Mats Fält: Läsvärt omtag

Hur ofta är det meningsfullt att återkomma till andra världskriget? I år är det 80 år sedan kriget slutade. Ibland är det uppenbart att vi kunnat klara oss utan både böcker och filmer som upprepar teman som redan tröskats igenom alltför många gånger. Det innebär inte att kriget saknar relevans – både som historisk kunskap och referensyta för saker som händer även i vår tid, inte minst i Ukraina.

”Andra världskrigets 20 största strategiska misstag” (Lind & Co, 2023) har en titel som kunde varit en varningssignal men innehållet är betydligt intressantare än man kunnat vänta sig. Boken som sammanställts av redaktörerna Jean Lopez och Olivier Wieviorka innehåller 20 kapitel som tar sig an delar av krigets historia som både är relevanta och stimulerar hjärnan. Ämnena berör både klassiska problem som ofta återkommer och andra som inte så ofta tas upp i sammanhanget. Det handlar alltså inte bara om amerikanskt hjältemod, D-dagen och tyska pansarförband.

Ett problem som återkommer i flera läsvärda kapitel är Italien. Med undantag för till exempel Sardiniens imponerande insats under Krimkriget, har Italien som bekant inte rosat slagfälten under senare tid. De lyckades faktiskt producera flera utmärkta vapensystem inför andra världskriget men de producerades i alltför korta serier för att på allvar kunna påverka konfliktens utgång. Mussolinis bombastiska tal om det nya romerska imperiet motsvarades aldrig av seriösa satsningar på landets försvar.

De tyska historikerna Felix och Roman Töppel skriver om Hitlers orealistiska bild av Italien. Diktatorn blev imponerad av Mussolinis maktövertagande 1922 och förstod alltför sent hur svagt landet faktiskt var. Förutom Italiens misslyckanden på slagfältet i Nordafrika skapade den tyska besvikelsen dålig stämning i alliansen. En konsekvens blev att koordineringen av insatserna ofta var bristfällig eller saknades helt. När Italien försökte reparera sitt anseende genom det katastrofala angreppet på Grekland kom det som en överraskning för Berlin, som senare var tvunget att kratsa Mussolinis kastanjer ur elden.

Någon cynisk brittisk företrädare ska ha sagt till Ribbentrop, som var ambassadör i London innan han blev utrikesminister i Berlin, att det nu var Tysklands tur ”att ta hand om Italien”.

Bristande samordning mellan axelmakterna är ett återkommande tema i boken. I praktiken förde de tre ledande länderna till stor del parallella krig. Det uppenbara exemplet är Japans fred med Sovjetunionen som bestod trots Tysklands anfall österut i juni 1941.

Ett annat exempel på feltänkt italiensk strategi är Malta. Ön erövrades aldrig av axelmakterna vilket skapade enorma problem för försörjningen av Rommels armé i Nordafrika. Liksom när Göring aningslöst lovade att hans flygvapen skulle krossa den inringade allierade armén i Dunkirk eller förse Stalingrad med förnödenheter, var tanken att det italienska flygvapnet skulle lösa problemet. Det genomfördes många flyganfall mot ön men resultaten blev pinsamt små. Bomblasterna var av någon anledning väldigt begränsade och sprängverkan bristfällig. Malta kunde fortsätta att underminera Rommels krigföring genom att det brittiska flyget på ön sänkte en stor del av de fartyg som var på väg med livsviktiga förråd till Afrika.

Ett annat exempel på bristfälligt strategiskt tänkande är Japans krig i Kina. Kineserna hotade aldrig kejsardömets position i landet i på allvar men kriget krävde stora resurser och tog aldrig slut. Japanernas brutalitet ökade motståndsviljan i stället för att knäcka den. Den franske militärhistorikern Benoist Behans huvudpoäng är att Japan aldrig hade en tydlig plan för operationerna i Kina. Vad var målet – hur skulle en ”seger” definieras? Eftersom landet var enormt och de japanska resurserna begränsade blev resultatet ett planlöst och dyrt försök att släcka bränder. En sista stor offensiv genomfördes under 1944. Den var framgångsrik men kom för sent för att påverka utgången av kriget.

Även de allierade genomförde ett antal operationer som i efterhand kan ifrågasättas. Ett exempel är landstigningen i Dieppe som blev ett dyrbart misslyckande. Den franska krigshistorikern Pierre Grumberg ifrågasätter i sin artikel om den till slut hade något värde som övning inför större liknande företag. Det är annars det vanliga förklaringen till att det över huvud taget genomfördes.

En annan operation som sällan diskuteras är invasionen i Nordafrika. En av bokens redaktörer, Olivier Wieviorka, frågar sig om det inte egentligen var en omväg till det egentliga målet – invasionen av Västeuropa. En tidigare genomförd invasion av Frankrike hade kunnat ge de västallierade en starkare ställning i Centraleuropa efter krigsslutet. Nu försenades den stora satsningen i väster och marschen vidare norrut via Sicilien tog tid och blockerades slutligen av tyskarna norr om Rom.

”Andra världskrigets 20 största strategiska misstag” är klart läsvärd och påminner bland annat om delar av kriget som ofta glöms bort. Boken påminner också om att andra beslut hade kunnat påverka resultatet både i Europa och Asien. Det som idag kan framstå som både logiskt och självklart hade kunnat få ett helt annat förlopp.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun