Mats Fält: Kriget och verkligheten

När blir det på riktigt? När tar politiken och de system som ska värna vår trygghet signalerna om hot och krig på allvar? Det krävs uppenbarligen väldigt mycket för att få språkbruket och budgetprioriteringarna att gå någorlunda i takt. Att det inte är första gången det händer borde inte fungera som ursäkt, snarare tvärtom. Det faktum att historien upprepar sig duger varken som förklaring eller undanflykt. Vi vet att det ofta bara blir mycket värre om vi inte reagerar i tid. Det är inte överdriven alarmism som får Putins Ryssland att gå över alla gränser, både bildlikt och bokstavligt. Det är anpassning, otydlig retorik och uteblivna seriösa satsningar på försvaret som är det riktigt farliga.

Idag talar de flesta demokratiska ledare i väst klarspråk, även om slutsatserna i länder som Österrike och Schweiz fortfarande inte är anpassade till den nya verkligheten. Stödet för Ukraina är massivt och vapenleveranserna fortsätter, även om det går för sakta och innebär stora krav på flexibilitet när så många olika system ska integreras och förhoppningsvis på sikt samverka på ett effektivt sätt. Besluten om vapenhjälp har malts fram i pinsamt långsam takt, nya stoppklossar har ständigt lagts i vägen för nästa kategori vapen och inte minst Tyskland har lagt ned en enorm energi på att förklara varför det bästa tydligen är ett långt och blodigt krig, där Ukraina bara får lagom mycket stöd mot den ryska invasionen. När det till slut ändå blivit leveranser av både robotar och stridsvagnar framstår bromsandet av nödvändig hjälp mest som ett cyniskt spel med ukrainska liv. Ukraina strider för Europa och våra ideal. Med vilken rätt begränsar vi deras möjligheter att värna sitt land och sina medborgares liv?

Josh Hawley, republikansk senator från Missouri, gick i veckan emot ytterligare amerikanskt stöd till Ukraina. För inte så länge sedan såg han samma stöd som en självklart högprioriterad uppgift för den mäktigaste stormakten. Ett av Hawleys argument är att USA inte har råd – infrastrukturen lämnar alltför mycket i övrigt att önska. Ett annat är säkert att han vill vinna stöd bland väljare som prioriterar mer närstående och akuta problem framför demokratins överlevnad. Det sista handlar om att Europa – som vanligt – inte tar sin del av ansvaret. Bristande insikt om situationens allvar i Europas huvudstäder är inget bra argument för att minska stödet från USA men det är ett problem som måste åtgärdas. Europa ger stora summor till Ukraina men USA gör fortfarande mer och det finns ingen logik som kan försvara denna obalans. Det är vårt grannland, vår kontinent och vi som i första hand har underlåtit att se om vårt hus. Det är Europas länder som frivilligt blivit beroende av rysk energi, bara reagerat halvhjärtat på Rysslands övergrepp mot sina grannstater och dessutom låtit övergreppen bli argument mot att integrera samma stater i EU och NATO. Att Ukraina har många problem, varav korruptionen är ett av de allvarligaste, är ett faktum men det är inget argument för att vare sig tidigare eller nu stänga landet ute från det samarbete västerut, som det så tydligt vill bli en del av.

Ännu ett exempel på hur långt avståndet mellan tydligare retorik och haltande praktik är hittar man i rapporterna från försvarsmakterna i Storbritannien och Tyskland. Frankrike verkar ha klarat av att behålla sin militära kapacitet på en mer rimlig nivå, trots de dyrbara satsningarna på det egna kärnvapenprogrammet. Om de gamla fienderna Berlin och London skulle hamna i krig igen är ett fullt rimligt utfall walk over – från båda sidor. En hög amerikansk militär konstaterade nyligen att Storbritannien knappt längre kan betraktas som en seriös militärmakt med kapacitet att göra skillnad på slagfältet. När landet levererat de utlovade Challengerstridsvagnarna till Kiev kommer man att ha bekymmersamt få egna kvar. Diskussionen om de brittiska försvarsanslagen indikerar att alla vet vad som behövs men inte ens den uppskattade försvarsministern Ben Wallace tror att det kommer att bli någon positiv förändring inom de närmaste åren. Fortfarande väger andra prioriteringar alltför tungt, trots kriget i Ukraina.

Tysklands försvar har länge mest producerat pinsamma reportage om fordon som inte fungerar, flygplan som inte kan lyfta och fartyg som är i akut behov av reparation och modernisering. Artiklarna om de förvisso moderna pansarvagnarna av modellen Puma, varav de flesta var omöjliga att använda, gjorde ingen glad. Situationen verkar inte ha blivit särskilt mycket bättre ett år efter Putins invasion, trots förbundskanslerns stora tal, utlovade rekordstora ökningar av försvarets budget och ständigt återkommande påminnelser om hur allvarligt läget är och om att Tyskland nu ska ta sitt ansvar för kontinentens säkerhet på allvar. En försvarsminister senare har många slutat hoppas trots att läget är minst lika allvarligt som i februari 2022.

Vi påminner oss gärna om att människan är ett intelligent djur med en fantastisk förmåga att anpassa sig till nya omständigheter. Ibland verkar dock vår förmåga till självbedrägeri och att låtsas som om delar av verkligheten helt enkelt inte existerar, vara mer relevanta exempel på hur vi faktiskt fungerar. Igår umgicks jag med en liten pojke som antagligen tror att han inte finns när han gömmer sig bakom en kudde. Det är en kul och spännande lek. Pojken är 13 månader gammal. När leken leks av vuxna som borde ta ansvar är det inte lika roligt.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö kommun