Mats Fält: Macron – mannen, myten, misslyckandet

Han kom som en vårvind… Nej, inte riktigt men bra nära. Åtminstone var det det intrycket han lyckades skapa, underbarnet Macron. Till och med mycket kloka kvinnor på Timbro sveptes med i vågen av entusiasm inför den unge ekonomiministern i Francois Hollandes socialistregering.

Chiracs sista liberala period varade bara i några månader – sedan fick finansministern som tagit budskapet i valrörelsen 1995 på allvar, lämna departementet. Macron var det vi alla – till skillnad från Obama som själv talade om saken – väntat på – en liberal politiker från Bastiats hemland. Äntligen! En fransk statsman som skulle driva liberal reformpolitik på riktigt.

Det blev inte riktigt så. Helt oväntat borde det inte ha varit. Det fanns till och med i Frankrike mer liberala partier att göra karriär inom för en ung man som har bråttom. Visserligen bidrog Socialistpartiet till EUs reformering under Jacques Delors men i grunden handlar partiets dröm om något annat. De liberala reformerna på Europanivå var redan då de genomfördes kontroversiella internt.

Visst finns det förklaringar till att en del av reformprogrammet inte lämnade hangaren. Covid och kriget i Ukraina har blockerat mycket som annars hade kunnat bli verklighet. Samtidigt var Macron alltid en blandning av pragmatisk liberal och fransk statskramare. Hans EU-politik handlar mycket om industripolitik – styrning, regler och lagar som ska ge byråkrater möjlighet att skapa konkurrenskraft och välstånd. Det har aldrig fungerat särskilt bra tidigare.

Inrikespolitiskt lyckades han osannolikt bra med att krossa sina motståndare. Republikanerna ligger i spillror och Socialistpartiet har varit nära döden. Ett stort antal av de tidigare maktpartiernas företrädare har anslutit sig till Macrons nya maktparti, flera har haft viktiga ministerposter. Samtidigt har extremister på båda ytterkanterna fått ett radikalt ökat inflytande. Le Pens Nationell Samling och Jean-Luc Mélenchons De okuvade (LFI) har båda blivit mycket starkare på sina mer moderata konkurrenters bekostnad.

En viktig förklaring till extrempartiernas framgångar är misslyckandet när det gäller integration och kriminalitet. Macron har hållit vackra tal om republikens värden och kampen mot kriminalitet och religiös extremism. I praktiken har alltför lite skett. För många är det mer akuta frågor än utrikespolitik och ekonomiska reformer. Om det inte är tryggt på gatorna eller i barnens skola får andra frågor stå tillbaka.

Hittills är facit av den ambitiöse unge mannens tid som president politiskt kaos och två starka extrema partier på ytterflankerna av fransk politik. De reformer som faktiskt genomförts är värdefulla men de har inte kunnat väga upp landets allvarliga problem med utanförskapsområden där brottslighet och extremism präglar samhället.

Troligen slutar det kommande parlamentsvalet med att Macrons parti drabbas av ungefär samma öde som Republikanerna och Socialistpartiet redan mött. Presidenten har säkert läst sin Machiavelli men riktiga underverk är svåra att skapa. Läget förblir dock osäkert över hela fältet. Överraskningar kan inte uteslutas.

Till vänster har alliansen mellan socialister, kommunister, gröna och Mélenchons LFI återskapats som den nya Folkfronten. Detta trots tidigare splittring och hård kritik mot LFIs sympati för Ryssland, Hamas och diverse vänsterdiktaturer. Det gemensamma programmet utlovar ett stort antal dyrbara vänsterreformer. Valkretsarna har fördelats men det utesluter inte fortsatt oro, avhopp och konkurrerande kandidater, som när alliansen NUPES gick till val 2022.

Till höger har Eric Zemmour uteslutit Marion Maréchal Le Pen från sitt parti ”Återerövring” efter att hon agerat för valsamverkan med Nationell Samling. Republikanernas ordförande har kastats ut av de egna av samma skäl, tillsammans med ordföranden i ungdomsförbundet. Det återstår att se hur många republikaner som till slut kommer att gå till val i allians med Nationell Samling.

Macrons allierade arbetar hårt för att värva fler allierade från den traditionella högern men entusiasmen är begränsad.

För den som tror att Nationell Samling går mot en självklar storseger kan det vara på sin plats att påminna om debatten inför Europavalet mellan Jordan Bardella och premiärministern Gabriel Attal. Den mycket populäre unge ledaren för Nationell Samling gjorde en mycket blek insats, ungefär som Marine Le Pen tidigare gjort i sina debatter mot Macron. De konkreta beskeden lyste med sin frånvaro. Det kommer säkert att gå bra för Nationell Samling men kanske inte fullt så bra som många tror. Bardellas besked att pensionsreformen inte kommer att rivas upp om han vinner valet lugnar marknaden men gläder knappast de egna kärntrupperna. Sänkt moms på energi kan kanske hålla entusiasmen vid liv.

Frankrike går mot dramatiska valveckor. Det var inte riktigt så här Macrons plan såg ut på våren 2017.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun