Mats Fält: Mayday! Mayday!

Inför det franska presidentvalet var intresset för den högerpopulistiska kandidaten Marine Le Pen stort. Det var främst vänskapen med Putin och den kritiska inställningen till EU som stod i fokus. Mindre tid ägnades åt det faktum att mannen som nästan lyckades ta Le Pens plats i slutstriden mot Macron, Jean-Luc Mélenchon från yttersta vänstern, också vurmat för Ryssland, svärmat för diktaturen i Venezuela och delar Le Pens skepsis mot EU som det idag fungerar. Stora delar av ”National Samlings” och ”Det Okuvade Frankrikes” ekonomiska politik sammanfaller dessutom. Allt till alla och räkningar som skickas till nästa generation är standard i båda partierna, samtidigt som de har helt olika syn på kriminalitet, integration och invandring.

Nu är det inte omöjligt att vi står inför en repris av maj 1981, då Mitterrand vann presidentvalet och tillsatte en regering bestående av socialister och moskvatrogna kommunister. De bedrev en orealistisk socialistiskt präglad ekonomisk politik som två år senare slutade i katastrof och en påtvingad kurskorrigering. Visumkrav infördes för utländska besökare. Frankrike levde under en tid med även andra krisregleringar som redan då borde hört till en annan tid.

Ansvaret för Mitterrands fiasko låg dels på presidenten, som egentligen inte tyckte att ekonomin skulle sätta gränserna för det politiskt möjliga, dels på en regering som helt dominerades av det franska socialistpartiet. Idag leds vänsterkoalitionen i parlamentsvalet av Mélenchons vänsterextrema parti LFI – understött av socialisterna i PS, det gamla kommunistpartiet PCF och det största gröna partiet EELV. Programmet, med 650 punkter, låter som en julklappslista där alla fått med allt de pekat på. Alla områden täcks inte av programmet men det mesta finns med. Socialisering av banker och infrastruktur i stor skala likaså. Liksom i Alleendes regering i Chile agerar PCF på några punkter som den vuxne i rummet, man noterar att partiet är för mer kärnkraft och inte stöder den avvecklingsplan som alliansen i övrigt förordar. PS har bland annat reservationer mot ett successivt utträde ur NATO.

Den tidigare presidenten Hollande från PS har konstaterat att de ekonomiska förslagen tagna var för sig är bra men att tillsammans utgör de ett helt orealistiskt regeringsprogram. Hollande har gett sitt stöd till ett antal av de tidigare representanter för PS som ställer upp som motkandidater till den nya stora vänsterkoalitionen NUPES.

    För bara några åt sedan var LFI ett litet extremistparti vars åsikter om bland annat Venezuela och Putin uteslöt dem från alla möjliga regeringsalternativ. Efter Mélenchons framgångar i presidentvalet representerar nu de flesta av NUPES kandidater LFI och är inte sällan lika oerfarna som de som stod på Macrons partis listor för fem år sedan. Det är lätt att förstå att många erfarna socialister har svårt att svälja att de ska avstå från att kandidera till förmån för politiker som både står för en verklighetsfrånvänd ekonomisk politik och ofta uttryckt sig tveksamt om demokratin både i Frankrike och utomlands.

PS har traditionellt varit mycket positivt till EU och dess utveckling under de senaste decennierna. Att nu som juniorpartner samarbeta med ett parti som ser EU som en kapitalistisk hydra ställer höga krav på flexibilitet. Liksom Le Pens parti vill LFI egentligen inte främst riva ned EU, utan snarare använda organisationen för andra syften. Den fria marknaden bör ersättas av protektionism och statlig styrning.

    I dagsläget är det inte alls givet att Mélenchon kommer i närheten av premiärministerposten men risken är uppenbar. Franska media älskar inte LFI men vänstern möts som nästan alltid av stor sympati i journalisternas led. Liksom i Europa i övrigt spelas LFIs bristande demokratiska trovärdighet ned till förmån för långa reportage om allt fint som alla ska få ”gratis” om NUPES skulle vinna valet. Räkningen för godsakerna och de vänliga orden om Rysslands diktator hamnar alltför ofta utanför medias rapportering. Den ”republikanska fronten” som hållit familjen Le Pen borta från makten fungerar inte när det är ett extremistparti till vänster som hotar friheten. Det finns som bekant ”inga fiender till vänster”.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun