Mats Fält: Med lillasyster vid rodret

Behöver vi en tjock bok om Sveriges väg till NATO? Tveksamt. Nu är den i alla fall här – Maggie Strömbergs och Torbjörn Nilssons ”Högt över Havet – Så övergav Sverige alliansfriheten” (Albert Bonniers Förlag, 2024).

Min tveksamhet gäller alla detaljerna i den långsamma och ofta frustrerande processen, från ansökan till slutsignering i Washington DC. Det blev en lång bok som inte passar alla. De mest engagerade har redan läst eller hört det mesta men i annan förpackning. Samtidigt lyckas författarna göra det intressant även för de invigda. Aktörernas personligheter, bakgrund och diverse historiska och kulturella kopplingar ges stor plats, vilket gör texten till något annat än en samling av artiklar från parets tidning Svenska Dagbladet. Det ger djup åt texten och gör den ibland riktigt spännande – trots att vi alla har facit. Med reservation för vad den nya administrationen i USA kan komma att innebära för det NATO vi till slut blivit medlemmar i. Eller kommit hem till, som statsministern ibland uttrycker det.

Några saker är dock nyheter åtminstone för undertecknad. Att Socialdemokraterna hade problem med frågan visste vi redan. Kanske också att de påfallande tunna banden mellan svensk och finländsk politik blev ett problem under processen. Få svenskar är numera proffs på vårt broderlands inre liv och de tidigare så nära personliga kopplingarna fanns inte heller kvar på samma sätt som på 1960- eller 1970-talet.

Presidentens roll är i boken mindre central än i andra skildringar av förloppet. Sauli Niinistö är från början tveksam och uttrycker sig svävande. Även i Finland är det svårt att riktigt tolka vad statschefen vill. Därmed inte sagt att han var motståndare till NATO men han var en påtagligt försiktig general.

De första signalerna från Washington DC är också avvaktande. Inte negativa men inte heller så hjärtligt välkomnande som man kunnat vänta sig. Läget i kriget är fortfarande oklart och administrationen försöker landa på en linje som kan fungera både i relation till Kiev och Moskva.

Det var verkligen kvinnan i skinnjackan på Djurgården, statsminister Sanna Marin, som fick saker att hända. Marins del av de finska Socialdemokraterna inser tidigt att läget är ett helt annat efter den ryska upptrappningen av kriget mot Ukraina i februari 2022. De är öppna för förändring och får snabbt de andra partierna i Finland med sig. De svenska kollegornas omsvängning är bitvis plågsam att följa men den delen av boken stämmer väl överens med vad media i övrigt förmedlat. Den interna förankringsprocessen är inget imponerande skådespel. Alla vet vart partiet är på väg men man måste för syns skull vänta till tre innan man signalerar att man kan svaret.

Parallellt med skildringen av förhandlingarna med Turkiet och Ungern beskriver författarna den svenska alliansfrihetens historia, även det med åtskilliga läsvärda beskrivningar av ledande diplomaters och politikers möten och tankar om världen och vår roll i den. Här framgår två saker som för de flesta troligen inte ingår i allmänbildningen. Högerns tveksamhet till NATO och Östen Undéns öppenhet för att överge neutraliteten.

Högerns linje visar sig ha svängt under åren. Den ursprungliga viljan att ansluta Sverige till den västliga alliansen efter andra världskriget ersätts senare av en mer tveksam attityd, kopplad till en mindre idealistisk syn på utrikespolitiken och hänsyn till Finland. Även högern betonar under en tid mycket mer betydelsen av en realistisk syn på maktpolitikens villkor. Senare svänger partiet igen och driver åter öppet NATO-linjen men den har alltså inte alltid varit lika självklar som många tror.

På motsvarande sätt var socialdemokratins motstånd mot att lämna neutraliteten inte gjutet i betong. För Östen Undén handlade det om hur den kollektiva säkerheten var utformad – om den skulle fungera i praktiken och på vilka villkor. Undén var troligen öppen för ett betydligt mer omfattande säkerhetspolitiskt samarbete i till exempel FNs regi. Då hade neutralitetspolitiken kunnat bli ett avslutat kapitel även för socialdemokratin.

”Högt över Havet” har alla förutsättningar att bli ett standardverk om den svenska NATO-processen. Den är lite för ambitiös för den oinvigde och avslöjar inte mängder med hemligheter för den som följt utvecklingen i detalj men är mycket läsvärd. Den är skriven på ett sätt som gör det till ett nöje att ta del av författarnas kunskap. Dessutom avslutas verket men en ambitiös redovisning av använda källor, en utförlig litteraturlista och ett praktiskt personregister. Till och med Dick Harrison borde bli nöjd.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun