Mats Fält: Livet före Hanoi
Politikermemoarer blir sällan bra. Antingen tenderar de att bli utslätade historier som ängsligt undviker just det läsarna är ute efter att få veta – alternativt driver de en tes som ska resultera i pinsamheter för tidigare motståndare. Att vara ute efter hämnd stimulerar säkert skrivandet men förhöjer sällan läsupplevelsen.
Jonas Sjöstedts ”Allt kommer att bli bra” (Albert Bonniers Förlag, 2021) är inte en sådan bok. Den är riktigt bra. Hur mycket av äran som tillkommer pressekreteraren Jessica Nordh, som skrivit tillsammans med Sjöstedt, är oklart.
Däremot är det ingen alldeles lyckad idé att låta de två medförfattarna turas om att stå för ordet. Ibland ger det intressanta perspektiv på partiets inre liv men fler gånger skapar det förvirring och återkommande funderingar om vem som egentligen står för vilken del av budskapet. Testa inte den här modellen hemma.
Boken är en trevlig och stundtals dramatisk genomgång av de senare årens svenska politiska historia. Även undertecknad, som följer utvecklingen på gränsen till alltför noga, slås av hur många incidenter och utspel som redan börjat försvinna in i historiens dimma. Mycket handlar om balansgången mellan att vara en modern version av ”kamrat fyra procent” och ett parti med både självrespekt och egna åsikter. Vänsterpartiets segrar i de återkommande budgetförhandlingarna skildras i detalj. Ibland blåser Sjöstedt upp resultaten väl mycket. Samtidigt är det alltid svårt att veta hur tacksamheten för olika genomförda förslag egentligen borde fördelas. Regeringen var inte alltid hårda motståndare till Vänsterpartiets idéer – ibland kunde Sjöstedt säkert ha kunnat pressa den ännu längre.
Boken är Sjöstedts memoarer om tiden som partiledare. Den är också något annat. Den är en hyllningsskrift till Ulla Andersson, partiets tidigare ekonomiskpolitiska talesperson. Jonas Sjöstedt har ibland svårt att i ord uttrycka sin enorma uppskattning av denna kloka, flitiga, tuffa och sympatiska kollega. Som tidigare klubbkamrat med det senare kommunalrådet i Gävle i bordtennisklubben IK Kometen i Bollnäs, tror jag att han har rätt. Redan i den lilla hälsingekommunen var Ulla en ovanligt strävsam och ambitiös person. Man kan tycka mycket om den förda politiken men få kan ifrågasätta att Ulla Andersson tog sin uppgift på allvar.
Det jag saknar i boken, vilket är typiskt för böcker skrivna av vänstersocialister, är en mer grundläggande beskrivning av vilket samhälle Jonas Sjöstedt faktiskt vill skapa. Lite högre bidrag och lite fler regler är inte problemet. Hur ska det som aldrig någonsin fungerat kunna bli både demokratiskt och blomstrande i just vårt lilla land? Partiprogrammet är tydligt – socialismen ska ersätta vår nuvarande marknadsekonomi. Här förblir Sjöstedt oss svaret skyldig. Det är synd. Den före detta partiledaren skulle säkert ha mycket intressant att säga.
De interna konflikterna i partiet hanteras men striden om hedersvåld får inte den plats den förtjänar. Det blir uppenbart att Amineh Kakabaveh inte bara var medias älskling utan också ovanligt dålig på samarbete. Hon har ibland uttryckt åsikter om kriget i Ukraina och diktaturens Venezuela som skämmer bilden av den modiga politikern som strider för utsatta människor. Det tillhör politikens ironier att Liberalerna och Vänsterpartiet, för vilket den demokratiska centralismen länge varit en trossats, är de av de gamla partierna som har mest problem med bångstyriga egna aktiva.
Däremot verkar Sjöstedt numera vara tydlig på allvar när det gäller motståndet mot diktaturer, även när de försvarar sin makt med vänsterretorik. De avsnitt som handlar om detta i partiet ofta känsliga ämne präglas av klarspråk utan undanflykter. Ungefär som den utmärkta artikel om kriget i Ukraina som han nyligen publicerade i Dagens Arena.
En och annan underhållande anekdot och randanmärkning får också plats i ”Allt kommer att bli bra”. Ett exempel är talet i Malmö om miljöproblem. När Sjöstedt nämner risken för att det moderata skyltfönstret Vellinge kommun skulle sjunka i havet som ett varnande exempel ger det inte avsedd effekt. Publiken jublar.
Sjöstedt hinner också med att kommentera en kollegas utländska kärleksäventyr och ett intressant samtal om Österrike-Ungerns fall med talmannen under en av delicatorundorna efter valet 2018.
Kort sagt – boken är ett ovanligt bra exempel på partiledarmemoarer och ett värdefullt bidrag till samtidshistorien. Läs den.
Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun