Mats Fält: Marschen mot Helsingfors

Det var inte bara i Tyskland och Italien som extrema ideologier kom nära makten under mellankrigstiden. Bland ytterligare exempel märks både Frankrike och Finland. Mussolini tog makten i samband med marschen till Rom redan 1922. I Finland försökte ett antal liknande organisationer sig på en marsch till Helsingfors några år senare – den gången slutade det dock i kaos och förvirring. Det halvhjärtade kuppförsöket i Paris 1934 slutade också som ett monumentalt misslyckande.

Bakgrunden till det som kunde blivit ett fascistiskt Finland beskrivs grundligt i Aapo Roselius, Oula Silvennoinen och Marko Tikkas bok ”Svart Gryning – Fascismen i Finland, 1918-44” (Lind & Co, 2018). Det var i svallvågorna efter inbördeskriget och de följande konflikterna med Ryssland som ett stort antal mer eller mindre extrema rörelser etablerades i landet. En av de viktigaste inrikespolitiska krafterna var Frontmannaförbundet som blev ett instrument för de många veteraner som ville kanalisera sin frustration över det oavslutade kriget med kommunisterna i öster. Organisationen var under lång tid en kraft som ingen finsk regering kunde bortse ifrån, om man inte ville sätta sin makt på spel.

Författarna skildrar en politisk mylla full av män med ambitioner som med kopplingar till bonderörelsen, militären och ibland den gamla aristokratin försöker göra Finland till ett auktoritärt styrt samhälle. För många radikala aktivister var motståndet mot finlandssvenskarnas inflytande också en viktig drivkraft. De ville militarisera samhället ännu mer än det redan var och cementera inbördeskrigets motsättningar mellan vita och röda. Kommunismen var ett ytterst påtagligt hot både inrikespolitiskt och vid gränsen i öster men många andra på den röda sidan hade accepterat att det borgerliga Finland vunnit kriget och blivit deras nya hem.

Lapporörelsen är den mest kända representanten för den mest radikala delen av aktivisterna. Den spelade en central roll för politiken i den unga republiken men lyckades aldrig med sina försök att ta över makten med våld. Mäntsäläupproret 1932 blev ett illa organiserat misslyckande.

De mer extrema grupperna var alltid splittrade och ägnade en stor del av sin energi åt att bekämpa varandra. Trots att flera av dem hade kopplingar till ledande företrädare för företagsvärlden och militären innebar splittringen att de aldrig blev ett akut överhängande hot mot det politiska systemet. En annan fördel för de krafter som gjorde motstånd var extremisternas oklara inställning till sina utländska broderrörelser. Tidvis var många entusiastiska anhängare av de italienska fascisterna och senare ökade stödet för Hitler men samarbetet blev aldrig tillräckligt etablerat för att få en avgörande roll för utvecklingen i Finland. Inte heller under andra världskriget uppstod någon riktigt livskraftig nazistisk rörelse i Finland. När kriget vändes till nederlag och Tyskland drevs ut ur Lappland hade stödet för rörelsen i landet redan kollapsat. Lapporörelsens efterföljare, Fosterländska Folkrörelsen, förbjöds i samband med freden med Sovjetunionen 1944.

”Svart Gryning” reder ut kopplingarna till liknande strömningar i Centraleuropa som på samma sätt präglades av erfarenheterna av kriget och missnöjet med dess resultat. Många, även intellektuella med akademiska och kulturella meriter, sökte något större och mer meningsfullt för att fylla sina liv i en omtumlande tid. För en del blev svaret ett engagemang i ofta dåligt organiserade och ideologiskt otydliga extrema grupper som inte sällan fungerade ungefär som den svenska bokstavsvänstern på 1970-talet, de förökade sig genom delning och bedrev oavbrutet bittra interna fejder. Den blandning av drömmerier, nationalism och olika varianter av fascism och nazism som kom att prägla delar av samhället blev aldrig stark nog för att ta över kontrollen.

Författarna ser flera förklaringar till misslyckandet. En var frånvaron av självklara ledare. Finland fick aldrig någon riktig motsvarighet till Mussolini eller Hitler. Segern för de vita i inbördeskriget gjorde också att frustrationen blev begränsad, hatet mot de röda bestod och östra Karelen förblev ett sorgebarn men revanschismen fick aldrig samma stöd som i Tyskland och Ungern. Stödet för en hård linje mot de inhemska kommunisterna var redan stort – här behövdes ingen kupp för att skärpa politiken. Efter inbördeskriget var stödet för utbrett inrikespolitiskt våld begränsat. De vitas seger hade tillsammans med den röda terrorn krävt tillräckligt många offer. Regeringen såg att den yttersta vänstern inte längre var något akut hot och de extrema grupperna hade svårt att samla de skaror som hade krävts för att med våld störta systemet. Skolorna gjorde en god insats när det gällde att inskärpa respekt för lagen i det uppväxande släktet. De extrema gruppernas nära kontakter med delar av landets elit underminerade också deras trovärdighet som ett radikalt alternativ.

Det var nära flera gånger men de finska fascisterna kom aldrig ända fram till Rom. Det ska vi alla vara väldigt tacksamma för.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö kommun