Mats Fält: Machiavelli från Vallentuna

Machiavelli från Vallentuna Det värdefullaste med äldre historia är att kunna ta ställning till olika problem och lösningar, utan att behöva ta något som helst ansvar för konsekvenserna. Det är då historia blir spännande på riktigt. När vi tar den på allvar. Tidvis är operationen komplicerad och positionerna måste ibland omprövas, även om den valda skyttegraven är bekväm. Var Lincoln en hjälte eller främst en person som egentligen ville deportera alla svarta och slängde politiska motståndare i fängelse? Var Napoleon en stor reformator trots en miljon döda landsmän och det cyniska mordet på den unge hertigen av Enghien? Var Gustaf Wasa en frihetshjälte eller vår egen folkhemska version av Idi Amin?

Jag lutar åt att se kungen som en tyrann och motståndaren Nils Dacke i ett mer sympatiskt ljus. Dacke var emot skatter, tullar, tvångsreformation och envälde. Eller hade han egentligen en betydligt mindre sympatisk roll i vår historia? Kungen var ungefär lika grym som Karl Knutsson Bonde, som också under sin omtumlande karriär till slut hade hundratals liv på sitt, uppenbarligen mycket rymliga, samvete.

Den finländske historikern Heikki Ylikangas bok ”Gustav Vasa och hans fiender” (Lind & Co, 2022) är besvärlig. Den tvingar oss som vallfärdat till Dackes fäste Kronoberg och hans staty i Virserum, att tänka en gång till. Det är dock en både nyttig och givande utmaning. Att med tvång tvinga på ett land en ny religion förblir en dålig idé. Däremot falnar Dackes hjältegloria och kungens brott blir mer del av ett historiskt mönster än unika skändligheter. Grymheten består men det var en ond tid inte bara i Norden.

Kampen mellan nationalstater och transnationella imperier var inget unikt för Sverige. Detsamma gällde konflikten mellan handelsmakter och stater – i Nordens fall Hansan. Gustav förde en kamp som motsvaras av liknande strävanden i länder som Nederländerna. I Haag var fienden habsburgarna i Madrid – i Stockholm var det unionskungen i Köpenhamn.

Detsamma gäller konflikten mellan kyrkan och nationalstaterna. Den sammanföll med reformationen i stora delar av Europa men kyrkans makt minskade överallt. De franska och spanska kungarna accepterade inte heller att få sin makt mer än i begränsad utsträckning inskränkt av påven i Rom.

Centralstatens makt växte nästan överallt även på bekostnad av adeln. Det blev lättare att centralisera makten – behovet av relativt självständiga ombud i regioner och län minskade. Gustav samlade resurser som gjorde det möjligt att kontrollera både kyrkan och ekonomin, genom egna utsedda tjänstemän. De var lojala med kungamakten, inte med påven eller de lokala adelsmännen.

Gustav Vasas sätt att möta uppror och protester är inte väsensskilt från vad som hände i andra länder. Han visade sig vara ovanligt duktig på att spela ut olika grupper mot varandra. På samma sätt som han också spelade ut Hansan mot den fortfarande överlägsna grannstaten Danmark. I ett senare skede gjorde han tvärtom – trots den under krigen uppskruvade fiendskapen till Kristian II och hans efterträdare.

Smålänningarna samarbetade inte med de upproriska adelsmännen längre norrut. Delvis för att grupperna inte förstod sitt eget bästa, delvis för att de hade motstridiga intressen. Om Ylikangas tolkning är korrekt var de ungefär lika mycket varandras fiender som de båda var motståndare till kungens nya centralstat.

Författarens bild av det stora upproret i Småland, som tidvis på allvar hotade kungens maktställning, är att det påminner mycket mer om de kontinentala bondeupproren än vi tidigare trott. De ideologiska bevekelsegrunderna har fått alltför stor plats i de skildringar som betonat kungens illvilja och falskhet. Även Dackes uppror handlade om fientlighet mot adeln och statskyrkan – mot de som la beslag på folkets egendom. Småland vill slippa kungens centralstyrning och kunna handla över gränserna i söder. Planen var inte mer komplicerad än att Stureätten åter skulle sättas på tronen – sedan skulle ett bättre Sverige skapas. När den tilltänkte pretendenten avböjde erbjudandet blev målen för kampen oklara och motivationen sjönk. Dacke tog inte chansen att ta emot hjälp från utlandet. Projektet gick sakta men säkert mot sin undergång.

I det mindre perspektivet kan man fråga sig hur någon kunde tro på kungens löften, efter att så många som lovats fri lejd eller amnesti slutat på galgbacken? Det finns en gräns för hur godtrogen man får vara när man har ansvar för andra människors liv och framtid. Varken dalkarlarna, de upproriska adelsmännen eller smålänningarna verkar ha insett att motståndaren var en inhemsk Machiavelli, som kanske inte hunnit läsa varje sida i den berömde italienarens instruktionsbok men var väldigt duktig på att tillämpa dess principer. Gustaf ljög, svek givna löften och använde propagandans alla metoder för att till varje pris behålla makten i sitt rike. Ett människoliv var inte mycket värt i Wasas rike. Ett rike som han i praktiken verkar ha betraktat som sin personliga egendom. 

Den blivande ”landsfadern” var från början inte alls så avog mot unionsmonarkin. Senare i livet försökte han ta makten även i Norge. Landets geografi var av underordnad betydelse bara Gustaf fick vara kung. Hur makten bevarades spelade mindre roll. Priset blev högt men han lyckades till slut. Inte med att skapa en stabil monarki men väl med att förankra tanken att Sverige skulle vara en självständig makt, utan fjärrstyrning från det fjärran Köpenhamn.

Gustaf Wasa var knappast en hjälte men inte heller något rovdjur. Han levde enligt sin tids seder och bruk och blev med tiden en mycket skicklig maktspelare. Kungen lyckades trots dåliga odds med sitt projekt. Om det var bra för Norden och Europa är inte lätt att avgöra. Idag är det svårt att föreställa sig hur ett fjärran Köpenhamn kunde framstå som symbol för tyranni och förtryck. Idag när hela världen vill bli danskar.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun