningen som aldrig lyckades gå i mål? Ett övertydligt exempel på att folkhemmet inte fungerade som det var tänkt. Här fanns kanske en chans att ta tag i det som idag gett oss klanvåld, rekord i skjutningar och omfattande välfärdsbrottslighet. Axberger redovisar många exempel på när befattningshavare på viktiga poster, mot bättre vetande, tolererar uppenbara regelbrott. Något var riktigt fel redan då – annars hade inte utredningen kunnat sluta på ett så pinsamt sätt. Kanariefågeln i gruvgången vrålade för full hals men alltför få orkade – eller vågade – lyssna.

En annan reflexion handlar om synen på historien. Tidvis har det talats om att Frankrike och Sverige varit begåvade med den minst effektiva högern. Partierna vann sällan val och lyckades inte åstadkomma särskilt mycket när det trots allt hände. Jag trodde – trots att jag kunnat följa utvecklingen i realtid – att palmeutredningen var ett exempel på motsatsen. Ett exempel på hur högern med Anders Björck i spetsen verkligen straffade regeringen för den katastrofala hanteringen av affären.

Axberger påminner om att det inte alls var fallet. Socialdemokraterna kom undan osannolikt lindrigt efter konfrontationen i konstitutionsutskottet – tonläget var högt men de borgerligas agerande lämnade mycket i övrigt att önska. Frågor följdes inte upp konsekvent och många självklara angreppslinjer lämnades outnyttjade. Det borde varit omöjligt för regeringen att överleva villospår, rättsövergrepp, myndigheter i öppen konflikt, smuggling, olaglig avlyssning, privatspanande politiker, kriminella polischefer och ett otal andra osannolika inslag i historien. Trots det stod Socialdemokraterna som segrare när dimmorna skingrades. Borgerligheten hade bara dragit nitlotter.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun

Axbergers Statsministermordet har tidigare recenserats i Svensk Tidskrift