Mats Fält: Magnifikt men inte historia
Den nya filmen om Napoleon har skapat viss uppmärksamhet. Det är inte det enda exemplet på när historiska skildringar av personer eller skeden av allmänt intresse orsakat svallvågor. Det danska megaprojektet ”1864” gav också bränsle till en mycket känslofylld debatt.
Kritikerna konstaterade, helt korrekt, att många saker i berättelsen om landets katastrofala nederlag mot Preussen inte alls stämde överens med verkligheten. De ansvariga för den dyrbara produktionen försvarade sig bland annat genom att påpeka att en historiskt korrekt version hade innehållit drygt 60 huvudpersoner. Det hade varit en övermäktig pedagogisk utmaning att skapa en rimligt lång serie med de förutsättningarna.
Ridley Scott har skapat en underhållande film som lämnar det mesta av de pedagogiska ambitionerna därhän. Här härjar ”poetic licence” tämligen fritt på slagfält och i galanta salar. Man skulle kunna parafrasera en general i Napoleons brorson Napoleon IIIs armé under Krimkriget, som när han såg den lätta brigadens kavallerianfall vid Balaklava 1854 utbrast att ”det är magnifikt men det är inte krig”. Ridley Scotts ”Napoleon” är bitvis magnifik men det är inte historia.
Regissören har lagt en ansenlig del av filmens budget på ståtliga uniformer och noggrant utformade miljöer. Det är pampigt, ibland vackert och ofta fängslande att beskåda. Kejsardömets försök att återknyta till det romerska rikets symbolspråk är tydligt. Om man ändå ska stöpa om en ung och livsfarlig republik till ett stabilt kejsardöme är det lika bra att göra det rejält.
Scott förklarar egentligen aldrig varför saker händer eller hur de hänger ihop. De bara händer. Det är filmens stora brist. Det hade inte behövt förstöra det dramatiska flödet att då och då väva in några rader om politikens utveckling och den militära strategins elementa. Den okunnige förstår att Napoleon tar makten och är en mycket framgångsrik härförare men inte varför. I den här filmen anfaller inte fransmännen i kolonner, ingen berömmer den imponerande logistiken eller Napoleons förmåga att kraftsamla på ett mer effektivt sätt än sina motståndare. Möjligen förstår även den som saknar förkunskaper att kejsaren är ovanligt bra på att använda kanoner och det är förvisso en viktig poäng.
Det stör mindre att Napoleon i Scotts version av verkligheten är på plats vid Marie-Antoinettes avrättning och får besök av sin överman vid Waterloo, lord Wellington, i England. Däremot är det faktiskt korrekt att den unge tsaren Alexander I blir mycket förtjust i kejsarens stora kärlek kejsarinnan Joséphine, när Paris är ockuperat av de allierades trupper efter Napoleons första nederlag 1814.
Scott ger oss två delar av berättelsen – ett antal slag som skildras med stor dramatik men föga respekt för den historiska verkligheten och den problematiska kärlekshistorien med Joséphine. Kärlekshistorien är lättare att förstå men även där kör regissören sin egen version. Joséphine hade en betydligt större roll än den hon får spela i filmen. Hon förblev en nära vän till kejsaren även efter skilsmässan 1810.
Napoleon själv ska ha sagt att ”historien är en saga som vi kommit överens om”. Det är ytterst tveksamt om Scott hade kunnat få med sig kejsaren på sin version av sanningen. Möjligen hade han uppskattat bristen på intresse för kejsardömets mer solkiga sidor, som den till stora delar falska bilden av maktdelning, korruptionen och förtrycket mot oliktänkande.
”Napoleon” är inte historia och kunde gjorts bättre men filmen är förvisso underhållande och kan kanske väcka ett större intresse för historien bland några av biobesökarna. Om inte annat kan man fundera på vad som hänt om Napoleon hållit fast vid sin tidigare flickvän, Karl XIV Johans senare drottning Desideria.
Napoleon har aldrig upphört att fascinera. Böckerna om honom är otaliga och det lär komma fler filmversioner om hans osannolika karriär. Ett udda exempel är den pamflett som kom ut i Frankrike 1827 och beskrev hela historien som en myt. Alltför mycket i kejsarens liv påminner om antika gudasagor och berättelser om hjältar från samma period. En mer modern alternativ historia är Jean Dutourds ”Le feld-maréchal von Bonaparte” (Flammarion, 1996) där ledamoten i franska akademin funderar på vad som hänt om inte Korsika blivit en fransk ö 1769. Då hade en lika lysande karriär i det Tyskromerska rikets tjänst varit en realistisk möjlighet för den unge Napoleon.
Jämfört med de två senaste exemplen rör sig faktiskt Ridley Scott närmare verkligheten.
Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun