Mats Fält: Karusellen snurrar vidare

När svenska media ska beskriva det politiska livet i USA blir det ofta fel. En av förklaringarna är de etiketter man sätter på olika aktörer. Den verksamheten styrs allt som oftast av den gamla vanliga principen att allt läskigt finns till höger på den politiska skalan. Ett tag var ”extremt konservativ” så vanligt att orden började bli meningslösa.

Eftersom det ofta handlade om politiker som var lojala med Trump var ibland den ideologiska logiken mycket bristfällig. Trump är ingen ideolog. Han vill vinna val och stå i centrum – allt annat är underordnat. För att undvika problem vill han helst inte ge sig in i besvärliga frågor. Ett exempel är de ofta kostsamma offentliga sociala trygghetssystemen. Här behövs det seriöst reformarbete men Trump avvisar kategoriskt allt tal om större förändringar, trots att det egentligen är nödvändigt för att bromsa budgetunderskotten. Utrikespolitiskt har han en osund förkärlek för auktoritära ledare och tror att tullar är bra för ekonomin. Är man ”extremt konservativ” om man inte vill hålla hårt i skattebetalarnas pengar, inte förstår att Putin är en diktator och tror att tullar är en bra idé? Man är möjligen en ”extrem MAGA-lojalist”, men knappast något som har en koppling till varken liberalism (i europeisk mening) eller konservatism.

Merete Mazzarella skrev nyligen en läsvärd understreckare i Svenska Dagbladet som har en koppling till denna begreppsförvirring. I artikeln konstateras att många väljare av något enskilt skäl blir anhängare av ett parti – ofta på grund av något man varit med om, engagerat sig särskilt för eller på grund av någon man känner – för att sedan ofta köpa resten av partiets politik. Det gäller även när de andra åsikterna som står i partiets program varken stämmer överens med de egna eller bildar en logisk helhet. För många Trumpväljare tycks det räcka med att kandidaten tycker något för att den åsikten ska bli accepterad. Eftersom Trump så ofta struntar i fakta och drar underliga slutsatser blir resultatet en konstig sörja av halvkokta politiska ställningstaganden. De nymoderata väljarnas morgonrutin när man var tvungen att läsa DN-debatt för att ha koll på partiets senaste snilleblixt – som att kollektivavtal var briljant och statligt ägande alldeles utmärkt – var ingenting jämfört med de vurpor Trump regelmässigt presenterar för sina anhängare.

Det är alltid viktigt att tidigt ta kontrollen över bilden av motståndaren. Den nye talmannen i representanthuset, Mike Johnson från Louisiana, möttes i USA av en massiv mur av snabbt tillyxade karikatyrer av sin politiska gärning. Mycket var korrekt men inte till exempel att han skulle ha varit medlem av den ursprungligen ytterst seriösa men numera trumpifierade gruppen Freedom Caucus. Det hade varit enkelt att kontrollera men saklighet var inte poängen. Hans stöd för ifrågasättandet av valresultatet 2020 överdrevs också. I huvudsak handlade det om rimlig kritik mot ändrade röstningsregler som infördes i ett mycket sent skede. I övrigt är Mike Johnson en högst normal högerrepublikan som står för även sina socialkonservativa åsikter. Det senare uppskattas nog av de väljare som ibland känner sig mer som exploaterade än representerade.

En del av aktörerna bakom avsättningen av Kevin McCarthy som talman är mer galenpannor och artister än politiker men det fanns också ett genuint missnöje i mer seriösa kretsar. Löften om att ta större hänsyn till partigruppens åsikter förverkligades inte och fler än de längst ut på högerkanten tyckte att politiken blivit alltför urvattnad. Vissa reformer av gruppens arbetsformer framstår som högst rimliga. Det är inte sunt att en enda person har alltför mycket makt och de valda måste ha en rimlig chans att påverka de förslag gruppen gemensamt ska försvara. Väljarna förväntar sig att man försöker nå lite längre, trots en lövtunn majoritet, demokratisk majoritet i senaten och Bidens hotande veto. Talmannen har stor makt men den som tappar kontakten med fotfolket får svårt att behålla ämbetet.

I Spectators podd ”Americano” konstaterade de medverkande i veckan att maktskiftet på talmansposten varken var oväntat eller svårt att förklara. Här hemma har det mest skildrats som ett kaos tryfferat med en clownparad, med Matt Gaetz från Florida som det tydligaste exemplet på det senare. Riktigt så enkelt var det nog inte.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun